NYHETSBLOGG - KATEGORI: läsprojekt
Att återuppleva Thinner
Under ett antal semesterresor de senaste åren har jag lagt med en pocket av Thinner i högen med läseböcker bara i fall att. Det är inte en överdrivet lång bok och det var väldigt länge sedan jag läste den. Men först i år var det så att jag faktiskt började läsa boken under de sista semesterdagarna på Öland. Dock blev det inte jättemånga sidor innan hemresan och sen låg boken bara på hyllan med ett Biltemakvitto som bokmärke och när jag väl ville fortsätta läsandet blev det ljudboken på Bookbeat i stället - i alla fall fram till de sista tio sidorna.
Thinner är en bok som i Stephen King-historien numera är mest känd för att det var med den han blev avslöjad som Richard Bachman. Hela historien om hur bokhandlaren Steve Brown läste boken och tyckte att likheterna med King var för stora och beslöt sig för att gå till botten med det hela har överskuggat själva romanen tycker jag. Jag vill till och med kalla den lite underskattad på grund av just detta.
Den inbundna upplagan av Thinner, här inslagen i väldigt blänkande mylar...Därmed upphörde Bachman. Han dog 1985 av "pseudonymcancer". Legenden säger att nästa Bachman-bok skulle blivit Misery. Men Bachman har återuppstått två gånger, dels i The Regulators (1996), tvillingromanen till Desperation och dels i Blaze, en tidig opublicerad Kingroman som dammades av så sent som 2007.
Jag skulle gissa att senaste gången jag läste boken var för 20 år sedan när vi skrev Genomgången av Thinner för Följeslagarna. I den texten berättade hur jag bläddrade i boken i bokhandeln när den kom på svenska som Förbannelse 1986 och råkade läsa ett parti som fick mig att bli fysiskt illamående. Det minnet har jag med mig även till denna läsning 37 (!) år senare. Vad jag inte riktigt kan förstå är varför mitt 13-åriga jag läste partier en bit in i boken på det där viset! Det går ju inte!
Med det sagt är Thinner eller kanske snarare Förbannelse en speciell bok för mig. Jag är ganska säker på att det var den första nya Kingbok som kom ut när jag hade börjat läsa King. Jag hade lånat några böcker av en klasskamrat och sedan gått bananas på bokrean men Förbannelse bör ha varit den första bok som jag köpte när den faktiskt kom ut. Av någon lustig anledning var det Bra Spännings utgåva som hamnade i bokhandeln. Väldigt underligt.
Hur som helst: Boken är en riktig rysare med ett lätt stråk av humor i sig. Kanske svart humor för skräcken tar över ganska omgående. Den korpulenta advokaten Billy Halleck har råkat köra på en zigenarkvinna så att hon avlider. Trots att han definitivt är skyldig får han hjälp av kollegor att bli rentvådd i rätten, men en äldre zigenarman utdelar ett eget straff. Han stryker sin hand över Hallecks kind och säger "Thinner" och snart börjar han gå ned i vikt - vare sig han vill det eller ej. Snart blir viktnedgången allt mer drastisk och även andra människor i Hallecks närhet som träffat zigenarna har drabbats av andra förbannelser och Halleck måste bli av med sin innan det är för sent.
När jag läser och lyssnar på boken i dag noterar jag att en del karaktärers beteenden inte riktigt skulle fungera i dag. Den här definitivt till en annan tid utifrån vad vissa säger och gör. Samtidigt är det tjusningen med romaner - de fångar tidsandan, även de mer beklämmande inslagen. Med det sagt så gillar jag boken. Förmodligen mer i dag än för 20 år sedan. Det som är lustigt med att läsa boken på engelska är att King av någon anledning valde att plocka fram sitt exemplar av Varsel i översättning av Bo G A Ericsson ur bokhyllan och ta valfria ord och fraser som kändes lämpliga till sin variant av romani i boken. Det blir hysteriskt kul när en zigenare plötsligt utbrister "Ta mig inte till mormor!" eller "Enkelt! Enkelt men tillräckligt!" och att själva förbannelsen heter "Purpurfärgade ansiktet". När jag sedan skriver in några av de fraser som jag alltid trott varit riktig romani i den svenska översättningen i Google Translate, visar det sig vara lösrykta ord som inte betyder något alls. Tänka sig.
Frasen "det låter som en roman av Stephen King" (ungefär) dyker upp två gånger i boken och någonstans görs det en jämförelse till "en clown med smutsiga ballonger" eller "en smutsig clown med ballonger" (dessvärre glömde jag att anteckna var i boken det var för att citera korrekt) och rent tidsmässigt höll King på och skrev It vid den här tidpunkten så det kan vara en subtil referens. Eller så är det bara en orelaterad slump. Man får dock nästan känslan av att King kände på sig att han förr eller senare skulle bli avslöjad. När Brown började rota i saken var spåren till King enkla att hitta om man visste var man skulle leta.
1996 kom Thinner som film i regi av Tom Hollander och med Robert John Burke i huvudrollen. Jag vågar mig på att gissa att det minst gått 20 år sedan jag såg den också. Min DVD i hyllan med produktionsår 2006 var fortfarande inplastad - fram till nu. Jag var ju givetvis tvungen att se filmen också! Jag måste säga att filmen håller oväntat bra. Jag hade förväntat mig en tämligen usel och daterad film, men så var det inte riktigt. Visserligen är den lite daterad. Trots att en dubbelt Oscarsbelönad makeupartist anlitades för att gestalta Hallecks gradvisa och dramatiska viktminskning ser det lite overkligt ut och vissa inslag i manus och regi känns som de hör till en annan tid. Men trots det fungerar filmen väl. Historien har tajtats till och levereras på en och en halv timme, men essensen av boken finns där och dessutom får man se King i en cameo som apotekaren Mr Banghor (!) i två scener. Trots att jag bedömer att filmen Thinner håller måttet så är det klart att det känns lite frestande att önska en nyfilmatisering med bättre specialeffekter och lite mer av bokens obehag...
Hur som helst: Kul att återupptäcka Thinner både i skriven och filmad form och omläsningen av just en Bachman-bok har fått mig att bli sugen på att läsa om The Regulators (Väktarna) som jag nog bara läst en gång på respektive språk och det var ännu längre sedan. Vi får se om det blir så eller inte.
Till sist: Tidigare när jag läst om böcker har jag kompletterat med ett nygjort retroomslag. Det behövs ju inte den här gången eftersom Förbannelse har ett klassiskt 80-talsomslag signerat Olle Frankzén. Ett av hans bättre tycker jag, där han uppenbarligen målat på en träbit och fotat av den. Mycket snyggt. Undrar om man kan få köpa loss träbiten...?
