2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juni hann jag med bok nummer nio.


När jag började det här läsprojektet hade jag några givna titlar som jag ville ha med, men de var inte mer än en handfull, så någon månad in eller så började jag göra en potentiell lista och då kom Christine med på den. Det kan ha varit inspirerat av en amerikansk Facebook-grupp jag är med i där romanen diskuterades, men det var också en av de där klassikerna som jag inte läst om på evigheter. Jag skulle med i princip hundraprocentig säkerhet gissa att senaste gången var hösten 2002 inför Följeslagarnas genomgång av boken. Så vi pratar alltså om nästan 25 år.

Trots att jag inte sett filmen på ungefär lika länge märker jag när jag läser hur färgad jag är av filmatiseringen. Jag ser karaktärerna framför mig så som de ser ut i filmen och jag förväntar mig att historien ska vara exakt som i filmen. Men det är den inte. Boken är annorlunda mot vad jag minns och blir därför lite överraskande när jag läser den.

Två saker noterar jag angående boken. Det ena är bytet av perspektiv. Den inledande och avslutande delen berättas i jag-form utifrån karaktären Dennis perspektiv, medan mitten är vad som skulle kunna beskrivas som allvetandeperspektiv. Det kan ha att göra med att Dennis under den perioden är frikopplad från berättelsen då han ligger på sjukhus, men det är ändå intressant att King valt att göra på det här viset. I Bev Vincents bok Stephen King: A Complete Exploration of His Work, Life, and Influences läser jag att King tvekade om att ens ge ut boken då han tyckte blandningen av första- och tredjeperson var fult och konstigt, men hans dåvarande redaktör på Viking, Alan D. Williams övertygade King om att läsarna skulle förstå det.

Det andra jag tänker på är att upplösningen är ganska lik Cujo med den avgörande skillnaden att hotet inte är en rabiessmittad hund utan en… besatt bil… Att King skrev om en mördande bil har förstås givit stoff till ett antal parodier, som exempelvis den här sketchen i "The Edge" 1992 (börjar vid 18:53):


Men som i så många andra fall är det inte riktigt så enkelt i romanen. Det tar ganska lång tid innan Christine börjar att mörda. Inledningsvis är historien en skildring av tonårslivet i småstadsamerika när tönten Arnie Cunningham förälskar sig i en skrothög. Kompisen Dennis försöker med alla medel att få Arnie att köpa en annan bil än en rostig Plymouth Fury 1957 som är långt ifrån att vara körbar, men Arnie står på sig och köper bilen av den forna ägaren LeBay. Arnie ger Christine den kärlek hon behöver och hon blir otroligt snabbt i allt finare skick, samtidigt som Arnie förändras och får bättre hy och bättre självförtroende. Men det är bara början på en mardröm som ska förändra livet för alla involverade.

Jag lyssnar på den amerikanska ljudboken och jag sugs snabbt in i berättelsen. Den är så där som flera av Kings äldre böcker tämligen okomplicerad inledningsvis. Det är fokus på karaktärerna och det spretar inte och det är ett bra sätt att koppla greppet om läsaren. Jag trivs definitivt i Christines sällskap, speciellt som berättelsen inte riktigt följer mitt minne utifrån filmen.

Jag passade på att se om filmen och blev ganska besviken. Som så många andra filmatiseringar är det en väldigt förenklad version av boken som blivit film. Även om det i grund och botten är samma historia är det ändå en del saker som förändrats. Ronald och George LeBay har blivit en och samma person, fast ändå inte. Jag förstår poängen i att få bort en karaktär, men att lägga ihop personlighetsdragen känns bara konstigt, speciellt som man i filmen helt uteslutit förekomsten av LeBays spöke och att Arnie mer eller mindre förvandlas till LeBay. Jag är också tveksam till den inledande sekvensen som gör Christine till en "dödlig" bil redan på fabriken.


Den stora behållningen med filmen är Keith Gordon som Arnie. I övrigt känns filmen ganska svag skådespelarmässigt och jag har extremt svårt att acceptera alla dessa 20-någonting skådisar som tonåringar - speciellt inte William Ostrander som Buddy som känns som han var 30 år gammal (vilket han inte var).

Jag säger inte att Christine behöver en remake men John Carpenters version är knappast den optimala tolkningen av romanen.

Jag gjorde ett eget retroomslag igen och det var lite svårt denna gången. Dels för att originalomslaget är otroligt snyggt, med titeln formad som ett fordon och i läcker glänsande krom, och dels för att de flesta tolkningar av omslaget brukar se ungefär likadana ut. Efter att ha grubblat lite slutade det med att jag fotade av mitt Christine-julpynt (!) och kunde därför få den vinkel jag ville ha och se gå loss med Photoshop. Det är något i alla fall!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni), 8. Hjärtan i Atlantis (juni) och 9. Christine (juli)

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juni betade jag av bok 7 och 8.


Om jag tänjde lite på mina egna gränser genom att tolka Solhunden som en egen bok (eftersom den publicerats som egen ljudbok på engelska) så har jag gjort det ännu mer denna gång då jag inte alls återupptäckt boken Hjärtan i Atlantis utan enbart novellen "Hjärtan i Atlantis" och tolkat den som en separat bok. Synpunkter? Maila direkt.tilll@papperskorgen.nu

Det har att göra med att jag varit otroligt sugen på just denna novell som för mig var den stora höjdpunkten i novellsamlingen, om man nu ska kalla boken för det. Jag ska inte kalla den för ett experiment men i och med att novellerna tematiskt hör samman och knyter ihop karaktärer i olika tidsperioder så är den förstås en sorts märklig helhet. Detta påminns jag av när jag enbart återupptäcker "Hjärtan i Atlantis" och jag skulle verkligen ljuga om jag hade sagt att jag inte var sugen på att läsa om hela boken för helhetens skull.

En av de saker med novellen som verkligen talade till mig när jag läste den för första gången 1999 var hur äkta den kändes. Det går inte att bortse från att det känns väldigt mycket som att King återger sina egna intryck och minnen från tiden på University of Maine. Novellen är skriven i jagform, den utspelar sig under de år King gick där och alla referenser till samtidens politiska svängningar och kultur i form av film och musik är korrekta. Det går inte att fundera på om personerna King skriver om var skolkamrater eller om han försakade sina studier genom att förlora sig i Hjärter eller om skildringen av Pete Rileys och Carol Gerbers kärlek speglar King och Tabithas eftersom de träffades under universitetsåren.

Novellen har drag av coming-of-age med ett politiskt och sexuellt uppvaknande under de sista tonårsåren. Berättaren Pete växer i takt med att fredsmärket dyker upp som en både spännande och lite farlig symbol och han utmanas både runt kortspelsborden och utanför dem.

För ett tiotal år sedan eller så, var det tal om att novellen skulle filmas under namnet Hearts, men det skedde aldrig. Det är oerhört synd, för jag är säker på att det finns en väldigt bra periodfilm i det här materialet. Störigt nog finns ju filmen Hearts in Atlantis baserad på två av de andra novellerna i boken, men inte den som den tog sitt namn ifrån. Det är otroligt irriterande och ologiskt men svårt att göra något åt retroaktivt.

Precis som nästan allt annat som jag läst om i det här projektet så har jag gjort det med öronen och den stora fördelen med den här novellen är att det är King själv som läser den i ljudboken. Kan det bli mer genuint än så?

Jag gillar fortfarande novellen enormt mycket. I ett sammanfattande perspektiv är det en av de bästa texter King skrivit. Jag var golvad för 27 år sedan, ungefär hälften så gammal som jag är nu, när jag läste den för första gången. I recensionen vi skrev till Följeslagarna delade vi upp novellerna och "Hearts in Atlantis" föll på mig och texten kunde lika gärna ha varit skriven i dag.

Det finns mer kul i arkivet. När boken skulle komma på svenska 2001 skrev jag en "inför"-artikel med en del bakgrundsinformation och en kortare intervju med John-Henri Holmberg som översatte boken. John-Henri, som är jämngammal med King och definitivt kunde relatera till alla referenser i boken, kom med riktigt givande insikter och perspektiv som är väl värt att kolla upp för den som är intresserad. Utskicket finns här.

Mot slutet av John-Henris intervju gav han oss en spellista med lämpliga låtar som figurerar i boken eller hör till tiden och jag har gjort en spellista på Spotify med låtarna. Det ska dock poängteras att låten "One Tin Soldier" inte är den version som John-Henri har med i sin lista då just den inspelningen inte finns på Spotify.

Slutligen då… ett retroomslag! Ja, jag var tvungen och för att skämta till det har jag döpt om "boken" till Hjärter i Atlantis. Originaltiteln är ju dubbeltydig men här valde jag att göra den bokstavlig, vilket kanske är dumt…


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni) och 8. Hjärtan i Atlantis (juni)

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juni betade jag av bok 7 och 8.


Junis första bok blev Solhunden. Nu kanske en del reagerar direkt för "Solhunden" är väl ingen egen King-bok? Nej, det är det inte - inte i Sverige. Den har brutits ut från sitt hem i Mardrömmar (Four Past Midnight) i en del länder och blivit separat ljudbok eller pocket. Av den anledningen tycker jag att den kan räknas som en egen bok. Den är under alla omständigheter en lång novell som förmodligen är längre än några av de kortaste romaner som givits ut med Kings namn på omslaget.

Jag kan med ganska stor säkerhet säga att det gått 35 år sedan jag senast läste "Solhunden" då Mardrömmar publicerades 1991. Det är den av de fyra novellerna i boken som jag har minst relation till då jag antingen läst om de andra novellerna eller upplevt dem i filmad form. "Solhunden" har liksom blivit över.

Lustigt nog kom jag ihåg ganska mycket av dem, men det har också att göra med att novellen har en väldigt tydlig Twilight Zone-aktig grundidé, med en polaroidkamera som inte fotograferar det man riktat objektivet mot utan spottar ut bilder av en hotfull och otäck hund som kommer allt närmre och närmre den som håller i kameran.

Här är det tonåringen Kevin Delevan som får en Sun 660-kamera på sin femtonårsdag, men som uppenbarligen inte tar bilder på det han vill. Han vänder sig till Castle Rocks lumpbodsinnehavare Pop Merrill som fascineras av kameran, men även skräms av den. Han ser dock en möjlighet till att sälja den till någon av de samlare av paranormala ting han gör affärer mer och lurar Kevin genom att säga att kameran blivit förstörd. Men så är inte fallet och Pop börjar ta allt fler bilder där hunden kommer att närmare och närmare och genom mardrömmar inser Kevin vad som pågår.

Lite komprimerat kunde "Solhunden" definitivt platsat som ett Twilight Zone-avsnitt och jag läser mig till att en filmatisering var under utveckling runt millennieskiftet där Lawrence D. Cohen jobbade tillsammans med IMAX Corporation ett göra en 3D-film för jättedukar. Det hade varit något! Men hösten 2001 lades projektet ner helt och hållet. Jag tror ändå att det skulle kunna bli en rätt kul film av materialet.

Jag gillade att återupptäcka novellen och framför allt trivdes jag med att doppa tårna i Castle Rock igen. Nu har inte det jättemycket betydelse för berättelsen men det är ändå något när det kommer referenser till händelser och karaktärer från andra berättelser. Jag minns att "Solhunden" lanserades lite grann som en prolog till "den sista Castle Rock-berättelsen" Köplust.

Givetvis har min inre formgivare klättrar ur ett fotografi och skapat ett retroomslag till Solhunden om den nu hade varit en egen bok. Designmässigt är det inga konstigheter - det här konceptet har väldigt många andra formgivare redan använt sig av. Den petige tycker kanske att hunden är för ljus i förhållande till bokens tydligt svarta hund, men så fick det bli!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni) och 8. Hjärtan i Atlantis (juni)

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. Nu under maj har jag prickat av två böcker, vilket betyder att jag till och med ligger före ambitionen om en i månaden.


Bok nummer sex blev Joyland, en av de kortare böcker av King som inte översatts till svenska. Jag har tidigare i det här projektet mest betat av långa eller normallånga romaner men jag har valt ut några kortare verk som jag har tänkt läsa om under året, och kanske framför allt under sommarmånaderna. Vissa av dem är de här lite längre novellerna och Joyland hade mycket väl kunnat vara en lång novell. Jag vet inte exakt hur många tecken eller ord den är på men jag är säker på att det finns längre berättelser i några av novellsamlingarna.

