Att återupptäcka Stark - läsprojektet fortsätter

Som jag berättade för ungefär en månad sedan har jag under 2026 dragit igång ett personligt läsprojekt med målet att läsa minst tio Stephen King-böcker mellan januari och december. Helst tolv, det vill säga en per månad. Nu är februari över och min andra bok i detta projekt blev Stark eller för att vara helt korrekt The Dark Half eftersom jag läste boken på engelska.
Det här var ett kärt återläsande. The Dark Half är en väldigt tajt och okomplicerad historia, i betydelsen att plotten är linjär och utan några avstickande sidohistorier. Med andra ord går den från A till Ö tämligen rappt.
Det är inte så svårt att förstå vad som inspirerade King till boken. Några år tidigare hade han mer eller mindre blivit pressad till att avslöja att han skrivit böcker under pseudonymen Richard Bachman och ungefär samma sak händer i denna bok. Författaren Thad Beaumont har skrivit en rad hårdare romaner under namnet George Stark och en man är på väg att utpressa honom med sanningen, men i stället väljer Thad att förekomma och går ut med det offentligt. Allting avslöjas i en People-artikel där en driftig fotograf till och med ordnat fram en gravsten till George Stark. George Stark är död.
Problemet är bara att Stark inte vill vara död…
Historien har vissa gemensamma drag med Misery/Lida och "Hemligt fönster, hemlig trädgård" (Mardrömmar). Det är också tydligt att det svenska förlaget Legenda eftersträvade en titel i Lida-stil när de gav ut boken. Personligen tycker jag inte att "Stark" har samma klockrena dubbeltydighet som "Lida".
Jag valde som sagt att inte läsa den svenska översättningen. Detta av två anledningar. Till att börja med ville jag läsa den på engelska då jag är osäker på om jag faktiskt läst den på originalspråk tidigare. Sen vet jag att översättningen är problematisk. 1998 berättade John-Henri Holmberg i en intervju med Följeslagarna att den ursprungliga översättningen inte höll måttet: "Ett av undantagen är Stark, som jag i egenskap av Bra Böcker-förläggare köpte in från Legenda för bokklubbsutgivning; den översättningen var faktiskt i sin ursprungliga form så oerhört dålig att jag krävde att den skulle arbetas om fullständigt om jag skulle ge ut boken i bokklubb." Han har även berättat för mig att de fick arbeta om texten rad för rad innan den blev tryckbar. På något vis inbillar jag mig att detta ändå kan märkas i den tryckta boken.
Dessutom märkte jag när jag bläddrade lite i Stark för att kolla upp några saker att den är väldigt fult layoutad med väldigt svårläst text. Men det spelade ju som sagt ingen roll eftersom jag läste min amerikanska utgåva varvat med att lyssna på ljudboken.
Som jag skrev tidigare var detta ett kärt återläsande. Jag gillade verkligen att läsa om The Dark Half. Av alla skurkar som King hittat på är George Stark absolut en av de råaste. Hans sätt att bringa folk av daga är emellanåt väldigt brutala. Dessutom var det roligt att landa i Castle Rock på nytt och hänga med Alan Pangborn.
Lite lustig trivia kring boken är att King ville att den skulle publiceras som en samarbete mellan King och Richard Bachman, men förlaget tyckte inte att det var en bra idé. Sen läser jag i Bev Vincents utmärkta Stephen King: A Complete Exploration of His Work, Life, and Influences att King var missnöjd med sitt första utkast och därefter kom på inslaget med sparvarna och vem George Stark egentligen var, två viktiga inslag i romanen och i fallet med sparvarna ett VÄLDIGT avgörande inslag. Jag undrar verkligen hur det första utkastet var - och hur det slutade…
Jag fick inspiration till att göra ett eget retroomslag som faktiskt inte skiljer sig jättemycket från det amerikanska och det svenska. En omtolkning bara. Och för att skoja till det bytte jag titel på boken till den betydligt mer rakt översatta version som John-Henri nämner i intervjun från 1998. Håll till godo:

Att läsa boken gjorde mig väldigt sugen på att se om George A. Romeros film som jag inte sett på evigheter. Jag hittade den för streaming på Prime och även detta var ett kärt återseende. Filmen håller förvånansvärt väl även om vissa av specialeffekterna inte alls har modern standard och vissa andra partier känns lite enkla och billiga. I mycket är den en typisk Kingfilmatisering så som de var i början av 90-talet, med ett litet undantag kring att Romeros film är väldigt trogen Kings bok. Ytterligare ett exempel på att romanen är okomplicerad och att de bästa adaptionerna är det som inte krånglar till det med för många egna initativ. Romero har lyckats komprimera romanen väl till två timmars film där han förenklat vissa delar utan att tappa bokens känsla. Det är ur den synvinkeln en utmärkt adaption.

Timothy Hutton gör ett fint dubbeljobb i huvudrollen och jag har än i dag svårt att förstå att det är samma skådespelare som gör Beaumont och Stark. De är så olika och sminkningen och skådespelet gör Stark unik. Kanske lite på gränsen till att bli Freddy Kruger-överdriven men samtidigt ungefär som King beskrev honom (minus hårfärgen). I upplösningen där Beaumont och Stark möts har Romero fått till några bra scener där Hutton spelar mot sig själv på ett fiffigt vis där Romero inte gjort det speciellt enkelt för sig och tagit billiga genvägar. Jag gillar även inslagen av sparvarna förutom de absolut sista scenerna där datagjorda sparvar av usel kvalitet figurerar.
Och när jag ändå klagar så måste jag säga att det väldigt abrupta slutet på filmen känns oerhört märkligt. Men i det stora hela fungerar filmen fint fortfarande. En rolig överraskning.















































































































































































Tate Taylor som gjort filmen ”The Help” har fått rätten att göra film av ”Joyland” innan boken släppts. Samma sak hände när ”The Talisman” kom men förhoppningsvis går det bättre för Joyland…




