Den här sidan ska ju handla om Stephen King, men ibland måste man rucka lite på reglerna. Nu kanske det inte är så himla farligt att glänta på dörren och släppa in Joe Hill för ett ögonblick. Han är ju ändå Kings son och jag kände att det var motiverat att kåserirecensera (eller vad man nu ska kalla detta) hans senaste roman.

Hill har skrivit i 30 år nu och varit publicerad romanförfattare sedan 2007. Även om han inte är riktigt lika flitig som sin pappa så har han sannerligen inte legat på latsidan. En handfull romaner, mängder av noveller, väldigt mycket serietidningsmanus och ett och annat filmprojekt finns i bagaget.

Jag har tidigare bara läst två av Hills helt egna texter. Debutromanen En hjärtformad ask och den icke översatta The Fireman som jag köpte dagen den kom ut under en resa i New York. Det var en väldigt ambitiös roman med en touch av The Stand, men dessvärre minns jag inte alls speciellt mycket av själva berättelsen.

Hills aktuella roman, King Sorrow är också ambitiös och nästan avskräckande tjock. Den brittiska storpocket jag köpt ser ut som den skulle kunna orsaka rejält med skada om man i händelse av självförsvar tvingades slänga den i fontanellen på en skurkaktig figur. Vi pratar runt 900 sidor.

Jag minns att när boken utannonserades och jag läste den säljande texten som skulle får mig att bli intresserad av boken så fick den snarare motsatt effekt. Jag förstod inte alls varför jag skulle vilja läsa en bok om ett kompisgäng som framkallar en drake. Men så kom boken ut och det har sedan dess regnat lovord kring boken. Till slut kände jag att jag var tvungen att läsa den.

Tack vare ett sannerligen bra erbjudande på nätet kom jag över boken för en spottstyver och beslöt mig att göra den till sommarens semesterläsning. Det gick så där. Jag läste ganska regelbundet tills jag reste iväg på sol- och badsemester på Öland där jag insåg att jag inte alls kunde släpa med mig boken till stranden om jag inte nödvändigtvis ville marinera den i sandkorn. Det ville jag inte. Och övrig Ölandstid fanns det helt enkelt inte utrymme att läsa den. Efter runt 200 sidor var jag rädd att jag inte skulle slutföra boken trots att jag ville det.

Men lösningen blev ljudboksversionen när jag kom hem igen. En del sommarprojekt gjorde det möjligt att greja och lyssna samtidigt och på så vis kunde jag avverka boken och nästan hinna klart under semestern. Att lyssna var faktiskt oväntat givande då delar av boken har blivit rena radioteatern med effekter, olika röster och så. Det var helt överraskande när det dök upp i öronen. Därför kan jag verkligen rekommendera ljudboken.

Och jag kan, med facit i handen, rekommendera King Sorrow i sin helhet. Det är en mycket bra och ambitiös bok som tack vare en del tidshopp, olika perspektiv och till viss del stilbyten inte tappar greppet om mig någon gång. Den var lite bökig att komma in i, kan jag tycka, men när den väl tar fart, då tar den fart!

För Stephen King-fans finns det mycket att uppskatta med boken. Det är gott om referenser till Kings författarskap hela tiden. Från att exempelvis Greg Stillson nämns, till att Hill parafraserar öppningsstrofen ur The Gunslinger, eller att titlar från Kings romaner och noveller används i prosan och en hel del mer. I sin helhet tycker jag att "King Sorrow" har en strukturell likhet med It, med tanke på att det finns ett visst upprepande intervall i berättelsen och att vi möter karaktärerna i olika tidsåldrar. Det finns även en sekvens där draken King Sorrow pratar genom ett handfat. Draken har även drag av tåget Blaine från The Dark Tower-sviten där båda gillar att dra gåtor…

Det är alltså gott om små presenter att plocka med sig under läsningen, men det ska också poängteras att det verkligen är Hills roman och han har fått till en episk historia som faktiskt ger lite eftertanke när den gått i mål. Så för den som vill ha mer "Kingaktiga" böcker är King Sorrow ett utmärkt alternativ. Dock så får man nog läsa den på engelska. Den svenska utgivningen av Joe Hill dog efter bara tre titlar där den sista kom 2011. Saker och ting kan ju ske, men just nu ser det mörkt ut när det gäller översättningar.

….men OM boken väl skulle komma, skulle den kunna heta Sorgkungen (vilket låter mer som namnet på en drake än rakt översatta Kung sorg) och OM den hade kommit ut på 80-talet hade den kunnat se ut enligt nedan. Jag blev nämligen så peppad av boken att jag valde att göra ett retroomslag. Personligen tycker jag det blev väldigt lyckat!