Hur som helst: Anledningen till att jag valde ut denna korta bok är att jag sett att väldigt många av de svenska King-fansen rankat denna högt. Jag mindes inte historien i detalj, men i grova drag och vad jag ungefär tyckte om den vid första läsningen, 2013.

Inledningsvis förstår jag varför många älskar historien. Början är väldigt stark. King kopplar greppet om oss läsare direkt när han introducerar oss till huvudpersonen Devin, en kille i gränslandet till vuxenlivet, som får ett sommarjobb på nöjesfältet Joyland och där lär sig snabbt att ta ansvar och vad det också innebär att bli uppskattad för sitt arbete. En av arbetsuppgifterna för de anställda är att iklä sig en varm hunddräkt och agera som Joylands maskot och detta visar sig vara en uppgift som passar Devin väldigt väl. Parallellt har vi fått veta att en kvinna blev mördad på Joyland några år tidigare och att hennes spöke sägs dyka upp i nöjesfältets spöktåg. Vi har också fått veta att Joylands spåtant berättat att Devin ska träffa två olika barn, vilket också sker.

Halvvägs in tappar boken mig lite. Den känns otydlig kring var den är på väg någonstans, men sen jämnar det ändå ut sig och blir en trevlig historia till slut. Den har en litet spökinslag och ett mysterium, men i övrigt är den Kingotypisk skönlitteratur som så här i moderna tider mer kan kopplas samman med tonen i The Life of Chuck än någon rysare. Min känsla för boken nu 2026 är ungefär så som jag tyckte när vi recenserade den 2013, en fullt godkänd bok men ingen som direkt knockar mig. Däremot känner jag att jag mycket gärna hade velat träffa på Devin på nytt i en ny berättelse. Det känns som en karaktär King gärna kunde plocka upp igen.

Som så många andra böcker i detta projekt valde jag att lyssna på boken. Den är inläst av skådespelaren Michael Kelly som de flesta nog känner igen från "House of Cards". Han gör ett fint jobb med inläsningen.

Att Joyland inte finns översatt är förstås trist. Samtidigt kände jag nu att jag upplevde den väldigt amerikansk på något vis. Men därmed inte sagt att den borde förbli oöversatt. Men vad skulle den i så fall kunna heta? Jag har förstås gjort ett eget retroomslag och hittat på den svenska titeln Skojland, mest för att få samma "ljud" som originalet och för att alludera till exempelvis "sommarland" som ändå finns i Sverige. En riktig översättare eller redaktör skulle såklart hitta på något bättre, och en bättre formgivare skulle förstås skapa ett bättre omslag. Jag tyckte det var lite svårt, men de omslag som gjorts till Joyland följer en ganska märklig stil med "läckra, lättklädda brudar" som inte ens har rätt färger på kläderna utifrån berättelsen. Lite jönsigt, kan jag tycka. Hur som helst: här är i alla fall omslaget till den ännu inte alls släppta Skojland.


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj) och 6. Joyland (maj).

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. Redan första maj kunde jag sätta en bock för årets femte bok: Svarta huset - vilket betydde att jag var halvvägs i "minst tio"-upplägget. Sen blev det bok nummer 6 under maj också...


Det har gått nästan 25 år sedan jag läste Black House för första och enda gången eftersom det var då den kom ut. Den 15 september 2001, faktiskt, det vill säga fyra dagar efter terroristattacken som bland annat sänkte World Trade Center. King och Straub kunde inte haft sämre tajming med sin andra gemensamma bok! Jag vet att det drabbade dem lite ur marknadsföringssynpunkt då, men i det stora hela tror jag inte de led speciellt mycket av det.

För Kingfans var det förstås en väldigt stor grej att King och Straub plockade upp tråden efter 18 år. Då det var lättare att komma i kontakt med Straub än King var det ganska många som intervjuade Straub angående boken, däribland Följeslagarna. I vårt 120:e utskick, 23 juli 2001, bjöd vi på en intervju bestående av egna frågor, översatta frågor från den franska skräcktidningen Ténèbres och en äldre text om hur Talismanen skrevs. Även om Straub var lite kort i svaren var det ändå svar!

Jag har egentligen inga speciella minnen kopplade till Black House utöver att jag rätt så exakt en månad efter 11 september satte mig på ett internationellt flygplan som tog mig till Japan och även om flygplatsrutinerna inte hade blivit lika skarpa som det är nu var det aningens uppstramat och lite oroligt över lag. Jag läste boken på flyget och då och då under dagarna i Japan. Fler minnen än så har jag inte från min första stund med romanen.

Det som skiljer förutsättningarna lite från då till nu är att nu har jag Talismanen i väldigt färskt minne eftersom jag läste den för bara några månader sedan, men egentligen spelar det mindre roll då böckerna verkligen skiljer sig åt. Det tyckte jag då och det tycker jag även nu. Det som jag kanske saknar är känslan av ett äventyr som är i rörelse. I Talismanen skulle Jack ta sig från punkt A till B och gjorde resan omväxlande i vår värld och i Territorierna och träffade på olika vänner och fiender längs vägen. Här är vi mer kvar på samma plats hela tiden och Jacks förmåga att "flippa" löser ett problem i vår värld och ett större i en annan, som inte är Territorierna men väl "kant i kant".

Det som var väldigt stort 2001 var ju att Jack Sawyers äventyr definitivt knöts ihop med The Dark Tower, vilket enligt intervjun ovan var Straubs idé. Jag vill fortfarande hävda att The Talisman och Territorierna inte har något med The Dark Tower att göra, men här är det väldigt tydligt att det som Jack Sawyer dras in i är rekryteringen av Breakers på uppdrag av The Crimson King. Jag tycker att man får en väldigt tydlig bild av vad detta har för betydelse i den större The Dark Tower-sagan här.

Vi recenserade boken när det begav sig - givetvis, och texten är lite så som vi skrev då, rätt spoilerfylld - framför allt Liljas del, och det var även Lilja som var mest tveksam till boken. Han skriver att med några enklare justeringar skulle boken kunnat ha passerat utan att ens vara kopplad till The Talisman och det håller jag med om. Samtidigt får jag en väldigt bestämd känsla av att King och Straub hade en större tanke med att knyta ihop världarna, något som gör Black House till en överbryggande mellandel i trilogi…

Då som nu älskar jag anslaget med ett sorts fågelperspektiv inledningsvis där vi dyker ner här och där och snappar upp information om platserna och karaktärerna. Jag tycker att det är ett väldigt smart sätt att dra in läsaren i historien och av någon anledning vill jag tro att detta var Straubs idé och text. I min 25 år gamla recension skriver jag att det är "lite enklare att se vem som har skrivit vad" i den gemensamma texten. Det vet jag inte riktigt om jag tycker nu, utöver att jag självklart utgår från att King skrivit de delar som är kopplade till The Dark Tower.

Jag har lite svårt att komma in i Black House den här gången. Det är många olika spår och många karaktärer att hålla isär, men när jag väl känner mig bekväm i historien så flyter den på bra. Även den här gången läste jag boken med öronen och på engelska och Frank Muller gjorde ett fint jobb även denna gång. Av förklarliga skäl kan han inte läsa in den tredje boken men jag hoppas att Patton Oswalt inspirerats lite av honom till sin inläsning av Other Worlds Than These.

Black House är ett kärt återbesök och framför allt känner jag mig up to date när det gäller att ta sig an den tredje och sista delen nu i höst. Det ska bli vansinnigt spännande.

Lite trivia så här innan vi slutar: Jag har två ex av boken, den amerikanska och den svenska förstautgåvan. Bra Böcker gjorde bort sig en smula när de skrev Peter Straubs namn avsevärt mindre på omslaget till denna och nyutgåvan av Talismanen som kom samtidigt. Detta var inte OK och upplagan fick dras tillbaka. Några månader senare kom böckerna tillbaka ut i handeln med nya omslag där båda namnen var lika stora, men med precis samma inlaga. Alltså kläddes böckerna om med nya omslag. När det begav sig drog Bra Böcker en vals om att förstaupplagan var slutsåld, men härom året bekräftades det att samma upplaga fick ett nytt omslag.

Jag har förstås gjort ett eget retroomslag. Nu kom Talismanen precis innan Legenda satte en återkommande form på sina omslag, som är den som hela retroomslagsidéen bygger på, men jag var så klart tvungen att göra Svarta huset i samma stil som Talismanen och jag tycker att jag fick till det riktigt bra den här gången! Jag har utgått från samma tanke som den ursprungliga svenska formgivaren. Gorg!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj) och 6.Joyland (maj).

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. Redan första april kunde jag sätta en bock för årets fjärde bok: Väktarna.


Egentligen var det The Regulators jag läste - med öronen. Återigen en inläsning av den tragiskt hädangångne mästaren Frank Muller. Jag har inte läst boken sen den kom på svenska 1999 och innan dess var det sommaren 1997 när jag läste den för första gången.

Här måste jag redan göra en ganska rejält utsvävande parentes då boken på sätt och vis är lite speciell för mig. Runt 1996 hade jag en svacka i mitt King-intresse. Från att ha haft järnkoll på allt under ungefär tio år så ramlade jag ur intresset. Det årets svenska bok, Rasande Rose, höll jag på att missa och hittade det sista inbundna exet långt uppe i en hylla i bokhandeln. Men där någonstans hände något direkt avgörande i mitt King-intresse: Internet. Jag pluggade på Komvux och landade i datasalen när det fanns en lucka över och "surfade på nätet" och sökte efter King. Helt plötsligt fick jag reda på något som hette The Green Mile och så småningom även något som hette Desperation och The Regulators. Jag som hade haft järnkoll visste nu ingenting!

Vid den här tiden hade även det generella King-intresset i Sverige avtagit efter många års hårt tryck när det inte var ovanligt med flera Kingsläpp per år. Legenda hade släppt King till Bra Böcker och titlarna tog minst ett år på sig att komma ut på svenska. Jag började kommunicera med amerikanska läsare och lyckades få några fina kontakter där en erbjöd sig att skicka några av de böcker som inte hade översatts. Det var The Wastelands och tvillingromanerna Desperation och The Regulators. Sommaren 1997 blev Desperation den första Kingroman jag läste på originalspråket. Jag minns så otroligt väl hur jag låg på mina föräldrars gräsmatta och läste sida efter sida med konsekvensen att jag fullkomligt brände mig på ryggen! Så kunde det gå.

Hur som helst så utgår jag från att jag läste The Regulators direkt efter och därför är boken lite speciellt för mig. Egentligen smäller Desperation högre, både som läsupplevelse och berättelse, men det är en annan sak.

Man kan inte undgå att notera att King var experimentell under 90-talet. Först gjorde han Dolores Claiborne och Geralds lek som knöts ihop av en solförmörkelse och båda skildrade kvinnor så starkt att en del elaka röster påstod att det egentligen var Tabitha King som hade skrivit dem. Sen kom The Green Mile där King uppmanades att skriva kapitelböcker utan att veta var storyn skulle ta vägen. Det kunde ha blivit ett totalt haveri men blev en av Kings mest älskade berättelser.

Men sen kom tvillingromanerna. Legenden säger att King inspirerades till Desperation när han åkte motorcykel genom USA för att göra reklam för Insomnia några år tidigare och passerade en stad som kändes övergiven och död. Medan han skrev boken dök plötsligt "The Regulators" upp i huvudet på honom och han skrev det bredvid en lapp och idén om att göra en bok med samma karaktärer fast i olika roller - lite som skådespelare som gör olika pjäser - bet sig fast. King kombinerade idén med ett ungefär tio år gammalt filmmanus han skrivit, The Shotgunners, som var på väg att filmas av Sam Peckinpah innan denna dog och resultatet blev The Regulators. Om man läser på om The Shotgunners är det enkelt att se vilka delar som kommit med till boken.

Boken fick Richard Bachman som författare och släpptes exakt samtidigt som Desperation. Trots att böckerna släpptes på olika förlag satt deras omslag ihop och det var ingen tvekan för bokhandelsbesökaren att böckerna hörde samman. Den poängen gick totalt åt skogen i Sverige då böckerna inte alls släpptes samtidigt. Ursprungligen skulle de kommit med nio veckors mellanrum men båda blev försenade, Väktarna så pass försenad att det nästan hann gå ett år mellan tvillingarna. Den stora förloraren här blev förstås Väktarna som inte hade Stephen Kings namn på omslaget och sannolikt inte gjorde speciellt mycket väsen av sig i handeln. Det är också en av väldigt få svenska titlar som enbart gjorts i en tryckning. Man kan även se på bilden här ovan att omslaget till Väktarna misshandlades lite. Det är avsevärt mörkare än originalet vilket gör att detaljerna i hunden försvinner och typografin är ett fattigt försök att efterlikna originalet, men det är ändå någonting!