ANDERS JAKOBSONAtt återuppleva Lisey’s Story ...med retroomslag
Kategori/er: Läsprojekt Retroomslag
Egentligen hade jag laddat upp för att läsa/lyssna om Rose Madder men i och med att filmatiseringen av Lisey's Story stod och väntade bakom hörnet valde jag den. Dessvärre hann jag inte lyssna klart innan serien rullade igång, men jag hade i alla fall kommit så pass långt att jag kunde börja titta för att sedan avsluta lyssningen mellan första och andra veckan av avsnittsleveranser.Det finns ju vissa likheter med Bag of Bones som var min förra återupplevelsebok. Båda böckerna handlar dels om författare och dels om sorghantering. I det här fallet när Lisey Langdon två efter sin man Scotts död tar hand om hans böcker och papper för att få ett avslut. Jag minns att King berättade att en inspiration till boken var när han kom hem efter att ha legat på sjukhuset i samband med bilolyckan 1999, var alla hans saker i hans kontor nedpackade då frun Tabitha tyckte att det passade med en renovering när han ändå inte satt och arbetade där. Kings tanke var att "Så här skulle det ha sett ut om jag hade dött".
Frun Tabitha och hennes systrar bidrog även till inspiration när det gäller skilldringen av Lisey och hennes systrar. Något annat som måste ha inspirerat King borde vara intresset från vissa i allmänheten för hans samlade historier och anteckningar, det outgivna och det svåråtkomliga. Det känns lite som boken är en uppgörelse med de mest gamaktiga fansen... Men vad vet jag...
Som till många andra Kingböcker har jag personliga kopplingar även till Lisey's Story. Det är en av två böcker i min egen samling som King signerat åt mig mitt framför mina ögon. I det här fallet har det att göra med bokturnén i England som skedde i anslutning till bokens släpp hösten 2006, som jag och Lilja detaljerat återgett i den här artikeln. Det var ju en resa som kommer att finnas kvar i minnet resten av livet och det är klart att den brittiska upplagan av boken, signerad av King, har sin speciella plats i bokhyllan. Därmed känns även boken speciell.När jag läste boken första gången förstod jag inte alls vad ordet "bool" som nämns i boken betydde. Jag var helt villrådig och frågade en amerikansk Kingexpert vad som menades och han förklarade att det var ett hittepåord som ingick i den vokabulär Lisey och Scott hade i sitt äktenskap. Då föll bitarna på plats. Men just det var kanske inte det enda som gjorde boken knepig. I vår recension från 2006 beskrev jag Lisey's Story som en komplex bok och det tycker jag fortfarande. Det gäller att hänga med i svängarna när olika tider och platser varvas om vartannat. Så himla svårt är det förstås inte, men det är kanske inte en av de Kingböcker jag skulle sätta i händerna på ett helt ny läsare som första kontakt med King. Då finns det andra böcker som är mer lämpliga.
Men trots det är Lisey's Story en fascinerande historia med ett intressant karaktärsstall och gott om fantasi. Jag kan dock inte riktigt hålla med mig 15 år yngre jag om jag ser till själva totalbetyget. I dagsläget skulle jag kliva ned ett snäpp. Det är lite komiskt då jag i dag kan identifiera mig med Lisey då jag upplevt både äktenskap och avgrundsdjup sorg sedan 2006. Men det är väl inte det som drar ned betyget. I Liljas del av recensionen rekommenderar han ljudboken och det är ju faktiskt den jag tagit del av nu. Och jag håller med, den är värd att lyssna på. Mare Winningham läser bra och för mig gick det alldeles utmärkt att lyssna på 1,75 x hastigheten.
Den pågående filmatiseringen återkommer vi till när den gått i mål men efter de två första avsnitten tycker jag att det känns som en lovande filmatisering, men jag kan även förstå varför den fått ganska svala omdömen. Det är inte en jätteenkel historia och King har själv skrivit manuset och förenklat och tajtat så gott det går. Men vi får väl se när alla avsnitten visats hur väl han lyckade med sin uppgift.
En omläsning är inte komplett utan ett nygjort retroomslag. Det här är väl inte det mest komplicerade jag gjort men lite stämningsfullt ändå kanske. Dock måste jag säga att det amerikanska omslaget med sin utskurna spade och färgglada pärmar är mycket snyggt. Att det följde med till den svenska utgåvan känns lite unikt.
Att återuppleva Bag of Bones ...och göra ett retroomslag på kuppen
Härom veckan hamnade jag mellan böcker i min Storytel-app. Jag visste inte riktigt vad jag vill lyssna på härnäst men var ändå lite sugen på att återuppleva någon Kingbok. Jag fastnade för ett ögonblick vid The Talisman men till slut landade jag i Bag of Bones. Möjligen var det aprilskämtets callback till Bengt Rangel som lyfte upp boken till ytan, men hur som helst blev den som jag tog mig an. Den var dessutom inläst av King själv, vilket förstås var en extra bonus. Det gick att lyssna på 1.75x hastigheten utan större problem så bokens längd minskade från 21 timmar till överkomliga tolv.Innan jag skriver lite om vad jag tyckte om boken den här gången, 22 år efter att jag senast läst den, så vill jag ändå vara lite nostalgisk. Bag of Bones är nämligen en speciell bok på många vis. Till att börja med föregicks boken av ganska ordentlig marknadsföring. King hade bytt förlag och Bag of Bones var den första boken som Scribner skulle ge ut, det förlag som än i dag ger ut hans böcker. Förlaget storsatsades och det märktes. King själv pratade väl om sin kommande bok och det kändes som en nystart i hans författarskap på något vis.
Vidare var boken den första nya, i betydelsen kommande, boken som jag skulle läsa direkt på engelska och det var också nästa kommande bok som vi skrev om i Följeslagarnas nyhetsbrev. Vi hade startat verksamheten i april 1998 och inte ens ett halvår senare kom boken i handeln. Det som gör boken extra speciell var att jag hade möjlighet att läsa den innan den kom ut. Det hade att göra med att Scribner satsade extra hårt och tryckte upp 10 000 förhandsex som spreds till recensenter och bokhandlar. Vanligtvis brukar dessa ARCs (Advance readers copy) göras in mindre volymer men den här gången var det annorlunda. Det ryktades om att man kunde be om ett ex om man faxade (!) ett brev på ett företags brevpapper och vid den tidpunkten gjorde jag praktik på Studiefrämjandet och skrev i hop ett brev om att jag skulle ha en studiecirkel där vi skulle diskutera Bag of Bones och att jag behövde läsa den på förhand för att kunna leda kursen... Rent ljug förstås, och faxet ledde inte till någonting. Men under det senare 90-talet hade jag gått med i den amerikanska Kinggruppen SKEMERS och där fått några vänner som jag gjorde vissa byten och affärer med. En frikostig man som hette John skickade mig ett stort bokpaket i utbyte mot rent skräp och jag vill minnas att det var John som på något vis fick tag på en ARC av Bag of Bones och skickade till mig. Det var förstås otroligt stort att vara "först på bollen" (tillsammans med 9999 andra då...). Det har hänt några gånger till efter det och hade hänt tidigare med en svensk översättning, men sommaren med Bag of Bones var något alldeles extra.
I Följeslagarnas arkiv finns utskick #11 från 27 juli 1998 där vi skrev en artikel kallad "Inför Bag of Bones" och så förstås recensionen av boken publicerad 14 september och faktum är att jag nästan 23 år senare håller med mitt avsevärt yngre jag. Det är en rik och spännande bok om sorg, hemligheter och spöken. Inledningen av boken suger tag i mig direkt och jag slukar den första fjärdedelen i ett nafs. Sen blir berättelsen lite mer komplicerad men fortfarande bra. Det är en bok som bjuder på flera chockartade vändningar och ödet för sångerskan Sara är rent av vidrigt.
