Det här är tredje gången jag läst samma King-roman under samma år. Måste vara ett personligt rekord, och det beror inte på att jag tycker att Signal – eller Cell som den heter i original – är en av Kings bättre böcker. Nej, jag tycker den är ganska medioker faktiskt.
   När vi skrev om originalutgåvan i februari skrev jag bland annat att historien har stora luckor, att berättandet till stora delar baseras på spekulationer och att de flesta idéerna är sådana King skrivit tidigare eller som andra skrivit eller gjort film på.
   Jag står kvar vid det jag skrev då även efter en tredje läsning. Jag tror dessutom – och det här har jag aldrig skrivit tidigare – att Signal är en sådan historia som kommer att göra sig bättre som film än som bok. Det under förutsättning att Eli Roth lyckas få till den, vilket det – baserat på hans engagemang – verkar finnas grund för.
   Diskussionerna om Cell/Signal i vårt webforum har indikerat att man kan tycka väldigt olika om boken. Vissa är inne på mitt spår andra tycker betydligt bättre om den och så vidare. Och det är ju helt i sin ordning. Jag hatar inte boken, inte alls – det finns mycket att lyfta fram, till exempel:
   1. Detta är Kings slafsigaste roman på jag vet inte hur länge. Blod, hjärnor, tarmar, klägg och äckel på varannan sida. Inget för den klenmagade, men underhållande för gorefantasterna…
   2. Sällan har King så snabbt kastat in läsaren i handlingen. Vanligtvis tar han lagom god tid på sig att bygga upp något innan det smäller till. Här har man knappt öppnat boken innan en man biter örat av en hund – och sen är det kört. Boken går dessutom väldigt snabbt att läsa – den här gången läste jag hela boken på två och en halv dag.
   3. Som jag skrev i den förra recensionen – ingen är helig. Alla karaktärer i de bärande rollerna gör saker man inte hade förväntat sig och det hör inte riktigt till vanligheterna när det gäller King.
   Det som är allra bäst med Signal är att det är den snabbast utgivna King-boken i Sverige någonsin. Originalet kom 24/1. Drygt ett halvår senare finns boken på svenska. Det har aldrig hänt tidigare. Här är vi vana med minst ett år, vanligtvis två år mellan originalet och översättningen. Det här aggressiva greppet får Bra Böcker gärna fortsätta med i framtiden, och till exempel klämma ur sig en översättning av Lisey's Story nästa vår.
   Till sist något om översättningen. Med John-Henri Holmberg uppbokad med Det Mörka Tornet föll ansvaret på Anders Bellis att översätta Cell och jag tycker han har gjort ett bra jobb. The Pulse blev Signalen, Phonecrazies blev Mobilgalningarna, KASHWAK = NO-FO blev KASHWAK = INGEN-FON och så vidare. Ur en personlig synvinkel gjorde den snabba översättningen i kombination med att jag hörde Cell först innan jag läste den, att jag under stora delar av den senaste läsningen tänkte repliker och uttryck på engelska. Kan jag boken utantill?
   För en lite mer ingående recension av Cell hänvisar jag till den tidigare publicerade recensionen – det här är väl mera av en kommentar antar jag, men betyget kvarstår: 3 svaga Följeslagarna av 5 möjliga.