Så! Parentesen är klar. Vad tyckte jag då om The Regulators denna gång? Jag gillade faktiskt den mer än vad jag hade trott. Jag har hört lite negativa åsikter om boken från olika håll och var beredd på att bli besviken, men jag rycktes med i berättelsen och avverkade boken under en ganska snabb period. Jag tror det kan vara till min fördel att jag hade boken kvar i minnet någonstans för det är i ärlighetens namn en ganska rörig bok då den till viss del utspelar sig i en fantasivärld skapad av en autistisk pojke som är besatt av det demoniska väsendet Tak. Det jag gillar med boken är ensemblekänslan som var så framträdande under en viss period av Kings författarskap och som givetvis delvis dyker upp då och då i nya böcker.

Sen kan jag känna mig lite irriterad över det snåriga upplägget trots att jag ändå gillade boken. I jämförelse med Desperation som jag minns bättre och tyckte bättre om så är det för mig tydligt vilken som är den bättre boken, samtidigt som det är lite dumt att jämföra eftersom det inte alls är samma slags böcker.

I september 1999 kom Väktarna äntligen och några veckor senare recenserade vi boken i en ganska detaljerad text som kanske är lite väl avslöjande för att vara en recension.

Redan i det näst första utskicket av Följeslagarnas nyhetsbrev 27/4 1998 berättade vi om tvillingromanerna i en artikel där vi kallar The Regulators för Väktare. Jag kan inte minnas om det var den titel vi fått från Bra Böcker eller om det var slarv från vår sida.


Lite mer trivia innan vi stänger butiken för denna gång: Det gjordes en limited edition av boken när den kom. Denna förpackades i en ask till en MotoKops 2200 Power Wagon-leksak och den extra begränsade "lettered" upplagan hade pistolkulor i boken. Själva signaturerna utgjordes av checkar som Richard Bachman skrivit under. Dessa kryllar av referenser till Stephen Kings författarskap. Ni kan läsa hela listan här.

Lite inspirerat av detta gjorde jag ett retroomslag till boken. Till skillnad från de första fem Bachman-böckerna som tydligt gavs ut under Stephen Kings namn i Sverige fick detta bli en 100 procent Bachman. Håll till godo:

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I mars tog jag mig an Talismanen.

Det är en bok jag länge längtat efter att få läsa om. Häromåret såg jag till att köpa på mig en sliten pocket för att läsa under en semester eller liknande, men det var först nu jag hade anledning att ta fram den. Fast den fick faktiskt mest ligga på nattduksbordet som en sorts visuell redovisning av var jag var i boken, för till 97% eller mer läste jag boken med öronen i Frank Mullers inläsning. Att lyssna är också att läsa!

Talismanen brukar jag nämna som topp-3 på min egen King-lista och jag tycker nog att den hör hemma där nu också. Senast jag läste den var någon gång 1998-1999 i samband med Följeslagarnas genomgång av boken. Det är alltså över 25 år sedan sist, men ändå mindes jag detaljer oerhört väl. Allt utom själva upplösningen, vilket är lite udda. Det parti jag gillar absolut bäst i boken är när Jack träffar Varg och han tar med sig honom till vår värld. Otroligt bra.

Det som jag gjorde den här läsningen som jag absolut inte gjorde senast eller någon av de andra tidigare gångerna jag läst boken, var att ta på mig The Dark Tower-glasögonen. Det var ju i samband med uppföljaren Svarta huset/Black House som boken blev en del av Tornets-värld (på förslag av Peter Straub, sägs det) och jag ville undersöka om det faktiskt kändes som att den var det redan från början. Både och, blir mitt korta svar på det. En del av mig vill verkligen påstå att Territorierna inte alls är samma värld som revolvermannen Roland vandrar i. Den känns för egen för det, men samtidigt så nämns möjligheten till multipla universum, ett Territoriernas Territorier, och det ger ju helt klart möjligheten till att sammankoppla - ja, allt! Dessutom talas det om "det vita" och själva talismanen är precis som tornet en mittpunkt i alla dessa universum och skulle med lite god vilja kunna vara en del av Merlins regnbåge…

Kanske kommer den tredje boken att förklara detta, men ändå länge tycker jag fortfarande att Territorierna är något eget och att kopplingen till Tornet blev en efterhandskonstruktion. Fast detta kanske förklaras redan i Svarta huset/Black House som jag också kommer att läsa om inom kort och som jag faktiskt minns ganska lite av i dagsläget.

Jag hade även på mig fler glasögon. Senast jag läste boken hade jag inte läst eller sett "Sagan om ringen/Hobbit" men det har jag givetvis nu och då är det ganska lätt att se vissa formmässiga likheter mellan Tolkiens historier och det King/Straub skrev. Det är kanske oundvikligt när det handlar om historier i fantasyvärld där en ung figur får ett uppdrag av en äldre mentor. Det var hur som helst intressant att notera likheterna.

Som synes av bilden har jag ett antal utgåvor av boken. Min första var Bra Böckers bokklubbsutgåva som jag gav 7:25 för eftersom den ingick i ett bokpaket med tre andra böcker för välkomstpriset 29 kronor. Vilket fynd! Men den bok som kanske kittlar vissa personers ögon är den uppe till vänster eller. Det är nämligen Grants limited edition som jag gav nästan 4000 kronor för när jag köpte den som 25-årspresent till mig själv. Boken är signerad av både King och Straub och är uppdelad i två volymer med ett antal unika illustrationer och ett stadigt slipcase för att hålla allting samman. Stephenkingcollector.com menar att boken är värd 1350-1500 dollar, men mitt ex är nog dessvärre inte värt så mycket då det är lite missfärgat av något mystiskt stänk. Det var anledningen till att jag kunde köpa boken över huvud taget när det begav sig. Det är under alla omständigheter en kul sak att ha i hyllan.




Filmrättigheterna till Talismanen såldes till Steven Spielberg innan boken ens kommit ut, men på 42 år har det inte blivit någon film eller tv-serie än. Det har varit på gång flera gånger och ett antal olika manus har cirkulerat i Kingkretsar och tyvärr har de jag sett inte gjort boken rättvisa. I modern tid har boken legat på Duffer-brödernas bord ämnad för en tv-serie hos Netflix, men även det försöket har skrotats och för tillfället finns det ingen adaption på gång - i alla fall inte enligt vad som officiellt är känt. Däremot har boken till viss del adapterats som serietidning. 2009-2010 gav Del Rey ut sex serietidningar som började berätta historien, men projektet avslutades innan det hann slutföras eller ens kommit speciellt långt. Till det sista numret har Jack precis träffat Varg. Jag passade på att läsa om serien också och den är helt okej. Lite trist att den bara tvärdog men jag blir inte förvånad över det. Det är trots allt en ganska smal serie som kanske hade svårt att hitta en större publik.

Ganska ofta när jag gör mina omläsningar gör jag även ett eget omslag. I det här fallet hade jag inte tänkt göra det eftersom boken ändå kom under de 80-talet som jag försöker härma i mina bilder - om än med lite annorlunda typografi. Däremot så vill jag ändå kommentera den uppenbara problematiken att göra ett vettigt omslag till boken. Ingen av de övriga normala utgåvorna av boken som jag har - Bra Böckers nytryck, den amerikanska inbundna boken och den brittiska pocketen har gjort något mer än något som strålar på framsidan. Då tycker jag faktiskt att Olle Frankzéns riddare, som är plockad från bokens upplösning, är riktigt cool om än inte helt representabel för hela boken. Samma riddare finns även gestaltad i serietidningarna och ser faktiskt väldigt snarlik ut.

Som jag berättade för ungefär en månad sedan har jag under 2026 dragit igång ett personligt läsprojekt med målet att läsa minst tio Stephen King-böcker mellan januari och december. Helst tolv, det vill säga en per månad. Nu är februari över och min andra bok i detta projekt blev Stark eller för att vara helt korrekt The Dark Half eftersom jag läste boken på engelska.

Det här var ett kärt återläsande. The Dark Half är en väldigt tajt och okomplicerad historia, i betydelsen att plotten är linjär och utan några avstickande sidohistorier. Med andra ord går den från A till Ö tämligen rappt.

Det är inte så svårt att förstå vad som inspirerade King till boken. Några år tidigare hade han mer eller mindre blivit pressad till att avslöja att han skrivit böcker under pseudonymen Richard Bachman och ungefär samma sak händer i denna bok. Författaren Thad Beaumont har skrivit en rad hårdare romaner under namnet George Stark och en man är på väg att utpressa honom med sanningen, men i stället väljer Thad att förekomma och går ut med det offentligt. Allting avslöjas i en People-artikel där en driftig fotograf till och med ordnat fram en gravsten till George Stark. George Stark är död.

Problemet är bara att Stark inte vill vara död…

Historien har vissa gemensamma drag med Misery/Lida och "Hemligt fönster, hemlig trädgård" (Mardrömmar). Det är också tydligt att det svenska förlaget Legenda eftersträvade en titel i Lida-stil när de gav ut boken. Personligen tycker jag inte att "Stark" har samma klockrena dubbeltydighet som "Lida".

Jag valde som sagt att inte läsa den svenska översättningen. Detta av två anledningar. Till att börja med ville jag läsa den på engelska då jag är osäker på om jag faktiskt läst den på originalspråk tidigare. Sen vet jag att översättningen är problematisk. 1998 berättade John-Henri Holmberg i en intervju med Följeslagarna att den ursprungliga översättningen inte höll måttet: "Ett av undantagen är Stark, som jag i egenskap av Bra Böcker-förläggare köpte in från Legenda för bokklubbsutgivning; den översättningen var faktiskt i sin ursprungliga form så oerhört dålig att jag krävde att den skulle arbetas om fullständigt om jag skulle ge ut boken i bokklubb." Han har även berättat för mig att de fick arbeta om texten rad för rad innan den blev tryckbar. På något vis inbillar jag mig att detta ändå kan märkas i den tryckta boken.

Dessutom märkte jag när jag bläddrade lite i Stark för att kolla upp några saker att den är väldigt fult layoutad med väldigt svårläst text. Men det spelade ju som sagt ingen roll eftersom jag läste min amerikanska utgåva varvat med att lyssna på ljudboken.

Som jag skrev tidigare var detta ett kärt återläsande. Jag gillade verkligen att läsa om The Dark Half. Av alla skurkar som King hittat på är George Stark absolut en av de råaste. Hans sätt att bringa folk av daga är emellanåt väldigt brutala. Dessutom var det roligt att landa i Castle Rock på nytt och hänga med Alan Pangborn.

Lite lustig trivia kring boken är att King ville att den skulle publiceras som en samarbete mellan King och Richard Bachman, men förlaget tyckte inte att det var en bra idé. Sen läser jag i Bev Vincents utmärkta Stephen King: A Complete Exploration of His Work, Life, and Influences att King var missnöjd med sitt första utkast och därefter kom på inslaget med sparvarna och vem George Stark egentligen var, två viktiga inslag i romanen och i fallet med sparvarna ett VÄLDIGT avgörande inslag. Jag undrar verkligen hur det första utkastet var - och hur det slutade…

Jag fick inspiration till att göra ett eget retroomslag som faktiskt inte skiljer sig jättemycket från det amerikanska och det svenska. En omtolkning bara. Och för att skoja till det bytte jag titel på boken till den betydligt mer rakt översatta version som John-Henri nämner i intervjun från 1998. Håll till godo:


Att läsa boken gjorde mig väldigt sugen på att se om George A. Romeros film som jag inte sett på evigheter. Jag hittade den för streaming på Prime och även detta var ett kärt återseende. Filmen håller förvånansvärt väl även om vissa av specialeffekterna inte alls har modern standard och vissa andra partier känns lite enkla och billiga. I mycket är den en typisk Kingfilmatisering så som de var i början av 90-talet, med ett litet undantag kring att Romeros film är väldigt trogen Kings bok. Ytterligare ett exempel på att romanen är okomplicerad och att de bästa adaptionerna är det som inte krånglar till det med för många egna initativ. Romero har lyckats komprimera romanen väl till två timmars film där han förenklat vissa delar utan att tappa bokens känsla. Det är ur den synvinkeln en utmärkt adaption.