Ljudboken kan varmt rekommenderas. Jag har ett svagt minne av att jag hört någon bit av den tidigare då det som sagt gjordes väldigt mycket marknadsföring kring boken, men jag har definitivt inte lyssnat på den i sin helhet. En kul grej är att det används musik som övergångar mellan kapitel eller andra längre stycken och det fungerar riktigt fint. Vad som även kom som en överraskning är en intervju med King som kommer sist i boken där han berättar om lite teman och inspiration. Väldigt kul och en rolig liten bonus.Ungefär halvvägs in i lyssningen började jag bli lite sugen på att se om filmatiseringen som gjordes som en två-delad amerikansk tv-film i december 2011. Vi recenserade aldrig den när den kom, mest för att den inte hade någon svensk distribution. Först ett helt år senare visades den på TV3 två kvällar i rad men någon DVD släpptes aldrig i Sverige. Det är en filmatisering som fallit mellan stolarna ur Följeslagarna-synpunkt.
Har man inte sett den finns den faktiskt på YouTube, men är man ett fan av boken kan man lika gärna skippa den. Det finns många anledningar till det. Jag är inget fan av Mick Garris som fått göra alldeles för många King-filmatiseringar för tv anpassade efter en trist formel som dramaturgiskt går i märkliga intervaller för att brytas av med reklamavbrott, något som bara blir märkligt när man ser filmatiseringen utan reklam. Manuset har förenklat och i vissa fall förändrat Kings förlaga och för mig som precis tagit del av boken innan jag ser filmatiseringen får jag känslan av att någon återberättat boken för manusförfattaren Matt Venne som då skrivit ned det han kommit ihåg och skarvat lite här och där. En sorts visklekenversion av berättelsen. Jag känner givetvis igen mig men som film blir Bag of Bones en tafflig spökhistoria som missar många av de lager som boken bjöd på i form av karaktärsutveckling, relationer etc. Dessutom tycker jag inte att Pierce Brosnan gör sitt bästa i rollen som Mike Noonan. Det är stundtals oengagerat eller överspelat. Nä, det är en ganska sorglig filmatisering - av helt fel orsaker.
Och om jag ändå är igång och gnäller lite så måste jag väl ändå spy lite galla över omslaget till den svenska översättningen Benrangel. Formgivningsmässigt ett horribelt haveri med enbart en massa fel, kanske främst den avstavade titeln i fult typsnitt som bara krånglar till det, men även den konstiga rutindelningen och bilden på en slumpmässig amerikansk gata. Det lockar inte till läsning direkt. Nu vet jag att det kom en lågprisupplaga med ett annat omslag, men jag vill ändå dra mitt lilla strå till stacken och bjuda på mitt andra retroinspirerade omslagsförslag. Bilden i sig är kanske inte riktigt representativ för historien men hade Benrangel sett ut så här i bokhandeln 1999 hade den nog lockat fler till att läsa den!
Jag känner mig sugen på att återuppleva fler "halvgamla" böcker och har lagt Rose Madder i min Storytel-bokhylla. Det blir nog den härnäst!
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (9)
Resumé: Eftersom hela Det mörka tornet-sviten återutgavs i Sverige, inklusive den tidigare icke-översatta Vinden genom nyckelhålet, i början av året beslöt jag mig för att läsa om samtliga åtta romaner - ett läsprojekt som tog ett halvår att klara av. Nu är jag klar och detta är den sista posten.
Längst till vänster på bilden över mina utgåvor av den sjunde delen som ju bär samma namn som hela sviten ligger en så kallad ARC, vilket står för Advance Review Copy. En förhandskopia alltså, och den fick jag i min hand en tid innan boken gavs ut för allmänheten. Av alla ARC:s jag fått tag på under alla år (vilket inte är så överdrivet många) så är denna kanske den mest värdefulla ur läsningssynvinkeln, för om det var någon bok man ville läsa före alla andra var det avslutningen på The Dark Tower-sviten.
Jag minns att jag fick anstränga mig för att undvika att se vad som stod i innehållsförteckningen längst fram. Det var ju solklara spoilers och några sådana ville jag inte ha under läsningens gång. Jag minns inte överdrivet mycket av första gången jag läste boken och det finns heller inte något nedtecknat. Den fullpottsrecension jag och Lilja la ut lagom till bokens utkomst innehåller egentligen ingenting som en vanlig recension brukar innehålla, förutom en spoilerfri åsikt och ett betyg. Det var medvetet - vi ville inte förstöra eller påverka upplevelsen för någon annan läsare - och jag minns att i alla fall jag hade ambitionen att skriva en mer normal recension för senare publicering, men det skedde aldrig. Synd, för jag hade gärna tittat tillbaka på en sådan nu tretton år senare.
Den version av mig som läste boken för första gången för tretton år sedan var lite mer entusiastisk om att nå slutet på resan än vad jag var nu. Med andra ord skulle jag nog inte dela ut högsta betyget till boken i dag. Detta kanske för att jag fick läsupplevelsen lite kantstött av filmatiseringen som inte gav serien någon rättvisa. Den dåliga eftersmaken satt kvar och bromsade upp lästempot. Det har även fått mig att tänka mycket på hur den ultimata filmatiseringen skulle vara. Jag får återkomma till det.
Vad jag inte hade räknat med är hur mycket sorg det ger att läsa boken. Nu kommer jag strax gå in i spoilerterritorier så om du inte läst böckerna så sluta genast att läsa denna blogg... Till att börja med så kretsar en stor del av berättelsen kring den bilolycka som höll på att bli Kings död. I boken ska han dö, men räddas av Jake. Eller snarare: Jake är anledningen till att King inte dog. Under en period återgav King den här olyckan i alla möjliga sammanhang (Att skriva, Om en Buick 8, Kingdom Hospital till exempel) och terapin blev lite tjatig. I dag gör den lite mer ont, för jag minns de där veckorna i juni 1999 då olyckan skedde. Det var otäcka tider.Och sen är det ju det faktum att vår ka-tet splittras och decimeras med dödsfall som också känns i hjärtat. Karaktärerna i den här sviten, utom möjligen Roland själv, är sådana som vi läsare verkligen lärt oss att älska och då känns det tufft när de kliver in i gläntan vid stigens slut. Det mörka tornet är en sorglig bok, visserligen med en hoppfull epilog och en melankolisk coda. Fast samtidigt som vi tar adjö av några älskvärda karaktärer är det lite märkligt hur lätt jag tar in de nygamla karaktärer som gör entré i boken. Ted, Dinky, Patrick - det är inga problem att acceptera dem som en del av historien.
Den 9 mars inledde jag läsprojektet och den 3 september slog jag ihop pärmarna åtta böcker senare. Med undantag för att jag faktiskt klämde in Gwendy's Button Box mellan två böcker har jag läst sviten på nästan ett halvår. Det är inte speciellt snabbt, vilket beror på att bara ett par dagar in i projektet drabbades jag av en personlig tragedi av värsta slag som påverkat hela mitt liv sedan dess, inklusive bokläsandet. Rolands utdragna äventyr har i mångt och mycket gått hand i hand med den sorg jag har klivit runt med, vilket absolut gjort läsupplevelsen speciell.
