NYHETSBLOGG - KATEGORI: intervjuer
Intervju: Daniel Svanberg om King och sig själv
Kategori/er: Intervjuer
Vi Följeslagare tycker om att det finns svenska skräckförfattare och försöker emellanåt lyfta fram dem. 2016 genredebuterade Daniel Svanberg med "Gruvdamen" (läs en recension här). Den i New York bosatta Kumlafödda författaren är en erfaren skribent genom otaliga reseskildringar och guider (ettannatnewyork.com är ett måste för den som besöker staden och vill ha tips på restauranger och annat) på både nätet och i böcker, men har även skrivit fiktion och det är med kusliga "Gruvdramen" allt tar fart.Så med det sagt kändes det självklart att prata författarskap - och King - med Daniel!
Berätta om dig själv och ditt eget författarskap!- Jag heter Daniel Svanberg, jag är bosatt i New York City där jag arbetar heltid som författare.
Tidigare i livet var jag TV-producent. Jag jobbade på ABC News här i stan och producerade nyhetsinslag för bland annat Good Morning America. Det låter roligare än det egentligen är, så när jag lyckades ta mig igenom nålsögat och fick min första bok (guideboken "Ett annat New York") utgiven föddes tankarna på att byta karriär. Drygt två år senare hade jag fyra guideböcker under bältet och övergav ABC News för att skriva på heltid.
Sedan dess har det blivit sju böcker, varav två är romaner. Den första heter "Där drömmar föds" och den andra heter "Gruvdamen". "Där drömmar föds" är åtta korta berättelser som vävts samman till en längre grundhistoria, och "Gruvdamen" är en enda längre berättelse från början till slut.
Guideböcker och reseskildringar har jag för tillfället lagt på hyllan. Nu är det fiktion som gäller.
"Gruvdamen" är din första uttalade skräckbok, hur föddes idén till historien?
- Idén till "Gruvdamen" föddes för länge sedan. När jag var liten hade vi sommarstuga i Bergslagen, och där i trakterna strax norr om Nora florerade sägnerna om Gruv-Maja. Hon var ett väsen som under gruvindustrins glansdagar var en viktig del i bygden. På både gott och ont.
Jag började fundera på den där Gruv-Maja, och naturligtvis vandrade tankarna till en mörk plats där detta väsen var ren och skär ondska. En ondska som genomsyrar bygden och alla de som bor därute i skogen.
Som någon slags motvikt till de djupa skogarna och dess mystiska väsen ville jag ha något som pulserar av liv. Så jag började gräva där jag står – i New York, hos en snubbe som jobbar som TV-producent. Kort därpå föddes idén om en hemlighet som sträcker sig långt bak i tiden, till ett helt annat liv, så jag började skissa på karaktären Bergdahl. Lät honom bli en stor personlighet med ett mörkt förflutet som är en direkt koppling till de djupa skogarna norr om Nora. På så sätt lyckades jag väva samman de två världarna.
Personligen tycker jag inte att boken känns uppenbart inspirerad av King. Det är en egen ton i boken och en oerhört svensk miljö i historiens huvuddel. Vad har du för inspirationskällor till boken?- Korrekt. Jag försökte medvetet att hitta min egen ton i boken. Dessutom ville jag låta det där mörka och svenska vara en del av det som är så skrämmande. När jag hade skrivit klart boken sprang jag på en intressant analys skriven av litteraturprofessorn Yvonne Leffler, där hon förklarar att ett gemensamt drag i svensk skräck är just naturlandskapet och den där rädslan – eller är det respekten – inför skogen och det som gömmer sig i mörkret. Så det var extra kul att jag skrivit en bok där just den svenska glesbygden och sambandet mellan människa och natur är en så stor del av handlingen.
Jag har dock funnit annan inspiration hos King, och då främst genom sättet han skriver på. Hans direkta språk och förmågan att skildra karaktärers inre liv, kombinerat med hans syn på dramaturgi och hur man bygger spänning är i mitt tycke stommen i hans skrivande. Utan denna inspiration skulle "Gruvdamen" aldrig ha blivit den historia den nu är.
Jag vet att du rankar King högt, så låt oss fokusera på mästaren ett slag. Hur började du läsa King? Hur gammal var du? Vad var det du fastnade för?
- Jag var nog 9-10 bast när jag upptäckte King, och jag vill dra mig till minnes att den första bok jag läste av mästaren var Cujo. Jag har inte läst om den sedan dess, men än idag minns jag vissa av scenerna.
Det jag fastnade för var naturligtvis språket; hur det flöt på och hur svårt det var att lägga ifrån sig boken. Dessutom var berättelsen jävligt läskig. King har skrivit bra mycket obehagligare saker efter Cujo, men något av det som skrämt mig mest genom åren är skildringen av hur jycken är törstig, men när han försöker dricka vatten är det som att tugga aluminiumfolie med amalgamfyllning. Hunden har helt enkelt drabbats av vattuskräck (som för övrigt kan vara ett av svenska språkets snyggaste ord). Jag har en rejäl rabiesfobi, och den kommer till hundra procent från Stephen Kings tankar och fantasier.