Timothy Hutton gör ett fint dubbeljobb i huvudrollen och jag har än i dag svårt att förstå att det är samma skådespelare som gör Beaumont och Stark. De är så olika och sminkningen och skådespelet gör Stark unik. Kanske lite på gränsen till att bli Freddy Kruger-överdriven men samtidigt ungefär som King beskrev honom (minus hårfärgen). I upplösningen där Beaumont och Stark möts har Romero fått till några bra scener där Hutton spelar mot sig själv på ett fiffigt vis där Romero inte gjort det speciellt enkelt för sig och tagit billiga genvägar. Jag gillar även inslagen av sparvarna förutom de absolut sista scenerna där datagjorda sparvar av usel kvalitet figurerar.

Och när jag ändå klagar så måste jag säga att det väldigt abrupta slutet på filmen känns oerhört märkligt. Men i det stora hela fungerar filmen fint fortfarande. En rolig överraskning.

I år har jag startat ett nytt läsprojekt som går ut på att jag under 2026 ska försöka läsa en Stephen King-titel per månad, med den lilla "shit happens"-revideringen minst tio under hela året. Alltså i bästa fall tolv titlar på hela året. Poängen är att jag rent generellt sett vill försöka läsa mer då min livssituation har försvårat läsandet under de senaste åren samt att jag även är sugen på att läsa om en del Kingböcker av olika anledningar. Till exempel är det högst sannolikt att King ger ut den tredje boken i Talisman-sviten under året och därför är det motiverat att läsa om Talisman och Black House inför det, så de är på listan. Även Christine och The Dark Half är med, två böcker jag blivit sugen på att läsa om. I övrigt har jag inte bestämt mer även om jag har några idéer.

I och med att jag kom på det här lilla projektet med bara några få dagar kvar av januari så fick jag inleda med en kortare bok och valet föll på Cycle of the Werewolf som jag av bekvämlighetsskäl valde att läsa på svenska: Varulvens år. Den här boken kom ursprungligen 1986, året då jag började läsa King för första gången, och trängdes i den täta höstutgivningen med Talismanen och Förbannelse. Den första köpte jag genom att gå med i Bra Böckers bokklubb, den andra köptes i bokhandeln och Varulvens år blev liksom över. Jag beställde den till en av de lokala bokhandlarna men när en dam ringde och berätta att boken hade kommit in slutförde jag aldrig köpet och sen var boken helt plötsligt svår att hitta. Jag vet att jag önskade mig den i julklapp och fick då i stället den brittiska utgåvan - vilket alltså blev min första Kingbok på engelska och det var också så jag läste boken. Sen dröjde det nog runt tio år innan jag äntligen fick tag på den svenska boken. Den är ju en av de svåråtkomliga svenska titlarna.

Jag vet inte exakt hur många gånger jag läst boken men jag kan historien tämligen väl. Kanske delvis på grund av filmatiseringen Silver Bullet men också för att det är en väldigt kort berättelse. En novell egentligen som man kan läsa på en timme. Det jag känner vid den här läsningen är att formatet inte riktigt gör historien en tjänst. Ursprungligen fick King en förfrågan om att skriva en kalender (!) men det utvecklades till en kortroman. Ändå finns det något av ursprungsidén kvar. De sex första kapitlen är alla korta och något enformiga prologliknande nedslag hos några olika karaktärer som varulven attackerar. Först därefter börjar King ta ut texten och leverera något lite mer matigt och berättelsens huvudperson, Marty, introduceras fullt ut. Här känner jag verkligen att King skulle kunnat placera berättelsen i ett roligare format, och delvis gjorde han också det i och med att han skrev manuset till filmen själv.

(Vill du läsa mer om Varulvens år finns denna arkivartikel...)

Så omdömet på Varulvens år blir så där. Jag önskar även att jag inte hade läst den översatta boken för det är något i språket som inte riktigt fungerar för mig. Däremot så måste jag säga att Wahlströms verkligen producerat boken på bra papper - sidorna är lika kritvita i dag 40 år efter att de trycktes och Bernie Wrightsons fyrfärgsillustrationer återges fint. Det är för övrigt Wrightsons illustrationer som är den stora behållningen, speciellt de svartvita månadsbilderna som är otroligt stämningsfulla och delikat ritade med hans typiska tunna linjer.

Jag vet inte om jag kommer att skriva något om varje gammal bok jag läser om. Kanske, om andan faller på. Sen kunde jag förstås inte låta bli att göra ett nytt retroomslag till boken trots att den kom precis när det första legendariska Legendaomslaget dök upp (det vill säga Förbannelse). Nåja, det är lite kul att leka lite med formen bara!

Under ett antal semesterresor de senaste åren har jag lagt med en pocket av Thinner i högen med läseböcker bara i fall att. Det är inte en överdrivet lång bok och det var väldigt länge sedan jag läste den. Men först i år var det så att jag faktiskt började läsa boken under de sista semesterdagarna på Öland. Dock blev det inte jättemånga sidor innan hemresan och sen låg boken bara på hyllan med ett Biltemakvitto som bokmärke och när jag väl ville fortsätta läsandet blev det ljudboken på Bookbeat i stället - i alla fall fram till de sista tio sidorna.

Thinner är en bok som i Stephen King-historien numera är mest känd för att det var med den han blev avslöjad som Richard Bachman. Hela historien om hur bokhandlaren Steve Brown läste boken och tyckte att likheterna med King var för stora och beslöt sig för att gå till botten med det hela har överskuggat själva romanen tycker jag. Jag vill till och med kalla den lite underskattad på grund av just detta.

Den inbundna upplagan av Thinner, här inslagen i väldigt blänkande mylar...King hade anammat pseudonymen Richard Backman när han ville ge ut fler böcker än vad förlaget tyckte var lämpligt. Det blev då lite av ett experiment, att börja om vid sidan av ett redan fungerande författarskap. De fyra första Bachman-böckerna gavs ut 1977-82 i billiga pocketar och sålde därefter. Till Thinner (1984) slog förlaget på stort och gav ut boken inbunden. På en av flikarna fanns en bild på "Richard Bachman", vilket i själva verket var en man som heter Richard Manuel. Boken sålde hyfsat, 28 000 ex, tills Brown avslöjade King och boken gavs ut på nytt med Kings namn på omslaget. Då sålde den plötsligt 280 000 ex...

Därmed upphörde Bachman. Han dog 1985 av "pseudonymcancer". Legenden säger att nästa Bachman-bok skulle blivit Misery. Men Bachman har återuppstått två gånger, dels i The Regulators (1996), tvillingromanen till Desperation och dels i Blaze, en tidig opublicerad Kingroman som dammades av så sent som 2007.

Jag skulle gissa att senaste gången jag läste boken var för 20 år sedan när vi skrev Genomgången av Thinner för Följeslagarna. I den texten berättade hur jag bläddrade i boken i bokhandeln när den kom på svenska som Förbannelse 1986 och råkade läsa ett parti som fick mig att bli fysiskt illamående. Det minnet har jag med mig även till denna läsning 37 (!) år senare. Vad jag inte riktigt kan förstå är varför mitt 13-åriga jag läste partier en bit in i boken på det där viset! Det går ju inte!

Med det sagt är Thinner eller kanske snarare Förbannelse en speciell bok för mig. Jag är ganska säker på att det var den första nya Kingbok som kom ut när jag hade börjat läsa King. Jag hade lånat några böcker av en klasskamrat och sedan gått bananas på bokrean men Förbannelse bör ha varit den första bok som jag köpte när den faktiskt kom ut. Av någon lustig anledning var det Bra Spännings utgåva som hamnade i bokhandeln. Väldigt underligt.

Hur som helst: Boken är en riktig rysare med ett lätt stråk av humor i sig. Kanske svart humor för skräcken tar över ganska omgående. Den korpulenta advokaten Billy Halleck har råkat köra på en zigenarkvinna så att hon avlider. Trots att han definitivt är skyldig får han hjälp av kollegor att bli rentvådd i rätten, men en äldre zigenarman utdelar ett eget straff. Han stryker sin hand över Hallecks kind och säger "Thinner" och snart börjar han gå ned i vikt - vare sig han vill det eller ej. Snart blir viktnedgången allt mer drastisk och även andra människor i Hallecks närhet som träffat zigenarna har drabbats av andra förbannelser och Halleck måste bli av med sin innan det är för sent.

När jag läser och lyssnar på boken i dag noterar jag att en del karaktärers beteenden inte riktigt skulle fungera i dag. Den här definitivt till en annan tid utifrån vad vissa säger och gör. Samtidigt är det tjusningen med romaner - de fångar tidsandan, även de mer beklämmande inslagen. Med det sagt så gillar jag boken. Förmodligen mer i dag än för 20 år sedan. Det som är lustigt med att läsa boken på engelska är att King av någon anledning valde att plocka fram sitt exemplar av Varsel i översättning av Bo G A Ericsson ur bokhyllan och ta valfria ord och fraser som kändes lämpliga till sin variant av romani i boken. Det blir hysteriskt kul när en zigenare plötsligt utbrister "Ta mig inte till mormor!" eller "Enkelt! Enkelt men tillräckligt!" och att själva förbannelsen heter "Purpurfärgade ansiktet". När jag sedan skriver in några av de fraser som jag alltid trott varit riktig romani i den svenska översättningen i Google Translate, visar det sig vara lösryckta ord som inte betyder något alls. Tänka sig.

Frasen "det låter som en roman av Stephen King" (ungefär) dyker upp två gånger i boken och någonstans görs det en jämförelse till "en clown med smutsiga ballonger" eller "en smutsig clown med ballonger" (dessvärre glömde jag att anteckna var i boken det var för att citera korrekt) och rent tidsmässigt höll King på och skrev It vid den här tidpunkten så det kan vara en subtil referens. Eller så är det bara en orelaterad slump. Man får dock nästan känslan av att King kände på sig att han förr eller senare skulle bli avslöjad. När Brown började rota i saken var spåren till King enkla att hitta om man visste var man skulle leta.

1996 kom Thinner som film i regi av Tom Hollander och med Robert John Burke i huvudrollen. Jag vågar mig på att gissa att det minst gått 20 år sedan jag såg den också. Min DVD i hyllan med produktionsår 2006 var fortfarande inplastad - fram till nu. Jag var ju givetvis tvungen att se filmen också! Jag måste säga att filmen håller oväntat bra. Jag hade förväntat mig en tämligen usel och daterad film, men så var det inte riktigt. Visserligen är den lite daterad. Trots att en dubbelt Oscarsbelönad makeupartist anlitades för att gestalta Hallecks gradvisa och dramatiska viktminskning ser det lite overkligt ut och vissa inslag i manus och regi känns som de hör till en annan tid. Men trots det fungerar filmen väl. Historien har tajtats till och levereras på en och en halv timme, men essensen av boken finns där och dessutom får man se King i en cameo som apotekaren Mr Banghor (!) i två scener.

Trots att jag bedömer att filmen Thinner håller måttet så är det klart att det känns lite frestande att önska en nyfilmatisering med bättre specialeffekter och lite mer av bokens obehag...


Hur som helst: Kul att återupptäcka Thinner både i skriven och filmad form och omläsningen av just en Bachman-bok har fått mig att bli sugen på att läsa om The Regulators (Väktarna) som jag nog bara läst en gång på respektive språk och det var ännu längre sedan. Vi får se om det blir så eller inte.

Till sist: Tidigare när jag läst om böcker har jag kompletterat med ett nygjort retroomslag. Det behövs ju inte den här gången eftersom Förbannelse har ett klassiskt 80-talsomslag signerat Olle Frankzén. Ett av hans bättre tycker jag, där han uppenbarligen målat på en träbit och fotat av den. Mycket snyggt. Undrar om man kan få köpa loss träbiten...?

Egentligen hade jag laddat upp för att läsa/lyssna om Rose Madder men  i och med att filmatiseringen av Lisey's Story stod och väntade bakom hörnet valde jag den. Dessvärre hann jag inte lyssna klart innan serien rullade igång, men jag hade i alla fall kommit så pass långt att jag kunde börja titta för att sedan avsluta lyssningen mellan första och andra veckan av avsnittsleveranser.