Förra åter kom en tolkning av sagan "Hans och Greta" med text av Stephen King och bilder av Maurice Sendak som ursprungligen var skisser till en operauppsättning. Nu är det klart att Bonnier Carlsen kommer att släppa en översättning av boken tidigt nästa år. För att vara helt exakt är det den 17 februari boken ska finnas i handeln.

Här är vår recension av den engelska utgåvan Hansel and Gretel.

Lite från ingenstans kommer nytryck av Maratonmarschen och Den flyende mannen och det är Legenda som ger ut dem. Etiketten, som ligger under Natur & kultur, återuppstod härom året efter många års frånvaro i den svenska litteraturvärlden och nu visar det sig alltså att de fortfarande har rättigheterna till några av Kings titlar - eller skaffat dem på nytt.

Böckerna kommer som storpocket och ePub och kan hittas i handeln den 13 november (Maratonmarschen) och 29 januari 2027 (Den flyende mannen).

Det återstår att se om det kommer att komma fler återtryck från Legenda framöver.

Malmö Operas uppsättning av The Shining hade premiär i lördags och har fått goda recensioner av både privatpersoner och media. Här är till exempel Aftonbladets recension där Barbro Westling skriver bland annat: "Kvällen har dramatiska höjdpunkter, inte minst genom det visuella. Scenografins växlingar med den svarta kulissdukens snabba utvidgande eller krympande rektanglar är mycket elegant. Kusliga scener blottas på ett ögonblick och utan förvarning. Det är verkningsfullt och oförklarligt som i en dröm."

Föreställningen körs till och med 7 oktober. För den som inte har möjlighet att ta sig till Malmö finns det möjlighet att se operan livestreamad vid två tillfällen; 2 september kl 19 och 27 september kl 16. Streamingbiljetterna kostar 125 kr och föreställningen är cirka 2,5 timmar lång.

Mer info och biljettbokning finns här.

It: Welcome to Derry kommer tillbaka i en andra säsong. Detta har givetvis varit planen hela tiden men det är först nu som HBO själva gått ut med att säsongen kommer, vilket betyder att de valt att producera den. Som tidigare känt går serien i kronologisk omvänd ordning, vilket betyder att säsong 2 utspelar sig 27 år innan säsong 1, alltså är det 1935 som är året i denna omgång. Men som vi lärde oss i den första säsongen lever It i alla tider, vilket kan betyda lite vad som helst.

Säsongen lär inte komma 2026 och det kan till och med stå 2028 i kalendern när den kommer, men den är på väg - det är huvudsaken!

Det har inte direkt drällt av Stephen King-nyheter under sommaren, med undantag för det som gällt framför allt den nya Carrie-serien, men det har dykt upp information om att en nyfilmatisering av Desperation ska göras, runt 20 år sedan Mick Garris tv-film. Även om många fans föredrar att det som inte filmats redan prioriteras framför nyfilmatiseringar så känns Desperation som en historia som kan göras bättre, speciellt när uppdraget fallit på Sam Raimi som därmed gör sin första King-film. Raimi har King att tacka för en tidig karriärskjuts när King spred "Evil Dead" för omvärlden. Då nyheten kom ganska nyligen finns inte mycket mer information om filmen för tillfället.

En lite mer mildare King-gestaltning kommer i den animerade tv-serien "Familjen Green i storstan" som kan ses på Disney+. King kommer att medverka i ett Halloween-avsnitt som sannolikt visas lagom till Halloween senare i höst. King har tidigare medverkat animerad form i "The Simpsons" men det var för över 25 år sedan. "Familjen Green i storstan"-versionen av King ser ut så här:

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juli hann jag med bok nummer nio.


När jag började det här läsprojektet hade jag några givna titlar som jag ville ha med, men de var inte mer än en handfull, så någon månad in eller så började jag göra en potentiell lista och då kom Christine med på den. Det kan ha varit inspirerat av en amerikansk Facebook-grupp jag är med i där romanen diskuterades, men det var också en av de där klassikerna som jag inte läst om på evigheter. Jag skulle med i princip hundraprocentig säkerhet gissa att senaste gången var hösten 2002 inför Följeslagarnas genomgång av boken. Så vi pratar alltså om nästan 25 år.

