RECENSION

Jurtjyrkogården: Blodslinjer
(Originaltitel: Pet Sematary: Bloodlines)

Format: TV-film  •  Regi: Lindsey Anderson Beer. (Digital hyrfilm, 2023)

Jag var generellt sett mer positivt inställd till nyversionen av Jurtjyrkogården (2019) än vad de flesta verkar vara och tyckte att den hade vissa poänger genom att kasta om lite i upplägget så att det blev lite mer logiskt och överraskande för den som kunde storyn sedan tidigare. Nu har jag visserligen inte sett om den sedan jag såg den på bio men minnet jag har kvar är som sagt positivt.
   Med det sagt var jag inte jättepositivt inställd till att den här filmen skulle göras överhuvudtaget. Jag är emot uppföljare till Kingfilmer överlag eftersom det oftast bara blir en urvattning av Kingessensen så att väldigt lite blir kvar. Jurtjyrkogården: Blodslinjer är ett skolexempel på det.
   Filmen bygger på en förhållandevis kort återblick som Jud Crandall berättar. I 1989-filmen klarades återblicken av i en kort sekvens och jag minns inte hur det var i 2019-filmen. Hur som helst är den i detta fall stoff för en nästan 90 minuter lång film och det är klart att det blir urvattnat.
   King kommenterade diplomatiskt trailern när den kom med:
   "I romanen är detta historien Jud Crandall berättar för Louis Creed för att försöka avråda honom från att använda Jurtjyrkogården. Manuset tar vissa friheter, men det är bra story. David Duchovny är utmärkt. Hemligheten är, som alltid, att bry sig om karaktärerna."
   Vad ska King göra? Han kan ju inte under marknadsföringsprocessen säga rakt ut att en film är skit om den är det. Den lilla åsikten brukar komma senare…
   Inledningen av filmen tycker jag ändå om. Eftersom den förhåller sig till 2019-filmen hamnar vi i 1969 med allt vad det innebär av musik, mode och politiska strömningar. Jud Crandall (Jackson White) gör sig redo att lämna Ludlow med sin flickvän Norma (Natalie Alyn Lind) för att gå med i Fredskåren, vilket i Vietnamkrigstider inte imponerar på alla. Till exempel inte på Bill Baterman (David Duchovny), pappa till Juds skolkamrat Timmy (Jack Mulhern) som precis kommit tillbaka från Vietnam omskakad av sina erfarenheter och medföljande PTSD. Eller inte, för vi tittare vet att Bill inte fått hem Timmy levande utan begravt honom där onda makter väckt honom till liv.
   Och där börjar filmen att spåra ur och tappa Kingkänslan och dessutom tumma på de ramar som sattes upp i första filmen. Timmy blir en generisk slasherfigur korsad med en zombie som verkar kunna smitta andra. Alltså behöver man inte bli begravd för att förvandlas. Dessutom kämpar filmen förgäves med en ambition om att bygga en mytologi som sträcker sig flera hundra år bakåt. Nej, det blir bara urvattnat blask av alltihop.
    Som skräckfilm, utan King-oket, är Jurtjyrkogården: Blodslinjer en knappt godkänd film. I ett Kingsammanhang är den ett haveri som inte gör någon glad. I och med att filmen inte är klapprutten skulle jag vilja ge den 1,5 Följeslagare, men eftersom vi bara har helbetyg avrundar jag snällt uppåt till en väldigt svag tvåa av fem möjliga Följeslagare.
Jag tycker lite tvärt om vad Anders tycker när det gäller remaken från 2019. Jag håller den, tillsammans med remaken av Eldfödd för några av de sämsta King-filmatiseringarna som gjorts. Jag minns att jag satt och skämdes när jag såg filmen på bio. Därför hade jag noll och inga förväntningar när jag skulle se Jurtjyrkogården: Blodslinjer. Kanske var det därför jag ändå var rätt nöjd när jag sett den. Visst, det är en riktigt urvattnad historia och långt ifrån den bästa filmatiseringen men ändå. Jämfört med 2019-års remake kändes den som ett mästerverk.
   Nu är ju detta en prequel till 2019-versionen och jag vet att det blir fel med årtalen om man ser det som en prequel till 1989-versionen men jag tycker faktiskt att Jackson White som spelar den unge Jud är rätt lik Fred Gwynne som spelar Jud i just 1989-versionen så utan att planera det känns det mer som en föregångare till just den versionen.
   Det är även han, Henry Thomas (som Juds pappa) och David Duchovny (som Timmys pappa) som gör filmen sevärd. Förutom den lilla backstory man får på Jud så är detta som vilken gammal skräckfilm som helst. En del jumpscares, döda som kommer tillbaka och så vidare. Inget märkvärdigt. Dessutom är de som kommer tillbaka både smarta och kapabla och kanske ser de inte ut som om de varit på spa men de ser heller inte ut som om de legat nedgrävda i jorden.
   Jurtjyrkogården: Blodslinjer är definitivt inte en film jag kommer att se igen och efter att jag kommit över min glädje av att den faktiskt är bättre än 2019 års version så blir det ändå inte mer än en svag tvåa i betyg. Jurtjyrkogården: Blodslinjer är trots allt en ganska usel film.
Publicerad 2023-10-23

LÄS EN SLUMPAD RECENSION UR ARKIVET

Allt Kan Hända

Bok, publicerad på foljeslagarna.com 2006-06-01

Kings fjärde samling (om man inte räknar med Six Stories och Blood and Smoke) innehåller endast redan publicerade noveller. Vad säger man om det? Personligen kan jag inte neka till att jag skulle ha velat se någon eller några opublicerade i samlingen, men saken är den att de flesta noveller i Allt Kan Hända är så bra att de dels förtjänar att samlas i en bok och del... [Läs hela recensionen]