Det finns ju vissa likheter med Bag of Bones som var min förra återupplevelsebok. Båda böckerna handlar dels om författare och dels om sorghantering. I det här fallet när Lisey Langdon två efter sin man Scotts död tar hand om hans böcker och papper för att få ett avslut. Jag minns att King berättade att en inspiration till boken var när han kom hem efter att ha legat på sjukhuset i samband med bilolyckan 1999, var alla hans saker i hans kontor nedpackade då frun Tabitha tyckte att det passade med en renovering när han ändå inte satt och arbetade där. Kings tanke var att "Så här skulle det ha sett ut om jag hade dött".

Frun Tabitha och hennes systrar bidrog även till inspiration när det gäller skilldringen av Lisey och hennes systrar. Något annat som måste ha inspirerat King borde vara intresset från vissa i allmänheten för hans samlade historier och anteckningar, det outgivna och det svåråtkomliga. Det känns lite som boken är en uppgörelse med de mest gamaktiga fansen... Men vad vet jag...

Som till många andra Kingböcker har jag personliga kopplingar även till Lisey's Story. Det är en av två böcker i min egen samling som King signerat åt mig mitt framför mina ögon. I det här fallet har det att göra med bokturnén i England som skedde i anslutning till bokens släpp hösten 2006, som jag och Lilja detaljerat återgett i den här artikeln. Det var ju en resa som kommer att finnas kvar i minnet resten av livet och det är klart att den brittiska upplagan av boken, signerad av King, har sin speciella plats i bokhyllan. Därmed känns även boken speciell.

När jag läste boken första gången förstod jag inte alls vad ordet "bool" som nämns i boken betydde. Jag var helt villrådig och frågade en amerikansk Kingexpert vad som menades och han förklarade att det var ett hittepåord som ingick i den vokabulär Lisey och Scott hade i sitt äktenskap. Då föll bitarna på plats. Men just det var kanske inte det enda som gjorde boken knepig. I vår recension från 2006 beskrev jag Lisey's Story som en komplex bok och det tycker jag fortfarande. Det gäller att hänga med i svängarna när olika tider och platser varvas om vartannat. Så himla svårt är det förstås inte, men det är kanske inte en av de Kingböcker jag skulle sätta i händerna på ett helt ny läsare som första kontakt med King. Då finns det andra böcker som är mer lämpliga.

Men trots det är Lisey's Story en fascinerande historia med ett intressant karaktärsstall och gott om fantasi. Jag kan dock inte riktigt hålla med mig 15 år yngre jag om jag ser till själva totalbetyget. I dagsläget skulle jag kliva ned ett snäpp. Det är lite komiskt då jag i dag kan identifiera mig med Lisey då jag upplevt både äktenskap och avgrundsdjup sorg sedan 2006. Men det är väl inte det som drar ned betyget. I Liljas del av recensionen rekommenderar han ljudboken och det är ju faktiskt den jag tagit del av nu. Och jag håller med, den är värd att lyssna på. Mare Winningham läser bra och för mig gick det alldeles utmärkt att lyssna på 1,75 x hastigheten.

Den pågående filmatiseringen återkommer vi till när den gått i mål men efter de två första avsnitten tycker jag att det känns som en lovande filmatisering, men jag kan även förstå varför den fått ganska svala omdömen. Det är inte en jätteenkel historia och King har själv skrivit manuset och förenklat och tajtat så gott det går. Men vi får väl se när alla avsnitten visats hur väl han lyckade med sin uppgift.

En omläsning är inte komplett utan ett nygjort retroomslag. Det här är väl inte det mest komplicerade jag gjort men lite stämningsfullt ändå kanske. Dock måste jag säga att det amerikanska omslaget med sin utskurna spade och färgglada pärmar är mycket snyggt. Att det följde med till den svenska utgåvan känns lite unikt.

Härom veckan hamnade jag mellan böcker i min Storytel-app. Jag visste inte riktigt vad jag vill lyssna på härnäst men var ändå lite sugen på att återuppleva någon Kingbok. Jag fastnade för ett ögonblick vid The Talisman men till slut landade jag i Bag of Bones. Möjligen var det aprilskämtets callback till Bengt Rangel som lyfte upp boken till ytan, men hur som helst blev den som jag tog mig an. Den var dessutom inläst av King själv, vilket förstås var en extra bonus. Det gick att lyssna på 1.75x hastigheten utan större problem så bokens längd minskade från 21 timmar till överkomliga tolv.

Innan jag skriver lite om vad jag tyckte om boken den här gången, 22 år efter att jag senast läst den, så vill jag ändå vara lite nostalgisk. Bag of Bones är nämligen en speciell bok på många vis. Till att börja med föregicks boken av ganska ordentlig marknadsföring. King hade bytt förlag och  Bag of Bones var den första boken som Scribner skulle ge ut, det förlag som än i dag ger ut hans böcker. Förlaget storsatsades och det märktes. King själv pratade väl om sin kommande bok och det kändes som en nystart i hans författarskap på något vis.

Vidare var boken den första nya, i betydelsen kommande, boken som jag skulle läsa direkt på engelska och det var också nästa kommande bok som vi skrev om i Följeslagarnas nyhetsbrev. Vi hade startat verksamheten i april 1998 och inte ens ett halvår senare kom boken i handeln. Det som gör boken extra speciell var att jag hade möjlighet att läsa den innan den kom ut. Det hade att göra med att Scribner satsade extra hårt och tryckte upp 10 000 förhandsex som spreds till recensenter och bokhandlar. Vanligtvis brukar dessa ARCs (Advance readers copy) göras in mindre volymer men den här gången var det annorlunda. Det ryktades om att man kunde be om ett ex om man faxade (!) ett brev på ett företags brevpapper och vid den tidpunkten gjorde jag praktik på Studiefrämjandet och skrev i hop ett brev om att jag skulle ha en studiecirkel där vi skulle diskutera  Bag of Bones och att jag behövde läsa den på förhand för att kunna leda kursen... Rent ljug förstås, och faxet ledde inte till någonting.

Men under det senare 90-talet hade jag gått med i den amerikanska Kinggruppen SKEMERS och där fått några vänner som jag gjorde vissa byten och affärer med. En frikostig man som hette John skickade mig ett stort bokpaket i utbyte mot rent skräp och jag vill minnas att det var John som på något vis fick tag på en ARC av Bag of Bones och skickade till mig. Det var förstås otroligt stort att vara "först på bollen" (tillsammans med 9999 andra då...). Det har hänt några gånger till efter det och hade hänt tidigare med en svensk översättning, men sommaren med  Bag of Bones var något alldeles extra.

I Följeslagarnas arkiv finns utskick #11 från 27 juli 1998 där vi skrev en artikel kallad "Inför Bag of Bones" och så förstås recensionen av boken publicerad 14 september och faktum är att  jag nästan 23 år senare håller med mitt avsevärt yngre jag. Det är en rik och spännande bok om sorg, hemligheter och spöken. Inledningen av boken suger tag i mig direkt och jag slukar den första fjärdedelen i ett nafs. Sen blir berättelsen lite mer komplicerad men fortfarande bra. Det är en bok som bjuder på flera chockartade vändningar och ödet för sångerskan Sara är rent av vidrigt.

Ljudboken kan varmt rekommenderas. Jag har ett svagt minne av att jag hört någon bit av den tidigare då det som sagt gjordes väldigt mycket marknadsföring kring boken, men jag har definitivt inte lyssnat på den i sin helhet. En kul grej är att det används musik som övergångar mellan kapitel eller andra längre stycken och det fungerar riktigt fint. Vad som även kom som en överraskning är en intervju med King som kommer sist i boken där han berättar om lite teman och inspiration. Väldigt kul och en rolig liten bonus.

Ungefär halvvägs in i lyssningen började jag bli lite sugen på att se om filmatiseringen som gjordes som en två-delad amerikansk tv-film i december 2011. Vi recenserade aldrig den när den kom, mest för att den inte hade någon svensk distribution. Först ett helt år senare visades den på TV3 två kvällar i rad men någon DVD släpptes aldrig i Sverige. Det är en filmatisering som fallit mellan stolarna ur Följeslagarna-synpunkt.


Har man inte sett den finns den faktiskt på YouTube, men är man ett fan av boken kan man lika gärna skippa den. Det finns många anledningar till det. Jag är inget fan av Mick Garris som fått göra alldeles för många King-filmatiseringar för tv anpassade efter en trist formel som dramaturgiskt går i märkliga intervaller för att brytas av med reklamavbrott, något som bara blir märkligt när man ser filmatiseringen utan reklam. Manuset har förenklat och i vissa fall förändrat Kings förlaga och för mig som precis tagit del av boken innan jag ser filmatiseringen får jag känslan av att någon återberättat boken för manusförfattaren Matt Venne som då skrivit ned det han kommit ihåg och skarvat lite här och där. En sorts visklekenversion av berättelsen. Jag känner givetvis igen mig men som film blir Bag of Bones en tafflig spökhistoria som missar många av de lager som boken bjöd på i form av karaktärsutveckling, relationer etc. Dessutom tycker jag inte att Pierce Brosnan gör sitt bästa i rollen som Mike Noonan. Det är stundtals oengagerat eller överspelat. Nä, det är en ganska sorglig filmatisering - av helt fel orsaker.

Och om jag ändå är igång och gnäller lite så måste jag väl ändå spy lite galla över omslaget till den svenska översättningen Benrangel. Formgivningsmässigt ett horribelt haveri med enbart en massa fel, kanske främst den avstavade titeln i fult typsnitt som bara krånglar till det, men även den konstiga rutindelningen och bilden på en slumpmässig amerikansk gata. Det lockar inte till läsning direkt.

Nu vet jag att det kom en lågprisupplaga med ett annat omslag, men jag vill ändå dra mitt lilla strå till stacken och bjuda på mitt andra retroinspirerade omslagsförslag. Bilden i sig är kanske inte riktigt representativ för historien men hade Benrangel sett ut så här i bokhandeln 1999 hade den nog lockat fler till att läsa den!


Jag känner mig sugen på att återuppleva fler "halvgamla" böcker och har lagt Rose Madder i min Storytel-bokhylla. Det blir nog den härnäst!

Resumé: Eftersom hela Det mörka tornet-sviten återutgavs i Sverige, inklusive den tidigare icke-översatta Vinden genom nyckelhålet, i början av året beslöt jag mig för att läsa om samtliga åtta romaner - ett läsprojekt som tog ett halvår att klara av. Nu är jag klar och detta är den sista posten.


Längst till vänster på bilden över mina utgåvor av den sjunde delen som ju bär samma namn som hela sviten ligger en så kallad ARC, vilket står för Advance Review Copy. En förhandskopia alltså, och den fick jag i min hand en tid innan boken gavs ut för allmänheten. Av alla ARC:s jag fått tag på under alla år (vilket inte är så överdrivet många) så är denna kanske den mest värdefulla ur läsningssynvinkeln, för om det var någon bok man ville läsa före alla andra var det avslutningen på The Dark Tower-sviten.

Jag minns att jag fick anstränga mig för att undvika att se vad som stod i innehållsförteckningen längst fram. Det var ju solklara spoilers och några sådana ville jag inte ha under läsningens gång. Jag minns inte överdrivet mycket av första gången jag läste boken och det finns heller inte något nedtecknat. Den fullpottsrecension jag och Lilja la ut lagom till bokens utkomst innehåller egentligen ingenting som en vanlig recension brukar innehålla, förutom en spoilerfri åsikt och ett betyg. Det var medvetet - vi ville inte förstöra eller påverka upplevelsen för någon annan läsare - och jag minns att i alla fall jag hade ambitionen att skriva en mer normal recension för senare publicering, men det skedde aldrig. Synd, för jag hade gärna tittat tillbaka på en sådan nu tretton år senare.

Den version av mig som läste boken för första gången för tretton år sedan var lite mer entusiastisk om att nå slutet på resan än vad jag var nu. Med andra ord skulle jag nog inte dela ut högsta betyget till boken i dag. Detta kanske för att jag fick läsupplevelsen lite kantstött av filmatiseringen som inte gav serien någon rättvisa. Den dåliga eftersmaken satt kvar och bromsade upp lästempot. Det har även fått mig att tänka mycket på hur den ultimata filmatiseringen skulle vara. Jag får återkomma till det.

Vad jag inte hade räknat med är hur mycket sorg det ger att läsa boken. Nu kommer jag strax gå in i spoilerterritorier så om du inte läst böckerna så sluta genast att läsa denna blogg... Till att börja med så kretsar en stor del av berättelsen kring den bilolycka som höll på att bli Kings död. I boken ska han dö, men räddas av Jake. Eller snarare: Jake är anledningen till att King inte dog. Under en period återgav King den här olyckan i alla möjliga sammanhang (Att skriva, Om en Buick 8, Kingdom Hospital till exempel) och terapin blev lite tjatig. I dag gör den lite mer ont, för jag minns de där veckorna i juni 1999 då olyckan skedde. Det var otäcka tider.