Trots att jag inte sett filmen på ungefär lika länge märker jag när jag läser hur färgad jag är av filmatiseringen. Jag ser karaktärerna framför mig så som de ser ut i filmen och jag förväntar mig att historien ska vara exakt som i filmen. Men det är den inte. Boken är annorlunda mot vad jag minns och blir därför lite överraskande när jag läser den.

Två saker noterar jag angående boken. Det ena är bytet av perspektiv. Den inledande och avslutande delen berättas i jag-form utifrån karaktären Dennis perspektiv, medan mitten är vad som skulle kunna beskrivas som allvetandeperspektiv. Det kan ha att göra med att Dennis under den perioden är frikopplad från berättelsen då han ligger på sjukhus, men det är ändå intressant att King valt att göra på det här viset. I Bev Vincents bok Stephen King: A Complete Exploration of His Work, Life, and Influences läser jag att King tvekade om att ens ge ut boken då han tyckte blandningen av första- och tredjeperson var fult och konstigt, men hans dåvarande redaktör på Viking, Alan D. Williams övertygade King om att läsarna skulle förstå det.

Det andra jag tänker på är att upplösningen är ganska lik Cujo med den avgörande skillnaden att hotet inte är en rabiessmittad hund utan en… besatt bil… Att King skrev om en mördande bil har förstås givit stoff till ett antal parodier, som exempelvis den här sketchen i "The Edge" 1992 (börjar vid 18:53):


Men som i så många andra fall är det inte riktigt så enkelt i romanen. Det tar ganska lång tid innan Christine börjar att mörda. Inledningsvis är historien en skildring av tonårslivet i småstadsamerika när tönten Arnie Cunningham förälskar sig i en skrothög. Kompisen Dennis försöker med alla medel att få Arnie att köpa en annan bil än en rostig Plymouth Fury 1957 som är långt ifrån att vara körbar, men Arnie står på sig och köper bilen av den forna ägaren LeBay. Arnie ger Christine den kärlek hon behöver och hon blir otroligt snabbt i allt finare skick, samtidigt som Arnie förändras och får bättre hy och bättre självförtroende. Men det är bara början på en mardröm som ska förändra livet för alla involverade.

Jag lyssnar på den amerikanska ljudboken och jag sugs snabbt in i berättelsen. Den är så där som flera av Kings äldre böcker tämligen okomplicerad inledningsvis. Det är fokus på karaktärerna och det spretar inte och det är ett bra sätt att koppla greppet om läsaren. Jag trivs definitivt i Christines sällskap, speciellt som berättelsen inte riktigt följer mitt minne utifrån filmen.

Jag passade på att se om filmen och blev ganska besviken. Som så många andra filmatiseringar är det en väldigt förenklad version av boken som blivit film. Även om det i grund och botten är samma historia är det ändå en del saker som förändrats. Ronald och George LeBay har blivit en och samma person, fast ändå inte. Jag förstår poängen i att få bort en karaktär, men att lägga ihop personlighetsdragen känns bara konstigt, speciellt som man i filmen helt uteslutit förekomsten av LeBays spöke och att Arnie mer eller mindre förvandlas till LeBay. Jag är också tveksam till den inledande sekvensen som gör Christine till en "dödlig" bil redan på fabriken.


Den stora behållningen med filmen är Keith Gordon som Arnie. I övrigt känns filmen ganska svag skådespelarmässigt och jag har extremt svårt att acceptera alla dessa 20-någonting skådisar som tonåringar - speciellt inte William Ostrander som Buddy som känns som han var 30 år gammal (vilket han inte var).

Jag säger inte att Christine behöver en remake men John Carpenters version är knappast den optimala tolkningen av romanen.

Jag gjorde ett eget retroomslag igen och det var lite svårt denna gången. Dels för att originalomslaget är otroligt snyggt, med titeln formad som ett fordon och i läcker glänsande krom, och dels för att de flesta tolkningar av omslaget brukar se ungefär likadana ut. Efter att ha grubblat lite slutade det med att jag fotade av mitt Christine-julpynt (!) och kunde därför få den vinkel jag ville ha och se gå loss med Photoshop. Det är något i alla fall!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni), 8. Hjärtan i Atlantis (juni) och 9. Christine (juli)

Mike Flanagans miniserieadaption av Carrie har nu fått sitt releasedatum. Den 7 oktober har serien premiär på Prime Video. I samband med detta har en teasertrailer kommit och även - efter lång väntan - filmens officiella affisch.

Carrie: The Musical sätts upp på Årsta teater i augusti. Det är Scenkonstkollektivet som spelar musikalen fyra gånger 6-8 augusti. För regi och koreografi svarar Kelly Löfstedt och översättningen är gjord av Helene Franzén och Jesper Tydén efter originalet skrivet av Laurence D. Cohen, Dean Pitchford och Michael Gore.

