NYHETSBLOGG - DATUM: 2023-10-03
Att återuppleva Thinner
Under ett antal semesterresor de senaste åren har jag lagt med en pocket av Thinner i högen med läseböcker bara i fall att. Det är inte en överdrivet lång bok och det var väldigt länge sedan jag läste den. Men först i år var det så att jag faktiskt började läsa boken under de sista semesterdagarna på Öland. Dock blev det inte jättemånga sidor innan hemresan och sen låg boken bara på hyllan med ett Biltemakvitto som bokmärke och när jag väl ville fortsätta läsandet blev det ljudboken på Bookbeat i stället - i alla fall fram till de sista tio sidorna.
Thinner är en bok som i Stephen King-historien numera är mest känd för att det var med den han blev avslöjad som Richard Bachman. Hela historien om hur bokhandlaren Steve Brown läste boken och tyckte att likheterna med King var för stora och beslöt sig för att gå till botten med det hela har överskuggat själva romanen tycker jag. Jag vill till och med kalla den lite underskattad på grund av just detta.
Den inbundna upplagan av Thinner, här inslagen i väldigt blänkande mylar...Därmed upphörde Bachman. Han dog 1985 av "pseudonymcancer". Legenden säger att nästa Bachman-bok skulle blivit Misery. Men Bachman har återuppstått två gånger, dels i The Regulators (1996), tvillingromanen till Desperation och dels i Blaze, en tidig opublicerad Kingroman som dammades av så sent som 2007.
Jag skulle gissa att senaste gången jag läste boken var för 20 år sedan när vi skrev Genomgången av Thinner för Följeslagarna. I den texten berättade hur jag bläddrade i boken i bokhandeln när den kom på svenska som Förbannelse 1986 och råkade läsa ett parti som fick mig att bli fysiskt illamående. Det minnet har jag med mig även till denna läsning 37 (!) år senare. Vad jag inte riktigt kan förstå är varför mitt 13-åriga jag läste partier en bit in i boken på det där viset! Det går ju inte!
Med det sagt är Thinner eller kanske snarare Förbannelse en speciell bok för mig. Jag är ganska säker på att det var den första nya Kingbok som kom ut när jag hade börjat läsa King. Jag hade lånat några böcker av en klasskamrat och sedan gått bananas på bokrean men Förbannelse bör ha varit den första bok som jag köpte när den faktiskt kom ut. Av någon lustig anledning var det Bra Spännings utgåva som hamnade i bokhandeln. Väldigt underligt.
Hur som helst: Boken är en riktig rysare med ett lätt stråk av humor i sig. Kanske svart humor för skräcken tar över ganska omgående. Den korpulenta advokaten Billy Halleck har råkat köra på en zigenarkvinna så att hon avlider. Trots att han definitivt är skyldig får han hjälp av kollegor att bli rentvådd i rätten, men en äldre zigenarman utdelar ett eget straff. Han stryker sin hand över Hallecks kind och säger "Thinner" och snart börjar han gå ned i vikt - vare sig han vill det eller ej. Snart blir viktnedgången allt mer drastisk och även andra människor i Hallecks närhet som träffat zigenarna har drabbats av andra förbannelser och Halleck måste bli av med sin innan det är för sent.
När jag läser och lyssnar på boken i dag noterar jag att en del karaktärers beteenden inte riktigt skulle fungera i dag. Den här definitivt till en annan tid utifrån vad vissa säger och gör. Samtidigt är det tjusningen med romaner - de fångar tidsandan, även de mer beklämmande inslagen. Med det sagt så gillar jag boken. Förmodligen mer i dag än för 20 år sedan. Det som är lustigt med att läsa boken på engelska är att King av någon anledning valde att plocka fram sitt exemplar av Varsel i översättning av Bo G A Ericsson ur bokhyllan och ta valfria ord och fraser som kändes lämpliga till sin variant av romani i boken. Det blir hysteriskt kul när en zigenare plötsligt utbrister "Ta mig inte till mormor!" eller "Enkelt! Enkelt men tillräckligt!" och att själva förbannelsen heter "Purpurfärgade ansiktet". När jag sedan skriver in några av de fraser som jag alltid trott varit riktig romani i den svenska översättningen i Google Translate, visar det sig vara lösrykta ord som inte betyder något alls. Tänka sig.
Frasen "det låter som en roman av Stephen King" (ungefär) dyker upp två gånger i boken och någonstans görs det en jämförelse till "en clown med smutsiga ballonger" eller "en smutsig clown med ballonger" (dessvärre glömde jag att anteckna var i boken det var för att citera korrekt) och rent tidsmässigt höll King på och skrev It vid den här tidpunkten så det kan vara en subtil referens. Eller så är det bara en orelaterad slump. Man får dock nästan känslan av att King kände på sig att han förr eller senare skulle bli avslöjad. När Brown började rota i saken var spåren till King enkla att hitta om man visste var man skulle leta.
1996 kom Thinner som film i regi av Tom Hollander och med Robert John Burke i huvudrollen. Jag vågar mig på att gissa att det minst gått 20 år sedan jag såg den också. Min DVD i hyllan med produktionsår 2006 var fortfarande inplastad - fram till nu. Jag var ju givetvis tvungen att se filmen också! Jag måste säga att filmen håller oväntat bra. Jag hade förväntat mig en tämligen usel och daterad film, men så var det inte riktigt. Visserligen är den lite daterad. Trots att en dubbelt Oscarsbelönad makeupartist anlitades för att gestalta Hallecks gradvisa och dramatiska viktminskning ser det lite overkligt ut och vissa inslag i manus och regi känns som de hör till en annan tid. Men trots det fungerar filmen väl. Historien har tajtats till och levereras på en och en halv timme, men essensen av boken finns där och dessutom får man se King i en cameo som apotekaren Mr Banghor (!) i två scener. Trots att jag bedömer att filmen Thinner håller måttet så är det klart att det känns lite frestande att önska en nyfilmatisering med bättre specialeffekter och lite mer av bokens obehag...
Hur som helst: Kul att återupptäcka Thinner både i skriven och filmad form och omläsningen av just en Bachman-bok har fått mig att bli sugen på att läsa om The Regulators (Väktarna) som jag nog bara läst en gång på respektive språk och det var ännu längre sedan. Vi får se om det blir så eller inte.
Till sist: Tidigare när jag läst om böcker har jag kompletterat med ett nygjort retroomslag. Det behövs ju inte den här gången eftersom Förbannelse har ett klassiskt 80-talsomslag signerat Olle Frankzén. Ett av hans bättre tycker jag, där han uppenbarligen målat på en träbit och fotat av den. Mycket snyggt. Undrar om man kan få köpa loss träbiten...?
ANDERS JAKOBSON
Jurtjyrkogården: Blodslinjer