Och sen är det ju det faktum att vår ka-tet splittras och decimeras med dödsfall som också känns i hjärtat. Karaktärerna i den här sviten, utom möjligen Roland själv, är sådana som vi läsare verkligen lärt oss att älska och då känns det tufft när de kliver in i gläntan vid stigens slut. Det mörka tornet är en sorglig bok, visserligen med en hoppfull epilog och en melankolisk coda. Fast samtidigt som vi tar adjö av några älskvärda karaktärer är det lite märkligt hur lätt jag tar in de nygamla karaktärer som gör entré i boken. Ted, Dinky, Patrick - det är inga problem att acceptera dem som en del av historien.

Den 9 mars inledde jag läsprojektet och den 3 september slog jag ihop pärmarna åtta böcker senare. Med undantag för att jag faktiskt klämde in Gwendy's Button Box mellan två böcker har jag läst sviten på nästan ett halvår. Det är inte speciellt snabbt, vilket beror på att bara ett par dagar in i projektet drabbades jag av en personlig tragedi av värsta slag som påverkat hela mitt liv sedan dess, inklusive bokläsandet. Rolands utdragna äventyr har i mångt och mycket gått hand i hand med den sorg jag har klivit runt med, vilket absolut gjort läsupplevelsen speciell.

Nu är den dock över, men som en vis man skrev: "There are always more tales." Det citatet kommer från novellen "The Breathing Method", i Sverige känd som "Vinterverk", och är en bra sammanfattning när det gäller King. Det finns alltid fler berättelser, och faktum är att jag skulle kunna bygga ut det här läsprojektet i all evighet. Det är ju många böcker och noveller som har kopplingar till Tornet på ett eller annat vis och här har vi sex böcker som jag utan problem skulle kunna läsa.



Drakens ögon är ju väldigt tydligt kopplad till Tornet. Sagoriket Garlan nämns i sviten och det är ju för sjutton Flagg som är historiens skurk, här som en klassisk konspirerande trollkarl. Den här boken har jag faktiskt läst flera gånger och har inget direkt sug efter att läsa om den. Däremot Sömnlös, Rasande Rose och Svarta huset hör till de böcker jag enbart läst en gång och har ytterst fragmentartade minnesbilder av. Den förstnämnda är ju väldigt viktig i just den sista delen av sviten eftersom en karaktär dyker upp och är minst sagt betydelsefull.

Det samma gäller novellerna "Låga män i gula rockar" från Hjärtan i Atlantis och "Allt kan hända" i samlingen med samma namn. Dessa två novellers huvudpersoner är också med i Det mörka tornet, och i den sistnämnda samlingen finns även "Elurias små systrar" som på senare år arbetats in i Revolvermannen (dock enbart i en specialutgåva).

Det finns alltså mycket mer att läsa, men jag hinner inte med det nu. Omläsningsprojektet har tagit mycket tid redan och jag måste prioritera annat. Men däremot kommer jag att läsa om de tecknade adaptionerna och gestaltningarna av Rolands äventyr. Det finns ett antal album jag inte läst eller köpt på mig, så där har jag lite att göra som känns överkomligt parallellt med annan läsning. Ett "Läsprojekt del 2"? Ja, kanske det.


Det var ju tack vare de första bilderna ur serieadaptionen som man fick en sorts visuell känsla av hur en filmatisering skulle kunna bli, vilket leder mig till min avslutande fundering: Hur skulle den ultimata filmatiseringen av Det mörka tornet vara? Ja, jag har tänkt en del kring det när jag läst böckerna. Jag tycker att teamet bakom den film som gjorts faktiskt var något på spåren när de valde att plocka delar från hela sviten till sin film, även om slutresultatet inte blev så bra. Det mörka tornet är ju ingen linjär historia. King, som karaktär i Sången om Susannah, säger själv att det han gillade med Revolvermannen var att historien gick bakåt med alla tillbakablickar. Och även om man skulle strukturera om allt som ryms inom sviten till en linjär historia skulle det ta evigheter innan vi träffade Jake, Eddie och Susannah och det är ju först då historien blir intressant.

Sen stör det mig att King skrev in sig själv som karaktär. Emellanåt gillar jag det, men när det väl kommer till kritan önskar jag att han inte hade gjort det. Det är ju till att börja med ett sätt att göra en trogen filmatisering omöjlig. Och om den detaljen skulle strykas på något vis måste funktionen av King som karaktär lösas på något annat sätt. Det blir komplicerat.

Det är komplicerat. Kanske är Det mörka tornet-sviten en berättelse som gör sig bäst i skriven form. Att jämföra med linjära historier som "Lord of the Rings" eller "A Song of Ice and Fire" som blivit lyckade filmer och tv-serier fungerar inte. Hur komplexa de historierna än är i sig själv är de ändå linjära på ett sätt som Det mörka tornet inte är. Kanske var det detta Damon Lindelof och J.J. Abrams och det gänget kom underfund med när de för ett ögonblick hade rättigheterna till sviten och gjorde ett försök att knäcka koden för hur den skulle berättas visuellt? Samtidigt hade Ron Howard och hans gäng en idé när de såg tre filmer och två tv-serier, eller vad det nu var, framför sig. Jag önskar att jag kunde ta del av deras idé. Men just nu anser jag att Det mörka tornet inte bör filmas alls, och då är det synd att det finns en misslyckad film som i många fall kommer att vara det som introducerar (och möjligen skrämmer bort) potentiella läsare från serien.

Och med det är mitt läsprojekt över. Jag har letat efter Det mörka tornet och funnit det och nu börjar nästa varv. Om det landar i seriealbum eller relaterade böcker återstår att se. Mantackar-sai, för att ni läst.

Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. En ambition var att jag skulle hinna klart innan filmen har premiär på bio, men med bara några dagar kvar har jag "bara" hunnit med sju av de åtta böckerna. Nåja...


Här har vi då del 6, Sången om Susannah, bredvid sina kompisar i min samling. Det som slog mig vid denna omläsning, och som jag faktiskt tänkt på nästan jämt, är att ingen bok i sviten är den andra lik när det gäller till hur King valt att presentera sin text. Kanske allra mest uppenbart är det i denna bok där kapitlen kallas för strofer och varje strof avslutas med en vers och en respons i den "Kommala"-form som etablerades i föregående del. Att boken heter som den heter är därför ingen slump, varken "sången" eller "Susannah".

Innan jag läste om boken, som jag tror jag enbart läst i sin helhet när den kom på engelska, inbillade jag mig att den i klassisk "nästsist-anda" bara skulle vara en transportsträcka inför finalen. Det är den verkligen inte. Här händer det en massa grejer och hela mytologin i berättelsen kompliceras. Det gäller att hänga med när Mia tar med Susannah till slottet Discordia och Fedic.

Vår ka-tet är splittrad i tre grupperingar i den här historien och fel gruppering hamnar på rätt plats, eller vad man ska säga, då Jake och Callahan precis som Susannah-Mia hamnar i New York 1999, medan Eddie och Roland bokstavligt talat ramlar in i stridens hetta 1977 och så småningom träffar King. Jag kan inte påstå att det är mitt favoritparti i sviten. Jag skrev redan sist att jag tyckte att det förtog en del av mystiken och faktiskt är det så fortfarande. Jag hade inte haft några problem om King hade skrivit det här mötet som en separat rolig grej, men så är det ju inte här. Dagboksanteckningarna som kommer sist är givetvis en fiktiv efterhandskonstruktion även om jag misstänker att det ligger en viss uns av sanning i dem, men sen avslutas allt på ett ganska obehagligt vis som väcker jobbiga minnen från sommaren 1999. Vi som var med då minns det mycket väl.

Några av Darren Andersons illustrationer till boken.
För lite mer än tretton år sedan skrev jag min första recension av boken och när jag läser om den ler jag lite åt att jag avslutar med att påstå att boken är "en enda stor transportsträcka till finalen, men en transportsträcka som bjuder på oerhört mycket information och som vi inte kan vara utan." Det sista är visserligen sant, men på tretton år har jag omvärderat bokens transsportsträckestatus ganska rejält. Kul!

Jag ser fram emot att suga tag i den sista delen och avsluta det här projektet. Lustigt nog minns jag inte så speciellt mycket av boken. Bara små spridda minnen, och jag har ingen detaljerad gammal recension att titta tillbaka på då vi aldrig skrev en sådan när det begav sig. På sätt och vis gör det att jag nästan är i samma sits som för tretton år sedan - ivrig på att se hur det hela slutar.

Till sist: En detalj som jag reagerade på redan första gången jag läste boken är den svensk som dyker upp på Dag Hammarskjöld Plaza 2 och bär det obegripliga namnet Mathiessen van Wyck. Visserligen ber han att bli kallad Mats men vad är det för konstigt namn King hittat på? Det är ju snarare ett holländskt namn än ett svenskt! Här borde researchassistenten Robin Furth lagt fem minuter på att kolla av med någon svensk om Mathiessen van Wyck är ett lämpligt namn på en svensk…

Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. Med sex av åtta böcker bakom mig börjar jag närma mig gläntan i slutet av boksvitens stig, men det är många kliv kvar innan jag är framme...


Här har vi då min hög med Wolves of the Calla eller Vargarna i Calla som den ju heter på svenska. Blott tre böcker och en ljudbok. Lite blygsamt i jämförelse med de fyra första titlarna, men alltid något.

Jag minns ganska väl när nyheten kom om att King skulle slutföra The Dark Tower-sviten genom att skriva de tre sista delarna back-to-back. Tidigare hade det gått många år mellan respektive titel och till följd av bilolyckan 1999 (en minst sagt viktig sifferkombination) som höll på att ta Kings liv, tror jag att han fick lite dödsångest och oroade sig ifall att han inte skulle kunna slutföra serien om han skrev i samma takt som tidigare. (Med ett snitt på fem-sex år mellan varje bok hade serien gått i mål först ca 2015 om King inte hade raskat på.) De flesta av fansen av serien hade nog tänkt samma tanke och jublade förstås åt beslutet, och bok 5 kom sex år efter bok 4 och de avslutande två året där på. Det var fina år (2003-2004) för Tower junkies.

Strax innan jul 2003 recenserade vi boken och när jag läser om min del av texten delar jag mitt yngre jags kärlek till historien. Efter den flashbackstyngda Magiker och glas är Vargarna i Calla Det mörka tornet när det är som bäst: Vi är nära vår älskade ka-tet och vi färdas mellan världarna (bland annat genom det nya påhittet Todash) och vi gottar oss åt både mytologi och fördjupningar i Tornets-värld/ar. Denna femte del är i sanningen en av de bästa i sviten.

King hymlar inte med sina inspirationskällor till boken. Upplägget där Rolands ka-tet kommer till en liten stad som behöver deras experthjälp är plockat från Akira Kurosawas film "De sju samurajerna" (1954) eller John Sturges cowboyremake "7 vågade livet" (1960) och de Vargar de ställs emot är inspirerade av "Spider-Man", "Star Wars" och "Harry Potter" när det gäller till utseende och vapenarsenal. En popkulturell Gott och blandat-påse.

Några av Bernie Wrightsons illustrationer till boken.
Vargarna i Calla är en av de tjockaste böckerna i sviten men det är en fröjd att läsa den. En detalj som jag gillar är hur nära folket i Calla Bryn Sturgis (en referens till ortsnamnet hittar ni i ovan nämnda regissör till "7 vågade livet"…) vi kommer. King bygger effektivt upp traditioner och en dialekt som blir naturlig och självklar på en gång. Här måste jag även göra en stor-stor tummen upp till John-Henri Holmberg som gjort ett riktigt kanonjobb med sin översättning och fått till uttryck som känns mer kraftfulla än originalet. "Rövamej!" är roligare än "Yer-bugger!"

Det enda jag är lite tveksam till är varför King såg sig tvungen att skriva in sig själv i historien. I denna bok är det bara en föraning, i kommande lite mer ingående, och det är dumt grepp som på något vis förminskar historiens kraft som något helt eget.