Detta är tredje gången på drygt ett år som musikalen satts upp i Sverige. I våras var det estetprogrammet på Sinclair i Uddevalla som gjorde åtta föreställningar och förra året var det Uppsala estetiska som gjorde fyra föreställningar.

Biljetter till uppsättningen i Årsta bokas här.

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juni betade jag av bok 7 och 8.


Om jag tänjde lite på mina egna gränser genom att tolka Solhunden som en egen bok (eftersom den publicerats som egen ljudbok på engelska) så har jag gjort det ännu mer denna gång då jag inte alls återupptäckt boken Hjärtan i Atlantis utan enbart novellen "Hjärtan i Atlantis" och tolkat den som en separat bok. Synpunkter? Maila direkt.tilll@papperskorgen.nu

Det har att göra med att jag varit otroligt sugen på just denna novell som för mig var den stora höjdpunkten i novellsamlingen, om man nu ska kalla boken för det. Jag ska inte kalla den för ett experiment men i och med att novellerna tematiskt hör samman och knyter ihop karaktärer i olika tidsperioder så är den förstås en sorts märklig helhet. Detta påminns jag av när jag enbart återupptäcker "Hjärtan i Atlantis" och jag skulle verkligen ljuga om jag hade sagt att jag inte var sugen på att läsa om hela boken för helhetens skull.

En av de saker med novellen som verkligen talade till mig när jag läste den för första gången 1999 var hur äkta den kändes. Det går inte att bortse från att det känns väldigt mycket som att King återger sina egna intryck och minnen från tiden på University of Maine. Novellen är skriven i jagform, den utspelar sig under de år King gick där och alla referenser till samtidens politiska svängningar och kultur i form av film och musik är korrekta. Det går inte att fundera på om personerna King skriver om var skolkamrater eller om han försakade sina studier genom att förlora sig i Hjärter eller om skildringen av Pete Rileys och Carol Gerbers kärlek speglar King och Tabithas eftersom de träffades under universitetsåren.

Novellen har drag av coming-of-age med ett politiskt och sexuellt uppvaknande under de sista tonårsåren. Berättaren Pete växer i takt med att fredsmärket dyker upp som en både spännande och lite farlig symbol och han utmanas både runt kortspelsborden och utanför dem.

För ett tiotal år sedan eller så, var det tal om att novellen skulle filmas under namnet Hearts, men det skedde aldrig. Det är oerhört synd, för jag är säker på att det finns en väldigt bra periodfilm i det här materialet. Störigt nog finns ju filmen Hearts in Atlantis baserad på två av de andra novellerna i boken, men inte den som den tog sitt namn ifrån. Det är otroligt irriterande och ologiskt men svårt att göra något åt retroaktivt.

Precis som nästan allt annat som jag läst om i det här projektet så har jag gjort det med öronen och den stora fördelen med den här novellen är att det är King själv som läser den i ljudboken. Kan det bli mer genuint än så?

Jag gillar fortfarande novellen enormt mycket. I ett sammanfattande perspektiv är det en av de bästa texter King skrivit. Jag var golvad för 27 år sedan, ungefär hälften så gammal som jag är nu, när jag läste den för första gången. I recensionen vi skrev till Följeslagarna delade vi upp novellerna och "Hearts in Atlantis" föll på mig och texten kunde lika gärna ha varit skriven i dag.

Det finns mer kul i arkivet. När boken skulle komma på svenska 2001 skrev jag en "inför"-artikel med en del bakgrundsinformation och en kortare intervju med John-Henri Holmberg som översatte boken. John-Henri, som är jämngammal med King och definitivt kunde relatera till alla referenser i boken, kom med riktigt givande insikter och perspektiv som är väl värt att kolla upp för den som är intresserad. Utskicket finns här.

Mot slutet av John-Henris intervju gav han oss en spellista med lämpliga låtar som figurerar i boken eller hör till tiden och jag har gjort en spellista på Spotify med låtarna. Det ska dock poängteras att låten "One Tin Soldier" inte är den version som John-Henri har med i sin lista då just den inspelningen inte finns på Spotify.

Slutligen då… ett retroomslag! Ja, jag var tvungen och för att skämta till det har jag döpt om "boken" till Hjärter i Atlantis. Originaltiteln är ju dubbeltydig men här valde jag att göra den bokstavlig, vilket kanske är dumt…


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni) och 8. Hjärtan i Atlantis (juni)