Nu är den dock över, men som en vis man skrev: "There are always more tales." Det citatet kommer från novellen "The Breathing Method", i Sverige känd som "Vinterverk", och är en bra sammanfattning när det gäller King. Det finns alltid fler berättelser, och faktum är att jag skulle kunna bygga ut det här läsprojektet i all evighet. Det är ju många böcker och noveller som har kopplingar till Tornet på ett eller annat vis och här har vi sex böcker som jag utan problem skulle kunna läsa.
Drakens ögon är ju väldigt tydligt kopplad till Tornet. Sagoriket Garlan nämns i sviten och det är ju för sjutton Flagg som är historiens skurk, här som en klassisk konspirerande trollkarl. Den här boken har jag faktiskt läst flera gånger och har inget direkt sug efter att läsa om den. Däremot Sömnlös, Rasande Rose och Svarta huset hör till de böcker jag enbart läst en gång och har ytterst fragmentartade minnesbilder av. Den förstnämnda är ju väldigt viktig i just den sista delen av sviten eftersom en karaktär dyker upp och är minst sagt betydelsefull.
Det samma gäller novellerna "Låga män i gula rockar" från Hjärtan i Atlantis och "Allt kan hända" i samlingen med samma namn. Dessa två novellers huvudpersoner är också med i Det mörka tornet, och i den sistnämnda samlingen finns även "Elurias små systrar" som på senare år arbetats in i Revolvermannen (dock enbart i en specialutgåva).
Det finns alltså mycket mer att läsa, men jag hinner inte med det nu. Omläsningsprojektet har tagit mycket tid redan och jag måste prioritera annat. Men däremot kommer jag att läsa om de tecknade adaptionerna och gestaltningarna av Rolands äventyr. Det finns ett antal album jag inte läst eller köpt på mig, så där har jag lite att göra som känns överkomligt parallellt med annan läsning. Ett "Läsprojekt del 2"? Ja, kanske det.
Det var ju tack vare de första bilderna ur serieadaptionen som man fick en sorts visuell känsla av hur en filmatisering skulle kunna bli, vilket leder mig till min avslutande fundering: Hur skulle den ultimata filmatiseringen av Det mörka tornet vara? Ja, jag har tänkt en del kring det när jag läst böckerna. Jag tycker att teamet bakom den film som gjorts faktiskt var något på spåren när de valde att plocka delar från hela sviten till sin film, även om slutresultatet inte blev så bra. Det mörka tornet är ju ingen linjär historia. King, som karaktär i Sången om Susannah, säger själv att det han gillade med Revolvermannen var att historien gick bakåt med alla tillbakablickar. Och även om man skulle strukturera om allt som ryms inom sviten till en linjär historia skulle det ta evigheter innan vi träffade Jake, Eddie och Susannah och det är ju först då historien blir intressant.
Sen stör det mig att King skrev in sig själv som karaktär. Emellanåt gillar jag det, men när det väl kommer till kritan önskar jag att han inte hade gjort det. Det är ju till att börja med ett sätt att göra en trogen filmatisering omöjlig. Och om den detaljen skulle strykas på något vis måste funktionen av King som karaktär lösas på något annat sätt. Det blir komplicerat.
Det är komplicerat. Kanske är Det mörka tornet-sviten en berättelse som gör sig bäst i skriven form. Att jämföra med linjära historier som "Lord of the Rings" eller "A Song of Ice and Fire" som blivit lyckade filmer och tv-serier fungerar inte. Hur komplexa de historierna än är i sig själv är de ändå linjära på ett sätt som Det mörka tornet inte är. Kanske var det detta Damon Lindelof och J.J. Abrams och det gänget kom underfund med när de för ett ögonblick hade rättigheterna till sviten och gjorde ett försök att knäcka koden för hur den skulle berättas visuellt? Samtidigt hade Ron Howard och hans gäng en idé när de såg tre filmer och två tv-serier, eller vad det nu var, framför sig. Jag önskar att jag kunde ta del av deras idé. Men just nu anser jag att Det mörka tornet inte bör filmas alls, och då är det synd att det finns en misslyckad film som i många fall kommer att vara det som introducerar (och möjligen skrämmer bort) potentiella läsare från serien. Och med det är mitt läsprojekt över. Jag har letat efter Det mörka tornet och funnit det och nu börjar nästa varv. Om det landar i seriealbum eller relaterade böcker återstår att se. Mantackar-sai, för att ni läst.
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (8)
Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. En ambition var att jag skulle hinna klart innan filmen har premiär på bio, men med bara några dagar kvar har jag "bara" hunnit med sju av de åtta böckerna. Nåja...
Här har vi då del 6, Sången om Susannah, bredvid sina kompisar i min samling. Det som slog mig vid denna omläsning, och som jag faktiskt tänkt på nästan jämt, är att ingen bok i sviten är den andra lik när det gäller till hur King valt att presentera sin text. Kanske allra mest uppenbart är det i denna bok där kapitlen kallas för strofer och varje strof avslutas med en vers och en respons i den "Kommala"-form som etablerades i föregående del. Att boken heter som den heter är därför ingen slump, varken "sången" eller "Susannah".
Innan jag läste om boken, som jag tror jag enbart läst i sin helhet när den kom på engelska, inbillade jag mig att den i klassisk "nästsist-anda" bara skulle vara en transportsträcka inför finalen. Det är den verkligen inte. Här händer det en massa grejer och hela mytologin i berättelsen kompliceras. Det gäller att hänga med när Mia tar med Susannah till slottet Discordia och Fedic.
Vår ka-tet är splittrad i tre grupperingar i den här historien och fel gruppering hamnar på rätt plats, eller vad man ska säga, då Jake och Callahan precis som Susannah-Mia hamnar i New York 1999, medan Eddie och Roland bokstavligt talat ramlar in i stridens hetta 1977 och så småningom träffar King. Jag kan inte påstå att det är mitt favoritparti i sviten. Jag skrev redan sist att jag tyckte att det förtog en del av mystiken och faktiskt är det så fortfarande. Jag hade inte haft några problem om King hade skrivit det här mötet som en separat rolig grej, men så är det ju inte här. Dagboksanteckningarna som kommer sist är givetvis en fiktiv efterhandskonstruktion även om jag misstänker att det ligger en viss uns av sanning i dem, men sen avslutas allt på ett ganska obehagligt vis som väcker jobbiga minnen från sommaren 1999. Vi som var med då minns det mycket väl.
Några av Darren Andersons illustrationer till boken.
För lite mer än tretton år sedan skrev jag min första recension av boken och när jag läser om den ler jag lite åt att jag avslutar med att påstå att boken är "en enda stor transportsträcka till finalen, men en transportsträcka som bjuder på oerhört mycket information och som vi inte kan vara utan." Det sista är visserligen sant, men på tretton år har jag omvärderat bokens transsportsträckestatus ganska rejält. Kul!
Jag ser fram emot att suga tag i den sista delen och avsluta det här projektet. Lustigt nog minns jag inte så speciellt mycket av boken. Bara små spridda minnen, och jag har ingen detaljerad gammal recension att titta tillbaka på då vi aldrig skrev en sådan när det begav sig. På sätt och vis gör det att jag nästan är i samma sits som för tretton år sedan - ivrig på att se hur det hela slutar.