Innan jag avslutar för den här gången tänkte jag delge en liten anekdot. I maj förra året semestrade jag under tio härliga dagar i städernas stad, New York - en plats som inte är helt oviktig för Det mörka tornet. Innan avresan gjorde jag en lista över adresser jag ville ta mig till, de allra flesta med musikalisk betydelse (Kiss första replokal, Dakota-huset där John Lennon bodde (och dog) med mera), och i samband med det noterade jag även adressen 46th Street 2nd Avenue som figurerar i flera av böckerna men som är extra viktig i Vargarna i Calla. Det är här ödetomten där Rosen växer, tomten som Sombra Corporation vill köpa men som Calvin Torn inte säljer.


Lite naiv som man är hade jag hoppats att det fortfarande skulle vara en ödetomt, bakom ett plank med texten "BANGO SKANK" och versen "Å min tudelta tjej, du SUSANNAH-MIO, otroligt ligg, gick på DIXIE PIG redan år ’99" klottrat på det. Men så var det förstås inte, däremot fanns det ingen byggnad på adressen utan det var en öppen oas mitt i myllret där man kunde sätta sig en stund. Vilket jag gjorde och bilden ovan knäpptes.

Snett emot ligger Dag Hammarskjold Plaza, som är viktig i Sången of Susannah men hela det här området bär en viss prägel av vår svenska generalsekreterare i FN (eftersom FN bara ligger ett stenkast bort) och faktum är att även platsen där ödetomten borde varit bär hans namn - och tornets - för skylten här till höger satt uppsatt.

Ka, eller vad ska man säga?

Igen: Jag var lite naiv i min tro att jag skulle se något spår av Tornet på denna plats, så tyvärr var det lite av ett antiklimax att ta sig dit enbart för egentligen ingenting, men man kan ju inte veta förrän man är på plats…

Jag är redan en bit in i Sången om Susannah och även om jag hade ett mål om att bli klar med hela sviten innan filmen, så tror jag att sluttampen kommer att gå i hyfsat rask takt ändå. Men vi får väl se...

Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. I och med att samtliga åtta böcker nu kommit på svenska, valde jag att läsa nykomlingen Vinden genom nyckelhålet där den kronologiskt är tänkt att vara, nämligen mellan bok 4 och 5.


Tidigare delar i detta projekt har bildsatts med ett myller av utgåvor av varje titel men när det gäller Vinden genom nyckelhålet finns det bara två. Dock kom jag på att jag faktiskt hade några ljudböcker i gömmorna så en fick följa med (vilket - tyvärr - även innebär att min bild av mina The Gunslinger/Revolvermannen-utgåvor faktiskt inte är komplett då jag har en svensk ljudbok också… Ajajaj, min OCD-nerv gillar INTE det!). Tre utgåvor har jag alltså och det är ju fullt tillräckligt. Ljudboken är ju inläst av King själv, men det är en annan historia.

Den här boken var ju något av en överraskning när King annonserade att han jobbade på två böcker, The Dark Tower-avkomman The Wind Through the Keyhole och The Shining-uppföljaren Doctor Sleep och lät läsarna bestämma vilken bok han skulle färdigställa. Omröstningen slutade oavgjort och båda böckerna skrevs, även om jag tror att det hade blivit så hur som helst.

Jag hade enorma problem att ta mig igenom boken när jag läste den första gången. Jag kom inte in i den och provade att växla mellan pappers- och ljudbok. Problemet var att boken var ännu en historia-inuti-en historia, likt Magiker och glas och till och med en historia-inuti-en historia-inuti-en historia där mittenhistorien är en saga eller legend som inte har något med Roland att göra. (Eller?) Jag fann det svårt att fokusera för när jag väl hade kommit in i den ena historien byttes narrativet till nästa och så vidare.

Jag är inte på det klara vad King egentligen ville berätta. Det känns som han hade två idéer och ingen var tillräckligt kraftig för att bära upp boken så det blev båda. Fast mittenhistorien, legenden om Tim Ståndaktig hade förstås fungerat utan den omringande historien där Roland jagar en ömsare. Men när det väl kommer till kritan så inser jag i alla fall att de tre olika historierna knyts ihop snyggt och på något vis blir det en poäng av att nutida Roland berättar en historia om unga Roland som berättar en saga, för sagan verkar ha mer kopplingar till Roland än vad han själv kanske tror. Det är ju ingen tvekan om att en mycket välbekant figur sveper förbi i den likt en mörk skugga.

Min gamla recension från 2014 när boken gavs ut på engelska är lika förvirrat trevande som denna text är, men precis då som nu gillar jag boken när jag väl kommer till freds med de olika beståndsdelarna. Den här gången valde jag att läsa boken mellan del 4 och 5 och inte som del 8 och det kändes helt rätt. Den blir som en förlängning av Magiker och glas eftersom nutids-Roland och hans följe inte kommit så överdrivet mycket längre på sin resa och tvingas ta en paus där det lämpar sig att Roland berättar en historia från sin ungdom, som delvis ger en konklusion till det han berättade om i föregående del.

Det fungerar mycket fint att läsa boken kronologiskt korrekt historiemässigt, men nu är jag ivrig om att komma vidare i historiens nutid. Mot Tornet, via vargar...

Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. Min grafiska tidslinje visar nu att jag läst fyra av åtta böcker och bokmässigt kommit halvvägs, men sidmässigt är det en bit kvar...


1982, 1987, 1991 och 1997. Det var de ursprungliga släppåren för de fyra första delarna av The Dark Tower på engelska. Som synes var det längst tid hittills mellan del tre och del fyra. Trycket på King var högt, och det var en stor grej när Wizard and Glass släpptes i slutet av 1997. Mitt minne sviker mig, men när jag gör lite research verkar det som om Grants inbundna upplaga och Plumes storpocket släpptes samtidigt. När de gällde de tidigare böckerna var det minst ett halvår mellan släppen vilket gjorde att de flesta fick vänta lite extra på böckerna.

Ett utdrag släpptes på nätet med de två första kapitlen och av någon anledning omvandlade jag denna textmassa till ett hemmagjort häfte. Uppenbarligen hade jag tid till över och kunde läsa de 22 sidorna i ett tjusigt A5-häfte. Så här såg det ut - ett uppslag och framsidan.


När jag letade i mina gömmor efter häftet hittade jag ett par tidningar från bokhandelskejdan Waldenbooks som någon av mina amerikanska kompisar skickade till mig. Här kan man se hur efterlängtad boken var då Waldenbooks skanderade "The Wait is Over…" på framsidan till sin novemberutgåva och utlovade en intervju med King i två delar. Jag läste igenom intervjun nu lite snabbt och fann den ganska trist och standardmässig, men det fanns en fråga om The Dark Tower som jag tyckte var värd att lyfta fram.


Även för mig var det en stor grej när Wizard and Glass kom. Det var den första delen i sviten som jag kunde se fram emot på samma sätt som alla andra som läste serien. Del 1 och 2 läste jag på svenska, del 3 hamnade lite skymundan eftersom den inte översattes, men till denna del hade jag börjat läsa King på engelska (och dessutom läst om de tre första på nytt) och var precis lika peppad som alla andra. Jag och Lilja var hyfsat nyblivna kompisar och vi beställde Plumes utgåva tillsammans via den bokhandel Lilja jobbade i vid tillfället.

Vad jag tyckte för 20 år sedan minns jag inte, men jag antar att jag var exalterad över att få ytterligare en dos av The Dark Tower och dessutom ta del av det rejäla flashbackavsnittet. Numera tycker jag att bok nummer fyra är en rejäl bromskloss då den inte tar vår ka-tet speciellt långt på sin resa mot Tornet. Det är en tjock bok men det som rör historiens nutid är en ganska liten del av boken. På det viset har jag inte sett fram emot att läsa om boken nu och stundtals under min utdragna läsning gör Rolands ungdomsberättelse mig lite uttråkad. Emellanåt funderar jag på vad den ger till helheten förutom att introducera någon enstaka karaktär som får betydelse senare och någon annan värdefull information, men mot slutet kommer ju faktiskt den huvudsakliga motivationen till att Roland börjar söka efter Tornet fram och det är ju rätt så viktigt måste jag ändå säga. Och sammantaget är ju boken mycket bra.

Senast jag läste boken var för tio år sedan och när jag läser min gamla recension blir jag lite förvånad över att jag är så pass positiv som jag är. Med andra ord måste den här bromskloss-känslan vara ny på något vis. Kanske grundar det sig i min egen iver om att komma fram till slutmålet snabbare under denna omläsning. Jag har ju en bit kvar och tanken om att hinna klart med läsprojektet innan filmen kommer är nog tyvärr omöjlig att uppfylla. Men jag kämpar vidare, och nästa blogginlägg - om Vinden genom nyckelhålet - kommer garanterat inom kort!

Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Projektet dokumenteras med taggen "Läsprojekt" som man kan klicka på om man vill snabbt hitta alla delar. Min grafiska tidslinje visar nu att jag läst tre av åtta böcker men är än så länge inte mer än en tredjedel in i projektet.


Här har vi min samling av bok tre, The Waste Lands eller De öde landen som blev den svenska titeln när boken äntligen kom på svenska. Jag återkommer till det. På bilden ser ni Plumes storpocket, Grants första utgåva, Scribners återutgåva, Bra Böckers svenska översättning, Bonniers nyutgivna storpocket och så den relaterade Charlie the Choo-Choo som jag tyckte passade bra i den här bilddokumentationen.

Ja, jag skrev "äntligen" nyss. The Waste Lands var länge en snudd på mytisk bok för mig eftersom den var en av de få romaner av King som inte översattes. Legenden säger att Legendas översättningar av de två första delarna i bokserien sålde mycket sämre än de övriga King-böckerna att de valde att inte översätta boken när den kom 1991. 1995 tog Bra Böcker över King på heltid och de hade fullt upp de nya böckerna och boken förblev oöversatt ända till 2007 när hela serien översattes på nytt i sin helhet.

Själv tror jag att jag först läste boken 1997. Jag hade fått Kingvänner i USA via Internet och gjorde en del lyckade bokbyten. En generös typ skickade mig de inbundna tvillingromanerna Desperation och The Regulators samt de tre första The Dark Tower-böckerna i Plumes utgåvor. Jag vet inte vad jag skickade tillbaka men det var garanterat jag som gick vinnande ur bytet. Hur som helst minns jag det som en nästan overklig upplevelse att ta upp Roland, Eddies och Susannahs äventyr när de lämnar stranden för att hitta både Strålens väg mot Tornet och fiska upp Jake och Oy på vägen.


Om De tre följeslagarna etablerar kopplingen mellan Rolands och vår värld tätnar mystiken i De öde landen när robotar, maskiner och datorer finns här och hör till den gamla världen. Det är så skumt. Jag funderade lite på hur man ska beskriva världen i Det mörka tornet för invigda och landade i att det är som man är i 1800-talet men redan har upplevt framtiden.

Jag var inne på ungefär samma tankar när jag recenserade boken 2007, och min uppfattning om boken vid denna omläsning kvarstår: Det är en av de bästa delarna i serien. Spännande under de femhundra sidorna. Dock är jag för tillfället lite opepp på fortsättningen då jag inte direkt ser fram emot 700 sidor Magiker och glas som jag känner är en paus och en transportsträcka till resten av resan. Nåja, jag hoppas att upplevelsen blir bättre än jag föreställer mig just nu.

Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Som synes av grafiken ovan har jag nu kommit förbi de två första böckerna, men resan är fortfarande lång… Klicka på taggen "Läsprojekt" för att läsa alla delar i denna bloggserie.


Lite sent omsider har jag äntligen läst klart den andra boken i sviten. Det blev ett märkligt avbrott mitt i där jag under några veckor inte läste någonting, och sen klämde jag sluthälften under en helgs resande. Jag hoppas på bättre regelbundenhet i läsandet när jag nu tuffar vidare med De öde landen annars kan det här projektet ta alldeles för lång tid.

Ovan är alla mina exemplar av boken. Det började med den svenska originalutgåvan Följeslagarna och fortsatte med Plumes storpocket, Grants 2:a tryckning, Scribners återutgåva, den nya svenska översättningen med den inte helt lyckade titeln De tre blir dragna och så den nya svenska utgåvan som jag precis har läst. Värt att notera är att boken är den enda i sviten som fått uppdaterade illustrationer då Phil Hale var lite missnöjd över sina originalillustrationer och uppdaterade dem till andra tryckningen. Det är även den enda av Kings alla svenska böcker som haft tre olika titlar.

