I helgen som gick såg jag Netflix-filmen "Annihilation" och tyckte att den kändes lite "Stephen Kingig" och drog lite jämförelser till Kings verk. En story/film jag började tänka på var Dreamcatcher och efter lite bläddring hittade jag även den på Netflix och började se om den för första gången på... Ja, årtalsmässigt kom filmen 2003 vilket betydde att det rörde sig om 15 år.

Man kan faktiskt inte bli mer exakt än så för just i dag, 19 mars, är det på dagen 15 år sedan filmen hade amerikansk premiär. Den svenska premiären var ungefär en månad senare.

Det finns tre recensioner av storyn i vårt arkiv - boken, biofilmen och DVD-utgåvan - som jag nu läst om för att minnas vad jag tyckte då i förhållande till vad jag tycker nu. Vår recension av boken är både entusiastisk och väldigt hemlig. Det avslöjas inte speciellt mycket där, men mellan raderna - eftersom jag inte läst om boken på 15 år heller - anar jag att boken är mer matig till sitt innehåll. Inga konstigheter där.

Biofilmsrecensionen vittnar om en godkänd film som i alla fall delvis klarat av att återge boken. Men i och med att jag inte har läst om boken kan jag inte göra några jämförelser mellan dem i dag.


Faktum är att Dreamcatcher var avsevärt bättre än vad jag hade vågat hoppats på. I många fall har jag varit onödigt entusiastisk när en King-film har gjorts så att det oundvikligen fått mig att tycka bättre om produktioner än vad de egentligen levererat. Men i det här fallet måste jag ändå säga att filmen håller förvånansvärt väl.

Det är ingen fantastisk film på något vis och det är tydligt att Kings historia är alldeles för komplicerad och omfattande till att bli en smidig tvåtimmarsfilm. Vissa partier går lite väl snabbt och det känns som att man behöver ha läst boken för att fatta vad som pågår. Ändå finns det saker som är riktigt bra i den.

Jag önskar att man hade fått tillbringa mer tid med Jonsey, Henry, Pete och Beaver innan helvetet bryter löst. King är så duktig på att skapa små grupperingar av vänner som har sina uttryck och historier, och så är det ju här. Jag minns att det var ännu starkare i boken, men den mänskliga biten av historien är mer intressant än allt det andra.

Men som sagt: i ett större perspektiv är Dreamcatcher ingen märkvärdig film, men som King-film fungerar den, och jag blir sugen på att läsa om boken. Det var hur som helst kul att återuppleva filmen och inte bli besviken.