Till sist: En detalj som jag reagerade på redan första gången jag läste boken är den svensk som dyker upp på Dag Hammarskjöld Plaza 2 och bär det obegripliga namnet Mathiessen van Wyck. Visserligen ber han att bli kallad Mats men vad är det för konstigt namn King hittat på? Det är ju snarare ett holländskt namn än ett svenskt! Här borde researchassistenten Robin Furth lagt fem minuter på att kolla av med någon svensk om Mathiessen van Wyck är ett lämpligt namn på en svensk…
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (7)
Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. Med sex av åtta böcker bakom mig börjar jag närma mig gläntan i slutet av boksvitens stig, men det är många kliv kvar innan jag är framme...
Här har vi då min hög med Wolves of the Calla eller Vargarna i Calla som den ju heter på svenska. Blott tre böcker och en ljudbok. Lite blygsamt i jämförelse med de fyra första titlarna, men alltid något.
Jag minns ganska väl när nyheten kom om att King skulle slutföra The Dark Tower-sviten genom att skriva de tre sista delarna back-to-back. Tidigare hade det gått många år mellan respektive titel och till följd av bilolyckan 1999 (en minst sagt viktig sifferkombination) som höll på att ta Kings liv, tror jag att han fick lite dödsångest och oroade sig ifall att han inte skulle kunna slutföra serien om han skrev i samma takt som tidigare. (Med ett snitt på fem-sex år mellan varje bok hade serien gått i mål först ca 2015 om King inte hade raskat på.) De flesta av fansen av serien hade nog tänkt samma tanke och jublade förstås åt beslutet, och bok 5 kom sex år efter bok 4 och de avslutande två året där på. Det var fina år (2003-2004) för Tower junkies.
Strax innan jul 2003 recenserade vi boken och när jag läser om min del av texten delar jag mitt yngre jags kärlek till historien. Efter den flashbackstyngda Magiker och glas är Vargarna i Calla Det mörka tornet när det är som bäst: Vi är nära vår älskade ka-tet och vi färdas mellan världarna (bland annat genom det nya påhittet Todash) och vi gottar oss åt både mytologi och fördjupningar i Tornets-värld/ar. Denna femte del är i sanningen en av de bästa i sviten.
King hymlar inte med sina inspirationskällor till boken. Upplägget där Rolands ka-tet kommer till en liten stad som behöver deras experthjälp är plockat från Akira Kurosawas film "De sju samurajerna" (1954) eller John Sturges cowboyremake "7 vågade livet" (1960) och de Vargar de ställs emot är inspirerade av "Spider-Man", "Star Wars" och "Harry Potter" när det gäller till utseende och vapenarsenal. En popkulturell Gott och blandat-påse.
Några av Bernie Wrightsons illustrationer till boken.
Vargarna i Calla är en av de tjockaste böckerna i sviten men det är en fröjd att läsa den. En detalj som jag gillar är hur nära folket i Calla Bryn Sturgis (en referens till ortsnamnet hittar ni i ovan nämnda regissör till "7 vågade livet"…) vi kommer. King bygger effektivt upp traditioner och en dialekt som blir naturlig och självklar på en gång. Här måste jag även göra en stor-stor tummen upp till John-Henri Holmberg som gjort ett riktigt kanonjobb med sin översättning och fått till uttryck som känns mer kraftfulla än originalet. "Rövamej!" är roligare än "Yer-bugger!"
Det enda jag är lite tveksam till är varför King såg sig tvungen att skriva in sig själv i historien. I denna bok är det bara en föraning, i kommande lite mer ingående, och det är dumt grepp som på något vis förminskar historiens kraft som något helt eget.
Innan jag avslutar för den här gången tänkte jag delge en liten anekdot. I maj förra året semestrade jag under tio härliga dagar i städernas stad, New York - en plats som inte är helt oviktig för Det mörka tornet. Innan avresan gjorde jag en lista över adresser jag ville ta mig till, de allra flesta med musikalisk betydelse (Kiss första replokal, Dakota-huset där John Lennon bodde (och dog) med mera), och i samband med det noterade jag även adressen 46th Street 2nd Avenue som figurerar i flera av böckerna men som är extra viktig i Vargarna i Calla. Det är här ödetomten där Rosen växer, tomten som Sombra Corporation vill köpa men som Calvin Torn inte säljer.
Lite naiv som man är hade jag hoppats att det fortfarande skulle vara en ödetomt, bakom ett plank med texten "BANGO SKANK" och versen "Å min tudelta tjej, du SUSANNAH-MIO, otroligt ligg, gick på DIXIE PIG redan år ’99" klottrat på det. Men så var det förstås inte, däremot fanns det ingen byggnad på adressen utan det var en öppen oas mitt i myllret där man kunde sätta sig en stund. Vilket jag gjorde och bilden ovan knäpptes.
Snett emot ligger Dag Hammarskjold Plaza, som är viktig i Sången of Susannah men hela det här området bär en viss prägel av vår svenska generalsekreterare i FN (eftersom FN bara ligger ett stenkast bort) och faktum är att även platsen där ödetomten borde varit bär hans namn - och tornets - för skylten här till höger satt uppsatt. Ka, eller vad ska man säga?
Igen: Jag var lite naiv i min tro att jag skulle se något spår av Tornet på denna plats, så tyvärr var det lite av ett antiklimax att ta sig dit enbart för egentligen ingenting, men man kan ju inte veta förrän man är på plats…
Jag är redan en bit in i Sången om Susannah och även om jag hade ett mål om att bli klar med hela sviten innan filmen, så tror jag att sluttampen kommer att gå i hyfsat rask takt ändå. Men vi får väl se...
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (6)
Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. I och med att samtliga åtta böcker nu kommit på svenska, valde jag att läsa nykomlingen Vinden genom nyckelhålet där den kronologiskt är tänkt att vara, nämligen mellan bok 4 och 5.
Tidigare delar i detta projekt har bildsatts med ett myller av utgåvor av varje titel men när det gäller Vinden genom nyckelhålet finns det bara två. Dock kom jag på att jag faktiskt hade några ljudböcker i gömmorna så en fick följa med (vilket - tyvärr - även innebär att min bild av mina The Gunslinger/Revolvermannen-utgåvor faktiskt inte är komplett då jag har en svensk ljudbok också… Ajajaj, min OCD-nerv gillar INTE det!). Tre utgåvor har jag alltså och det är ju fullt tillräckligt. Ljudboken är ju inläst av King själv, men det är en annan historia.
Den här boken var ju något av en överraskning när King annonserade att han jobbade på två böcker, The Dark Tower-avkomman The Wind Through the Keyhole och The Shining-uppföljaren Doctor Sleep och lät läsarna bestämma vilken bok han skulle färdigställa. Omröstningen slutade oavgjort och båda böckerna skrevs, även om jag tror att det hade blivit så hur som helst.
Jag hade enorma problem att ta mig igenom boken när jag läste den första gången. Jag kom inte in i den och provade att växla mellan pappers- och ljudbok. Problemet var att boken var ännu en historia-inuti-en historia, likt Magiker och glas och till och med en historia-inuti-en historia-inuti-en historia där mittenhistorien är en saga eller legend som inte har något med Roland att göra. (Eller?) Jag fann det svårt att fokusera för när jag väl hade kommit in i den ena historien byttes narrativet till nästa och så vidare.