När Bonnier först annonserade sitt återsläpp ville de kalla den för Den långa resan hem vilket fick oss att ifrågasätta valet. Just denna titel var det svenska namnet på den andra samlade volymen av serietidningsversionen av Det mörka tornet och hade verkligen ingenting med boken att göra. När vi ställde Bonnier mot väggen sa de att de gillade titeln Följeslagarna varvid jag föreslog De tre följeslagarna som jag menade var ett förslag jag gav till Legenda i slutet av 80-talet. Och nu heter boken så. Det är ju minst sagt fantastiskt att äntligen, nästan 20 år senare få se sin titel i tryck. Men är det verkligen helt sant?

För att gå till botten med detta måste jag dela med mig av min favorithobby under det väldigt analoga 80-talet, nämligen att terrorisera ett bokförlag brevledes. I mitten av 80-talet blev jag Kingfreak på allvar. Jag lånade böcker av kompisar och läste för fulla muggar och hängde med i bokutgivningen. Talismanen och Förbannelse kom ungefär samtidigt, men den bok jag verkligen längtade efter var Det som jag hade läst om i Aftonbladet. Jag skrev ett brev till Legenda och fick svar av en Gunilla som skickade lite promomaterial och en katalog och ett trevligt brev där hon svarade på mina frågor. Det öppnade flodluckorna och jag skrev tillbaka och fick svar av en annan Gunilla som inte hade räknat med att få ett vetgirigt Kingfreak på typ 14 år på halsen. Så jag skickade frågor, fick artiga svar, skickade nya frågor, fick nya svar och så vidare. När jag läser Gunilla 2:s svar i dag kan jag emellanåt förstå mellan raderna att hon troligen önskade att det var sista gången hon behövde svara på mina frågor, men jag låg på som en igel.

Att detta var starten på vad som senare blev Följeslagarna, det vill säga detta Stephen King-forum, är ganska givet. Och det lönade sig att vara intresserad och ställa frågor. Jag fick tag på dokument, kataloger, reklammaterial och så småningom även några böcker och givetvis mängder av svar. The Dark Tower var något jag frågade om tidigt. Gunilla 2 berättade att det inte var aktuellt med en översättning, men sen när The Drawing of the Three var på gång ändrade Legenda på sig och hon kunde meddela att böckerna skulle komma på svenska. Jag pepprade med frågor: När? Vad ska de heta? Vem översätter? Hur långa är de? Vad handlar de om? Gunilla 2 svarade efter bästa förmåga och i något kuvert hade hon skickat med en summering av The Drawing of the Three där någon läst boken och utan spoilervarning återberättat hela historien på två och ett halvt A4. Dokumentet är inte signerat men det är tydligt att det är någon som läst den engelska boken på uppdrag av förlaget, kanske för att de skulle bedöma om det var värt att översätta boken.

Det var i alla fall i detta dokument jag såg formuleringen "De tre följeslagarna" och skickade det som förslag till Gunilla 2. Originaltitelns "Drawing" trodde jag väl handlade om en teckning. "Teckningen av de tre" typ…

Så här såg det ut när Gunilla 2 svarade på mitt brev i mellandagarna 1988. Som ni ser av de fragmentariska meningarna har jag skickat 9-10 frågor och jag har gulmarkerat det som rör titeln.


Eftersom jag är en obotlig samlare letade jag rätt på det där dokumentet för att hitta formuleringen just för att publicera det i denna blogg, och längst upp på den tredje och sista sidan stod det… INTE! "De tre följeslagarna" var inte den titel jag föreslog utan det var…


"De tre sökarna". RIDÅ! Här har jag gått och skrutit om att jag hittade på den nya titeln De tre följeslagarna för 20 år sedan och så var det inte alls så! Nåja, jag får nöja mig med vetskapen om att Bonnier faktiskt tog mitt förslag som jag la fram 2016 och inte 1988…

Den personliga utsvävning åsido, vad tycker jag då om boken denna femte/sjätte/vad-det-nu-kan-vara omläsning? Ja, när jag tittar tillbaka på mina två tidigare “recensioner" av boken för Följeslagarnas räkning så älskade jag den 2004 men tyckte den var lite sämre 2006 (viss spoilervarning i texterna!). Nu drygt tio år sedan tycker jag fortfarande att det är en riktig kalasbok och som etablerar svitens mystik på ett bra sätt. Även om Revolvermannen hintade om vår värld är det först i denna bok som kopplingen mellan vår och Revolvermannens värld blir tydlig och fascinerande, detta eftersom vi får Rolands perspektiv när han kliver in genom de tre dörrar han måste hitta. Otroligt bra, och med tydliga och viktiga karaktärer som Eddie Dean och Odetta/Detta/Susannah blir det hur bra som helst.

Det som även är intressant med boken är hur King handikappar sin hjälte direkt i inledningen genom att låta Roland bli av med två viktiga fingrar och så pass skadad att han nästan dör i infektioner och feber. När King sedan skriver in en rullstolsburen karaktär som Roland och Eddie får släpa fram längs sanddynorna, så kan jag inte låta bli att fundera på varför King gjorde det så svårt för hjältarna att komma vidare? Är inte resan till Tornet så pass lång och krånglig som den redan är? Det växlar mellan att vara ett obegripligt val och ett genidrag.

Men igen: boken etablerar svitens mystik på ett vis och jag ser verkligen fram emot att fortsätta in i De öde landen...

Resumé: För att uppmärksamma att den kompletta sviten av Det mörka tornet släppts på svenska har jag beslutat att läsa om rubbet och skriva om upplevelsen. Som synes av grafiken ovan har jag klarat av första boken och kommit in en bit i den andra.


Ovanstående bild visar alla mina exemplar av den första boken i Det mörka tornet - Revolvermannen. Längst underst i mitten ligger min första, den ursprungliga svenska översättningen. Snett upp till höger från den, min första på engelska - Plumes trade paperback. Längst till vänster, Grants tredje inbundna upplaga och så har vi den ombearbetade boken i sin svenska och engelska upplaga och överst då den senaste svenska upplagan som är den som jag de facto läst denna gång.

Jag vet inte hur många gånger exakt som jag läst denna bok. Minst lika många gånger som jag har böcker och det är en bok som växt sig starkare som läsupplevelse för varje gång. Det är en annorlunda Kingbok och inte helt lätt att ta in vid den första läsningen. För lite mer än elva år sedan recenserade jag den nya svenska översättningen och min åsikt då kvarstår än i dag. Boken är starten på något större och ett nödvändigt "hinder" på vägen. Nu är jag mycket medveten om att andra uppskattar boken mer än vad jag gör. Med det sagt: Ni som läst boken för första gången och upplevt den som konstig och seg - var inte oroliga, det blir bara bättre! Och ni som läst den och uppskattat den direkt - grattis!

Den här läsningen ansträngde jag mig lite för att hitta det som är nytt i utgåvan, jämfört med Kings original från 1982. I förordet berättar King om hur han gick tillbaka och jämnade till historien en smula för att få den att passa in mer i helheten och påstår att närmare 30 sidor lades till. Om det är manussidor eller boksidor vet jag inte, men nog märker jag vissa utökningar här och där som framstår som föraningar om vad som ska komma senare i sviten. Jag noterade även att sviten redan så här i början förlitar sig på återblickar. Detta är något som dras till sin spets i några senare böcker, framför allt Magiker och glas men kanske speciellt i Vinden genom nyckelhålet. King gillar att berätta historier inom historier.

Till just denna utgåva, alltså Bonniers storpocket, har inget nytt tillkommit och dessvärre har inget försvunnit heller. Jag hittar bara i förorden ett par beklämmande stavfel och en hänvisning till bok två i sviten med det namn den inte längre bär. Dessutom finns det en sida som presenterar de illustrationer som inte längre finns med i boken. Lite tråkiga slarvfel som lätt kunde ha åtgärdats.

Även om jag har långt kvar tills jag når tornet så är jag ändå glad över att vara igång. Den första boken tog lite längre tid än nödvändigt att läsa, beroende på vissa personliga orsaker, men jag är redan en bit in i De tre följeslagarna så det ska inte dröja allt för länge innan jag skriver något igen...

Tills dess bjuder jag på nedanstående bild från mitt arkiv av urklipp och dokument: Så här marknadsfördes den ursprungliga utgåvan av "Revolvermannen (Det svarta tornet 1)" i den årliga katalogen "Svensk bokhandel" 1989.


Läs även Följeslagarnas Genomgång av boken från 2002.

Den första svenska Kinghändelsen under 2017 är att Bonniers givit ut den kompletta Det mörka tornet-sviten, inklusive Vinden genom nyckelhålet, i färgsprakande storpockets. I bokhandlarna finns det till och med speciella ställ för böckerna vilket är en härlig Kingssatsning som påminner starkt om marknadsföringen på slutet av 80-talet då det släpptes riktigt många böcker.


En trave med dessa åtta titlar har hamnat i vår ägo och det är svårt att inte bli lässugen när man tittar på den. Trots att det är - i denna publicering - ca 4000 boksidor att läsa känns det inte som en övermäktig uppgift, snarare kittlande och inspirerande. Så jag tänkte "Varför inte läsa om hela sviten och göra ett litet projekt av det?". Kanske dumdristigt då jag egentligen inte har tid för 4000 sidor Det mörka tornet just nu, men jag är ändå sugen att återstifta bekantskap med serien, inte minst inför filmen som kommer till i sommar.

Min egen historia med bokserien inleds i maj 1986 då jag läste titeln The Dark Tower för första gången i en Aftonbladet-artikel där Jan-Olov Andersson betygsatte böcker och filmer av King. Då kunde man läsa följande:

The Dark Tower (1982). En märklig blandning av skräck, science fiction och västern (!). Tryckes i så liten upplaga att man i dag får betala flera hundra dollar för ett exemplar.

Förutom att Andersson skrivit fel titel (det ska ju vara The Gunslinger) blev detta starten på en fascination för denna okända Kingbok, och först något år senare när The Drawing of the Three kom blev bokserien något mer konkret och riktigt, och ytterligare några år senare kom de två första titlarna på svenska - Revolvermannen och Följeslagarna. Självklart läste jag böckerna när de kom, men var inte helt såld på stilen och världen som King målade upp. Dessvärre tog det slut för serien i Sverige där och då. Den tredje delen The Waste Lands kom 1991 och Kings dåvarande svenska förlag Legenda/Natur & kultur avstod från att översätta den då de första delarna sålt avsevärt sämre än andra Kingtitlar. Ytterligare några år senare började jag läsa King på engelska och fick tag på de tre utgivna delarna strax innan nästa, Wizard and Glass kom 1997 och vid det laget var jag verkligen inne i böckerna.

Sen blev det en liten paus igen innan King tog tag i sig själv och lyssnade på fansens krav och skrev klart seriens tre sista delar i ett svep. Hela sviten publicerades på nytt med en justerad utgåva av The Gunslinger och så småningom blev det en nystart för serien i Sverige där den publicerades i ny översättning i sin helhet, och nu ytterligare några år senare är den helt komplett eftersom King själv kompletterade sviten med en åttonde bok, kronologiskt sett del 4,5, The Wind Through the Keyhole.

Så, där har vi hela The Dark Tower-historiens publicering i en kort sammanfattning. Jag började med att berätta om min egen relation och det jag skulle komma till är att jag läst samtliga böcker olika många gånger. De först två kanske fem-sex gånger, nästkommande två kanske fyra gånger, nästa två två gånger och de sista två blott en gång.

Därför ser jag fram emot det här projekt, samtidigt som jag inte ser fram emot det. Helst skulle jag vilja börja med del 4,5 och fortsätta framåt i och med att jag läst de första så många gånger och ser dem lite som en seg transportsträcka (speciellt Magiker och glas som inte för historien framåt speciellt mycket), men ska det här projektet genomföras så ska det göras på riktigt! Att det stundtals kommer att vara lite segt och plågsamt ingår i uppdraget.

Jag är inte helt på det klara hur upplägget kommer att vara. Skriver jag nästa del i den här bloggserien efter att jag läst klart första boken eller skriver jag när jag har något speciellt på hjärtat? Jag vet inte, det kommer att visa sig, men vad jag garanterat vet är att jag från och med nu kommer att referera till sviten som Det mörka tornet och använda de svenska titlarna på böckerna för att inte förvirra till det.

Läsprojektet inleddes redan i går, 9 mars, och jag har ingen aning om när jag blir klar. Förhoppningsvis får jag läsflyt och kör på som en smärre ångvält! Hoppas ni följer med på min resa!