Och hur kom det sig att Cujo hamnade i mina giriga pojkhänder? Det vet jag faktiskt inte. Förmodligen stal jag den från någon …
Vilken är din favoritbok av King och varför?
- Tiotusenkronorsfrågan! Här har jag svårt att ge ett ärligt svar. Cujo ligger högt på listan, så även Jurtjyrkogården och Det. Dessutom slår hjärtat mitt extra hårt för Dödsbädden. För att inte tala om The Dark Tower. Men om jag ska välja en oväntad favorit så blir det faktiskt On Writing. Det är den bok av King jag läst om flest gånger. Dessutom är den ett ovärderligt redskap vad detta märkliga hantverk vi kallar skrivande anbelangar. Det är lite av en bibel för mig; som en manual över hur man egentligen gör när man skriver. Så svaret får bli – On Writing.
Vad är din relation till King i dag? Får du samma kick av King som när du var ung?
- Nuförtiden läser jag om en massa av hans tidigare verk. Medan jag skrev "Gruvdamen" plöjde jag bland annat Pet Sematary, "The Body" och It. Och On Writing (naturligtvis). För ett par månader sedan gav jag mig i kast med hela The Dark Tower igen. Jag tänkte jag skulle läsa dem alla på nytt innan filmen släpps.
Jag får inte riktigt samma kick som jag fick när jag var ung. Nu är kicken annorlunda. Den där nya kicken är dessutom anledningen till att jag valt att läsa om en massa av hans greatest hits; jag vet vad som händer, så jag kan studera hantverket istället för att låta mig svepas med av historien på samma sätt som tidigare. Det är ett intressant sätt att återvända till gamla favoriter; att analysera dem och se vilka tekniker författaren använt sig av. Jag kan även passa på att nämna att Clive Barker, H.P. Lovecraft och Iain Banks fått gå igenom liknande analyser.
Som bosatt i New York hade du i höstas möjlighet att besöka inspelningsplatserna för The Dark Tower-filmen. Såg du något och hur tror du att filmen kommer att bli?
- Dessvärre såg jag bara det man oftast ser på inspelningsplatser här i stan; en jävla massa husbilar och långtradare. Men det var kul att knalla förbi hela spektaklet, och jag kan nämna att det var en STOR produktion. En av de största jag har sett här i stan. Det bådar definitivt gott för filmen som jag tror kommer att bli makalöst bra. Jag gillar att de castat Idris Elba som Roland.
Har du varit med om något annat King-relaterat med tanke på var du bor? Något framträdande eller liknande?
- Vad New York City beträffar så väntar jag fortfarande på att King ska dyka upp på något konvent eller föreläsning. Det har hittills inte hänt.
Men i våras var jag och min fru uppe i Maine på semester, och då passade vi naturligtvis på att besöka Bangor och familjen Kings kråkslott. Det var en häftig upplevelse. Jag hoppades att Stephen i egen hög person skulle komma gående längs trottoaren, att jag skulle slå mig i slang med honom och att han skulle bjuda in oss på fika. Men så blev det naturligtvis inte. Vi tog dock några fina bilder på huset och avnjöt en lunch några kvarter bort.
Slutligen, vad händer framöver, kommer du att fortsätta att skriva skräckromaner eller blir det inspirationen som får styra genrevalet?
- Yes, det är skräck som gäller framöver. Jag har precis nått sida 300 i ny roman som går under arbetstiteln "Våldsamma pojkar". Det är en skräckis som utspelar sig i Kumla under åttiotalet. Huvudpersonen i denna roman är Peter Dufva, som läsarna fick stifta en kvick bekantskap med i "Gruvdamen".
Därefter har jag en idé som är någon slags blandning av Haruki Murakami, David Mitchell och Clive Barker. Den ska jag ge mig i kast med medan "Våldsamma pojkar" mognar i skrivbordslådan innan redigering (ett av Kings tips från On Writing – låt alltid texten mogna några veckor innan du börjar redigera den). Den har än så länge ingen preliminär titel. Det enda jag vet är att det kommer att bli en lång jävel. Det är en historia som kommer att ta tid, både att skriva och att läsa.
Vi säger stort tack till Daniel för svaren på våra frågor. "Gruvdamen" är utgiven av Hoi förlag och finns att köpa hos dem eller hos alla de stora näthandlarna.
ANDERS JAKOBSONIntervju: Mats Strandberg om Stephen King
Kategori/er: Intervjuer
Mats Strandberg, författare, är aktuell som manusförfattare till filmen ”Färjan” som bygger på hans egen skräckroman från 2015 (kommer snart i pocket). Han har tillsammans med Sara Bergmark Elfgren också skrivit ”Cirkeln”. Mats är ett fan av Stephen Kings böcker och därför har vi valt att intervjua honom om hans relation till honom.Hur började du läsa King? Hur gammal var du?