Jag är inte på det klara vad King egentligen ville berätta. Det känns som han hade två idéer och ingen var tillräckligt kraftig för att bära upp boken så det blev båda. Fast mittenhistorien, legenden om Tim Ståndaktig hade förstås fungerat utan den omringande historien där Roland jagar en ömsare. Men när det väl kommer till kritan så inser jag i alla fall att de tre olika historierna knyts ihop snyggt och på något vis blir det en poäng av att nutida Roland berättar en historia om unga Roland som berättar en saga, för sagan verkar ha mer kopplingar till Roland än vad han själv kanske tror. Det är ju ingen tvekan om att en mycket välbekant figur sveper förbi i den likt en mörk skugga.
Min gamla recension från 2014 när boken gavs ut på engelska är lika förvirrat trevande som denna text är, men precis då som nu gillar jag boken när jag väl kommer till freds med de olika beståndsdelarna. Den här gången valde jag att läsa boken mellan del 4 och 5 och inte som del 8 och det kändes helt rätt. Den blir som en förlängning av Magiker och glas eftersom nutids-Roland och hans följe inte kommit så överdrivet mycket längre på sin resa och tvingas ta en paus där det lämpar sig att Roland berättar en historia från sin ungdom, som delvis ger en konklusion till det han berättade om i föregående del.
Det fungerar mycket fint att läsa boken kronologiskt korrekt historiemässigt, men nu är jag ivrig om att komma vidare i historiens nutid. Mot Tornet, via vargar...
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (5)
Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. Min grafiska tidslinje visar nu att jag läst fyra av åtta böcker och bokmässigt kommit halvvägs, men sidmässigt är det en bit kvar...
1982, 1987, 1991 och 1997. Det var de ursprungliga släppåren för de fyra första delarna av The Dark Tower på engelska. Som synes var det längst tid hittills mellan del tre och del fyra. Trycket på King var högt, och det var en stor grej när Wizard and Glass släpptes i slutet av 1997. Mitt minne sviker mig, men när jag gör lite research verkar det som om Grants inbundna upplaga och Plumes storpocket släpptes samtidigt. När de gällde de tidigare böckerna var det minst ett halvår mellan släppen vilket gjorde att de flesta fick vänta lite extra på böckerna.
Ett utdrag släpptes på nätet med de två första kapitlen och av någon anledning omvandlade jag denna textmassa till ett hemmagjort häfte. Uppenbarligen hade jag tid till över och kunde läsa de 22 sidorna i ett tjusigt A5-häfte. Så här såg det ut - ett uppslag och framsidan.
När jag letade i mina gömmor efter häftet hittade jag ett par tidningar från bokhandelskejdan Waldenbooks som någon av mina amerikanska kompisar skickade till mig. Här kan man se hur efterlängtad boken var då Waldenbooks skanderade "The Wait is Over…" på framsidan till sin novemberutgåva och utlovade en intervju med King i två delar. Jag läste igenom intervjun nu lite snabbt och fann den ganska trist och standardmässig, men det fanns en fråga om The Dark Tower som jag tyckte var värd att lyfta fram.
Även för mig var det en stor grej när Wizard and Glass kom. Det var den första delen i sviten som jag kunde se fram emot på samma sätt som alla andra som läste serien. Del 1 och 2 läste jag på svenska, del 3 hamnade lite skymundan eftersom den inte översattes, men till denna del hade jag börjat läsa King på engelska (och dessutom läst om de tre första på nytt) och var precis lika peppad som alla andra. Jag och Lilja var hyfsat nyblivna kompisar och vi beställde Plumes utgåva tillsammans via den bokhandel Lilja jobbade i vid tillfället.
Vad jag tyckte för 20 år sedan minns jag inte, men jag antar att jag var exalterad över att få ytterligare en dos av The Dark Tower och dessutom ta del av det rejäla flashbackavsnittet. Numera tycker jag att bok nummer fyra är en rejäl bromskloss då den inte tar vår ka-tet speciellt långt på sin resa mot Tornet. Det är en tjock bok men det som rör historiens nutid är en ganska liten del av boken. På det viset har jag inte sett fram emot att läsa om boken nu och stundtals under min utdragna läsning gör Rolands ungdomsberättelse mig lite uttråkad. Emellanåt funderar jag på vad den ger till helheten förutom att introducera någon enstaka karaktär som får betydelse senare och någon annan värdefull information, men mot slutet kommer ju faktiskt den huvudsakliga motivationen till att Roland börjar söka efter Tornet fram och det är ju rätt så viktigt måste jag ändå säga. Och sammantaget är ju boken mycket bra.
Senast jag läste boken var för tio år sedan och när jag läser min gamla recension blir jag lite förvånad över att jag är så pass positiv som jag är. Med andra ord måste den här bromskloss-känslan vara ny på något vis. Kanske grundar det sig i min egen iver om att komma fram till slutmålet snabbare under denna omläsning. Jag har ju en bit kvar och tanken om att hinna klart med läsprojektet innan filmen kommer är nog tyvärr omöjlig att uppfylla. Men jag kämpar vidare, och nästa blogginlägg - om Vinden genom nyckelhålet - kommer garanterat inom kort!
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (4)
Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. Min grafiska tidslinje visar nu att jag läst tre av åtta böcker men är än så länge inte mer än en tredjedel in i projektet.
Här har vi min samling av bok tre, The Waste Lands eller De öde landen som blev den svenska titeln när boken äntligen kom på svenska. Jag återkommer till det. På bilden ser ni Plumes storpocket, Grants första utgåva, Scribners återutgåva, Bra Böckers svenska översättning, Bonniers nyutgivna storpocket och så den relaterade Charlie the Choo-Choo som jag tyckte passade bra i den här bilddokumentationen.
Ja, jag skrev "äntligen" nyss. The Waste Lands var länge en snudd på mytisk bok för mig eftersom den var en av de få romaner av King som inte översattes. Legenden säger att Legendas översättningar av de två första delarna i bokserien sålde mycket sämre än de övriga King-böckerna att de valde att inte översätta boken när den kom 1991. 1995 tog Bra Böcker över King på heltid och de hade fullt upp de nya böckerna och boken förblev oöversatt ända till 2007 när hela serien översattes på nytt i sin helhet.
Själv tror jag att jag först läste boken 1997. Jag hade fått Kingvänner i USA via Internet och gjorde en del lyckade bokbyten. En generös typ skickade mig de inbundna tvillingromanerna Desperation och The Regulators samt de tre första The Dark Tower-böckerna i Plumes utgåvor. Jag vet inte vad jag skickade tillbaka men det var garanterat jag som gick vinnande ur bytet. Hur som helst minns jag det som en nästan overklig upplevelse att ta upp Roland, Eddies och Susannahs äventyr när de lämnar stranden för att hitta både Strålens väg mot Tornet och fiska upp Jake och Oy på vägen.
Om De tre följeslagarna etablerar kopplingen mellan Rolands och vår värld tätnar mystiken i De öde landen när robotar, maskiner och datorer finns här och hör till den gamla världen. Det är så skumt. Jag funderade lite på hur man ska beskriva världen i Det mörka tornet för invigda och landade i att det är som man är i 1800-talet men redan har upplevt framtiden.
