RECENSION

The Boogeyman

Format: Biofilm  •  Regi: Rob Savage (2023)

I mars 1973 publicerades "The Boogeyman" i tidningen Cavalier. Fem år senare ingick den i samlingen Night Shift som sju år senare gavs ut på svenska som Dödsbädden och novellen hade då fått den kittlande titeln "Monstret i garderoben". Däremellan filmades novellen 1982 som en halvtimmeslång kortfilm till "Stephen King's Night Shift Collection".
   Med tanke på att novellen är kort och egentligen bara innehåller en scen där en man som heter Lester Billings söker upp psykologen Dr Harper och berättar om hur hans barn dödats av en varelse som gömmer sig i garderoben, är kanske en halvtimme det mesta man kan klämma ut ur storyn?
   Inte om man frågar Hollywood! Nu är visserligen denna lilla scen med i den nya långfilmen, men den är runt fem minuter och resterande 93 minuter handlar om hur "förbannelsen" med Monstret i garderoben förs vidare till Harpers familj.
   Det är med andra ord en väldigt lös adaption av Stephen Kings novell som ändå finns där inne, på sätt och vis, och dessutom är det absolut bästa i hela filmen då David Dastmalchian magiskt gestaltar den plågade Lester Billings. Synd att han inte fick mer spelrum! Det känns som att just den biten av berättelsen hade kunnat vara lite längre.
   Men förbannelsen går alltså vidare till familjen Harper som inte är ointressant. Det är en familj som är i sorg då Dr Will Harpers (Chris Messina) fru och barnens mamma nyligen omkommit i en bilolycka. Will som arbetar med att guida andra människor genom svåra stunder och djupa grubblerier har nog inte givit sig själv tid att reflektera, sörja och bearbeta känslorna. Tonårsdottern Sadie (Sophie Thatcher) har sedan tidigare lite av en outsiderstatus i skolan och det blir förstås inte bättre av att hon nu omringas av folk som inte vet vad de ska säga eller säger okänsliga saker. Och hennes lillasyster Sawyer (Vivien Lyra Blair) är väldigt mörkrädd och tror att det gömmer sig monster i mörkret, under sängen eller i garderoben.
   Det är förstås Sawyer som först börjar se Monstret i garderoben, men det är Sadie som är den som försöker komma underfund med vad det är familjen står emot.
   Constant readers av Följeslagarnas recensioner vet att vi är ganska hårda när det gäller vilka friheter filmmakare tar när det gäller Stephen King. Här handlar det om en kort novell som ändå finns med och sen utökats med annat och det finns ju inget sätt att dra ut originalberättelsen till en långfilm än att göra på just det här viset, och det är ju som det är. Utöver det jag redan sagt om att scenen med Lester Billings kunde ha varit längre, måste jag ändå ge lite credd till filmmakarna för det man kan kalla för den slutgiltiga formen av monstret som faktiskt knyter an lite till knorren i Kings novell. Just där tycker jag ändå att The Boogeyman hittar något som sticker ut i skräckfilmsgenren, för i övrigt är den ganska ordinär och inte direkt läskig för en luttrad skräckfilmskonsument.
   För mig är det i stället de mer normala och dramatiska inslagen där filmen hanterar något så allvarligt som sorg som är den stora behållningen och jag tycker att filmskaparna ändå lyckats fånga hur olika det är för människor.
   Att sätta ett betyg är lite svårt. Dels ska jag väga in hur den förhåller sig till originalmaterialet, dels hur den är som skräckfilm och dels som film över huvud taget. Men jag landar på en svag tre av fem möjliga Följeslagare. Det jag gillar med filmen väger upp det jag inte gillar med den.

Ja, vad ska man säga? Filmen marknadsfördes som något av det otäckaste som visats på bio (det är det inte, långt därifrån) och att man fått klippa om den för att den från början var så läskig att publiken inte kunde fokusera på vad som hände (har jag väldigt svårt att tro). Som luttrad Kingfan så ska jag försöka bedöma filmen efter två kriterier. Först om den följer Kings story och sen om den trots att den inte gör det är en bra skräckfilm.
   Det finns några minuter i filmen där man faktiskt följer Kings story. Lester Billings dyker upp och berättar för Dr Will Harper att hans barn dödats av monstret i garderoben och nu tänket jag att ”fan, kan det vara så att de varit så smarta att de berättar Kings historia ändå? Att de låter Billings berätta historien för Harper och att det faktiskt är det vi får se i filmen.” Det gör man inte. Billings förvinner efter några minuter och vi får i stället se hur han smittat familjen Harper med monstret. Jag inser att man varit tvungen att töja ut Kings historia även om man gjort det så som jag hade hoppats men då hade det i alla fall varit Kings historia man töjt ut. Nu blir det något helt annat.
   Men låt oss bortse från att man missar öppet mål och slarvar bort King i det hela. Fungerar filmen som en skräckfilm? Nja, jag tycker faktiskt inte det. Mycket för att man låter karaktärerna ta så otroligt många korkade beslut. Ta Sawyer till exempel som är så mörkrädd att hon sover med så mycket lampor tända att de borde bli ruinerade bara på hennes elförbrukning. Hon har till och med en boll-liknande sak som lyser tätt tryckt intill sig hela tiden. Trots det tänder hon inte en enda lampa när hon går upp mitt i natten för att undersöka det läskiga ljudet hon hör. Hon tänder inte en enda lampa när hon sitter i ett totalmörkt rum och spelar TV-spel. Varför? När man ska bota hennes rädsla för mörkret så sätter man henne i ett mörkt rum tillsammans med en psykolog som låter en lampa pulsera med ett rött ljus medan psykologen dyker upp i ljuset (som ett läskigt monster) och säger att detta är väl inte så läskigt? Nä, detta och en massa annat gör att jag inte kan fokusera på filmen (inte för att den är läskig dock) utan bara retar mig på att alla är så korkade.
   Detta blir för mycket helt enkelt. Man slarvar bort chansen att göra en Kingfilm, man slarvar bort chansen att göra en bra skräckis och dessutom slarvar man bort chansen att använda Kings lite fyndiga slut. Jag hoppades in i det sista att man skulle göra det men icke.
   Totalt blir detta en mycket svag 2 av 5 möjliga Följeslagare.
Publicerad 2023-06-05

LÄS EN SLUMPAD RECENSION UR ARKIVET

The Stand: Soul Survivors #4

Tidning, publicerad på foljeslagarna.com 2010-03-04

Den pågående omgången av The Stand fokuserar som bekant på en karaktär i taget, och nu har vi kommit fram till den punkt då Mother Abigail introduceras ordentligt. I ett mycket vackert och snudd på poetiskt nummer får vi se hur den mycket gamla damen sitter och reflekterar över sitt liv medan hon väntar på sina första gäster, som anländer på den sista sidan. Trot... [Läs hela recensionen]