Jag var inne på ungefär samma tankar när jag recenserade boken 2007, och min uppfattning om boken vid denna omläsning kvarstår: Det är en av de bästa delarna i serien. Spännande under de femhundra sidorna. Dock är jag för tillfället lite opepp på fortsättningen då jag inte direkt ser fram emot 700 sidor Magiker och glas som jag känner är en paus och en transportsträcka till resten av resan. Nåja, jag hoppas att upplevelsen blir bättre än jag föreställer mig just nu.
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (3)
Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Som synes av grafiken ovan har jag nu kommit förbi de två första böckerna, men resan är fortfarande lång… Klicka på taggen "Läsprojekt" för att läsa alla delar i denna bloggserie.
Lite sent omsider har jag äntligen läst klart den andra boken i sviten. Det blev ett märkligt avbrott mitt i där jag under några veckor inte läste någonting, och sen klämde jag sluthälften under en helgs resande. Jag hoppas på bättre regelbundenhet i läsandet när jag nu tuffar vidare med De öde landen annars kan det här projektet ta alldeles för lång tid.
Ovan är alla mina exemplar av boken. Det började med den svenska originalutgåvan Följeslagarna och fortsatte med Plumes storpocket, Grants 2:a tryckning, Scribners återutgåva, den nya svenska översättningen med den inte helt lyckade titeln De tre blir dragna och så den nya svenska utgåvan som jag precis har läst. Värt att notera är att boken är den enda i sviten som fått uppdaterade illustrationer då Phil Hale var lite missnöjd över sina originalillustrationer och uppdaterade dem till andra tryckningen. Det är även den enda av Kings alla svenska böcker som haft tre olika titlar.
När Bonnier först annonserade sitt återsläpp ville de kalla den för Den långa resan hem vilket fick oss att ifrågasätta valet. Just denna titel var det svenska namnet på den andra samlade volymen av serietidningsversionen av Det mörka tornet och hade verkligen ingenting med boken att göra. När vi ställde Bonnier mot väggen sa de att de gillade titeln Följeslagarna varvid jag föreslog De tre följeslagarna som jag menade var ett förslag jag gav till Legenda i slutet av 80-talet. Och nu heter boken så. Det är ju minst sagt fantastiskt att äntligen, nästan 20 år senare få se sin titel i tryck. Men är det verkligen helt sant?
För att gå till botten med detta måste jag dela med mig av min favorithobby under det väldigt analoga 80-talet, nämligen att terrorisera ett bokförlag brevledes. I mitten av 80-talet blev jag Kingfreak på allvar. Jag lånade böcker av kompisar och läste för fulla muggar och hängde med i bokutgivningen. Talismanen och Förbannelse kom ungefär samtidigt, men den bok jag verkligen längtade efter var Det som jag hade läst om i Aftonbladet. Jag skrev ett brev till Legenda och fick svar av en Gunilla som skickade lite promomaterial och en katalog och ett trevligt brev där hon svarade på mina frågor. Det öppnade flodluckorna och jag skrev tillbaka och fick svar av en annan Gunilla som inte hade räknat med att få ett vetgirigt Kingfreak på typ 14 år på halsen. Så jag skickade frågor, fick artiga svar, skickade nya frågor, fick nya svar och så vidare. När jag läser Gunilla 2:s svar i dag kan jag emellanåt förstå mellan raderna att hon troligen önskade att det var sista gången hon behövde svara på mina frågor, men jag låg på som en igel.
Att detta var starten på vad som senare blev Följeslagarna, det vill säga detta Stephen King-forum, är ganska givet. Och det lönade sig att vara intresserad och ställa frågor. Jag fick tag på dokument, kataloger, reklammaterial och så småningom även några böcker och givetvis mängder av svar. The Dark Tower var något jag frågade om tidigt. Gunilla 2 berättade att det inte var aktuellt med en översättning, men sen när The Drawing of the Three var på gång ändrade Legenda på sig och hon kunde meddela att böckerna skulle komma på svenska. Jag pepprade med frågor: När? Vad ska de heta? Vem översätter? Hur långa är de? Vad handlar de om? Gunilla 2 svarade efter bästa förmåga och i något kuvert hade hon skickat med en summering av The Drawing of the Three där någon läst boken och utan spoilervarning återberättat hela historien på två och ett halvt A4. Dokumentet är inte signerat men det är tydligt att det är någon som läst den engelska boken på uppdrag av förlaget, kanske för att de skulle bedöma om det var värt att översätta boken.
Det var i alla fall i detta dokument jag såg formuleringen ”De tre följeslagarna” och skickade det som förslag till Gunilla 2. Originaltitelns ”Drawing” trodde jag väl handlade om en teckning. ”Teckningen av de tre” typ…
Så här såg det ut när Gunilla 2 svarade på mitt brev i mellandagarna 1988. Som ni ser av de fragmentariska meningarna har jag skickat 9-10 frågor och jag har gulmarkerat det som rör titeln.
Eftersom jag är en obotlig samlare letade jag rätt på det där dokumentet för att hitta formuleringen just för att publicera det i denna blogg, och längst upp på den tredje och sista sidan stod det… INTE! ”De tre följeslagarna” var inte den titel jag föreslog utan det var…
”De tre sökarna”. RIDÅ! Här har jag gått och skrutit om att jag hittade på den nya titeln De tre följeslagarna för 20 år sedan och så var det inte alls så! Nåja, jag får nöja mig med vetskapen om att Bonnier faktiskt tog mitt förslag som jag la fram 2016 och inte 1988…
Den personliga utsvävning åsido, vad tycker jag då om boken denna femte/sjätte/vad-det-nu-kan-vara omläsning? Ja, när jag tittar tillbaka på mina två tidigare “recensioner” av boken för Följeslagarnas räkning så älskade jag den 2004 men tyckte den var lite sämre 2006 (viss spoilervarning i texterna!). Nu drygt tio år sedan tycker jag fortfarande att det är en riktig kalasbok och som etablerar svitens mystik på ett bra sätt. Även om Revolvermannen hintade om vår värld är det först i denna bok som kopplingen mellan vår och Revolvermannens värld blir tydlig och fascinerande, detta eftersom vi får Rolands perspektiv när han kliver in genom de tre dörrar han måste hitta. Otroligt bra, och med tydliga och viktiga karaktärer som Eddie Dean och Odetta/Detta/Susannah blir det hur bra som helst.
Det som även är intressant med boken är hur King handikappar sin hjälte direkt i inledningen genom att låta Roland bli av med två viktiga fingrar och så pass skadad att han nästan dör i infektioner och feber. När King sedan skriver in en rullstolsburen karaktär som Roland och Eddie får släpa fram längs sanddynorna, så kan jag inte låta bli att fundera på varför King gjorde det så svårt för hjältarna att komma vidare? Är inte resan till Tornet så pass lång och krånglig som den redan är? Det växlar mellan att vara ett obegripligt val och ett genidrag.
Men igen: boken etablerar svitens mystik på ett vis och jag ser verkligen fram emot att fortsätta in i De öde landen...
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (2)
Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Som synes av grafiken ovan har jag klarat av första boken och kommit in en bit i den andra.
Ovanstående bild visar alla mina exemplar av den första boken i Det mörka tornet - Revolvermannen. Längst underst i mitten ligger min första, den ursprungliga svenska översättningen. Snett upp till höger från den, min första på engelska - Plumes trade paperback. Längst till vänster, Grants tredje inbundna upplaga och så har vi den ombearbetade boken i sin svenska och engelska upplaga och överst då den senaste svenska upplagan som är den som jag de facto läst denna gång.
Jag vet inte hur många gånger exakt som jag läst denna bok. Minst lika många gånger som jag har böcker och det är en bok som växt sig starkare som läsupplevelse för varje gång. Det är en annorlunda Kingbok och inte helt lätt att ta in vid den första läsningen. För lite mer än elva år sedan recenserade jag den nya svenska översättningen och min åsikt då kvarstår än i dag. Boken är starten på något större och ett nödvändigt "hinder" på vägen. Nu är jag mycket medveten om att andra uppskattar boken mer än vad jag gör. Med det sagt: Ni som läst boken för första gången och upplevt den som konstig och seg - var inte oroliga, det blir bara bättre! Och ni som läst den och uppskattat den direkt - grattis!
Den här läsningen ansträngde jag mig lite för att hitta det som är nytt i utgåvan, jämfört med Kings original från 1982. I förordet berättar King om hur han gick tillbaka och jämnade till historien en smula för att få den att passa in mer i helheten och påstår att närmare 30 sidor lades till. Om det är manussidor eller boksidor vet jag inte, men nog märker jag vissa utökningar här och där som framstår som föraningar om vad som ska komma senare i sviten. Jag noterade även att sviten redan så här i början förlitar sig på återblickar. Detta är något som dras till sin spets i några senare böcker, framför allt Magiker och glas men kanske speciellt i Vinden genom nyckelhålet. King gillar att berätta historier inom historier.
Till just denna utgåva, alltså Bonniers storpocket, har inget nytt tillkommit och dessvärre har inget försvunnit heller. Jag hittar bara i förorden ett par beklämmande stavfel och en hänvisning till bok två i sviten med det namn den inte längre bär. Dessutom finns det en sida som presenterar de illustrationer som inte längre finns med i boken. Lite tråkiga slarvfel som lätt kunde ha åtgärdats.
Även om jag har långt kvar tills jag når tornet så är jag ändå glad över att vara igång. Den första boken tog lite längre tid än nödvändigt att läsa, beroende på vissa personliga orsaker, men jag är redan en bit in i De tre följeslagarna så det ska inte dröja allt för länge innan jag skriver något igen...
Tills dess bjuder jag på nedanstående bild från mitt arkiv av urklipp och dokument: Så här marknadsfördes den ursprungliga utgåvan av "Revolvermannen (Det svarta tornet 1)" i den årliga katalogen "Svensk bokhandel" 1989.
Läs även Följeslagarnas Genomgång av boken från 2002.
Läsprojekt: 8x Det mörka tornet (1)
Den första svenska Kinghändelsen under 2017 är att Bonniers givit ut den kompletta Det mörka tornet-sviten, inklusive Vinden genom nyckelhålet, i färgsprakande storpockets. I bokhandlarna finns det till och med speciella ställ för böckerna vilket är en härlig Kingssatsning som påminner starkt om marknadsföringen på slutet av 80-talet då det släpptes riktigt många böcker.
En trave med dessa åtta titlar har hamnat i vår ägo och det är svårt att inte bli lässugen när man tittar på den. Trots att det är - i denna publicering - ca 4000 boksidor att läsa känns det inte som en övermäktig uppgift, snarare kittlande och inspirerande. Så jag tänkte "Varför inte läsa om hela sviten och göra ett litet projekt av det?". Kanske dumdristigt då jag egentligen inte har tid för 4000 sidor Det mörka tornet just nu, men jag är ändå sugen att återstifta bekantskap med serien, inte minst inför filmen som kommer till i sommar.
Min egen historia med bokserien inleds i maj 1986 då jag läste titeln The Dark Tower för första gången i en Aftonbladet-artikel där Jan-Olov Andersson betygsatte böcker och filmer av King. Då kunde man läsa följande:
The Dark Tower (1982). En märklig blandning av skräck, science fiction och västern (!). Tryckes i så liten upplaga att man i dag får betala flera hundra dollar för ett exemplar.Förutom att Andersson skrivit fel titel (det ska ju vara The Gunslinger) blev detta starten på en fascination för denna okända Kingbok, och först något år senare när The Drawing of the Three kom blev bokserien något mer konkret och riktigt, och ytterligare några år senare kom de två första titlarna på svenska - Revolvermannen och Följeslagarna. Självklart läste jag böckerna när de kom, men var inte helt såld på stilen och världen som King målade upp. Dessvärre tog det slut för serien i Sverige där och då. Den tredje delen The Waste Lands kom 1991 och Kings dåvarande svenska förlag Legenda/Natur & kultur avstod från att översätta den då de första delarna sålt avsevärt sämre än andra Kingtitlar. Ytterligare några år senare började jag läsa King på engelska och fick tag på de tre utgivna delarna strax innan nästa, Wizard and Glass kom 1997 och vid det laget var jag verkligen inne i böckerna.
Sen blev det en liten paus igen innan King tog tag i sig själv och lyssnade på fansens krav och skrev klart seriens tre sista delar i ett svep. Hela sviten publicerades på nytt med en justerad utgåva av The Gunslinger och så småningom blev det en nystart för serien i Sverige där den publicerades i ny översättning i sin helhet, och nu ytterligare några år senare är den helt komplett eftersom King själv kompletterade sviten med en åttonde bok, kronologiskt sett del 4,5, The Wind Through the Keyhole.
Så, där har vi hela The Dark Tower-historiens publicering i en kort sammanfattning. Jag började med att berätta om min egen relation och det jag skulle komma till är att jag läst samtliga böcker olika många gånger. De först två kanske fem-sex gånger, nästkommande två kanske fyra gånger, nästa två två gånger och de sista två blott en gång.
Därför ser jag fram emot det här projekt, samtidigt som jag inte ser fram emot det. Helst skulle jag vilja börja med del 4,5 och fortsätta framåt i och med att jag läst de första så många gånger och ser dem lite som en seg transportsträcka (speciellt Magiker och glas som inte för historien framåt speciellt mycket), men ska det här projektet genomföras så ska det göras på riktigt! Att det stundtals kommer att vara lite segt och plågsamt ingår i uppdraget.
Jag är inte helt på det klara hur upplägget kommer att vara. Skriver jag nästa del i den här bloggserien efter att jag läst klart första boken eller skriver jag när jag har något speciellt på hjärtat? Jag vet inte, det kommer att visa sig, men vad jag garanterat vet är att jag från och med nu kommer att referera till sviten som Det mörka tornet och använda de svenska titlarna på böckerna för att inte förvirra till det.
Läsprojektet inleddes redan i går, 9 mars, och jag har ingen aning om när jag blir klar. Förhoppningsvis får jag läsflyt och kör på som en smärre ångvält! Hoppas ni följer med på min resa!
Jurtjyrkogården: Blodslinjer