- Jag var tio. Jag minns faktiskt inte vilken den första boken var, men jag gissar på Staden som försvann. Mina föräldrar var medsvepta av videovåldsdebatten som pågick då, så jag var väldigt nyfiken på skräck som genre. Jag hade ingen tillgång till filmerna, men jag fick läsa vad jag ville. Och jag var fast direkt. Även om jag blev extremt mörkrädd, särskilt när jag hade läst Jurtjyrkogården. Vi bodde i sista huset innan skogen tog vid, och i skogen fanns en gammal koleragrav. Jag vågade inte titta på skogen på flera månader, haha!
Vad var det du fastnade för?
- Då trodde jag ju att det var de onda clownerna och vampyrerna. Men när jag läste om många av King-klassikerna som vuxen så insåg jag också vad böckerna slog an hos mitt barnjag. Det handlar mycket om familjer i förfall, vuxna som inte klarar av sitt ansvar, som kanske till och med förvandlas till monster. Allt det där som är så skrämmande när man är liten.
Vad är din relation till King i dag?
- Jag är glad och tacksam för att jag upptäckte honom. Han fick mig att älska skräck och han fick mig att älska att läsa. Och som författare imponeras jag av hans enorma produktivitet, men också av att han faktiskt verkar GILLA sitt jobb fortfarande. Han känns lustdriven, efter alla dessa år. Det tycker jag är inspirerande.
Får du samma kick av King som när du var ung?
- Jag tror inget kan mäta sig med kickarna man får som ung, när man för första gången hittar något som verkar tala direkt till en, och öppnar ens värld. Men King är alltid King.
Kastar du dig över en ny Kingbok direkt när de kommer ut på engelska eller väntar du tills det finns en svensk översättning
- Jag läser honom mycket, mycket hellre på engelska. Men det gäller i och för sig alla böcker från England och USA.
Vad är det som gör King så bra?
- Alltså, det alla pratar om är ju hans blandning av det socialrealistiska och det övernaturliga, och det håller jag med om. Det har inspirerat mig i mitt författarskap. Men jag har också tänkt mycket på hur otroligt bra han är på att beskriva just känslan av skräck, av att vara rädd, var det sitter i kroppen. Det finns en närvaro med alla sinnen i hans sätt att skriva skräck. Sen tycker jag också mycket om hans sätt att beskriva helt vanlig, mänsklig ondska. Karaktärer som helt enkelt är vidriga.
Tycker du Kings berättarstil har förändrats under åren?
- Jag kan ha fel, men jag tror att han är lite mindre grym mot sina karaktärer på äldre dar. Sen kan jag tyvärr känna att han är lite gubbig ibland, som när han uppenbart missförstått vad en ”tramp stamp”-tatuering är i Mr Mercedes. Men herregud, han ÄR ju en gubbe, det är inte hans fel. Sånt borde förläggaren hjälpa till med.
Vad tror du det är som gör att både Carrie och Mr Mercedes verkligen känns som Kingböcker trots att det gått 40 år mellan dem? Eller känns det som om de är skrivna av olika författare?
- Nej, jag tycker det finns en särskild King-känsla, så att jag nästan kan känna mig lite nostalgisk även när jag läser en ny bok. Han har en tydlig, enkel stil som jag tycker om. Att öppna en King-bok är lite som att kliva in i en öppen famn. Det är inga krusiduller, inget som gör det svårare för läsaren i onödan, man känner sig bara välkommen in i hans berättelse. Och så tycker jag att det ska vara.
Upplever du att King har påverkat ditt eget författande på något vis och i så fall hur? Har du fått berättarteknisk eller stilistisk inspiration? - Ja, precis som John Ajvide Lindqvist så har jag snott det där med kursiva, lösryckta tankemeningar som ligger insprängda i texten. Det är så jävla effektivt! Sen har jag inspirerats på de sätt jag nämnt ovan och säkert tusen andra sätt som jag inte ens är medveten om själv.
Vilken är din favoritbok av King och varför?
- Jag skulle nog faktiskt säga Jurtjyrkogården, för att den håller hela vägen ut och är så fruktansvärt nattsvart. Det är ju roligt att han själv hatade den, det är en bra läxa för oss författare – ibland är vi själva den sämsta på att avgöra kvalitén på vårt verk.
Finns det Kingböcker som du inte gillar och i sådant fall varför?
- Det finns ingen King-bok som jag ogillar rakt av. Det finns nog alltid nåt jag gillar i allt han gjort. Men jag tycker att många av hans bästa böcker förstörs av dåliga slut, och det är ju tyvärr inget som han blivit bättre på med åren (som i Under the Dome till exempel).
Vilken Kingbok eller historia önskar du att du hade skrivit?
- Ingen, jag är bara glad att han har skrivit dem!
Vilket är ditt bästa Kingminne genom åren?
- Förutom hela min uppväxt? Haha! I så fall skulle jag säga pilgrimsresan jag gjorde till Bangor i Maine för några år sen. En gammal gubbe som haft ett antikvariat med bara Stephen King-titlar skjutsade runt mig och visade upp platser från böckerna, och sen stod jag som en annan Annie Wilkes utanför hans grindar och spanade. Det var fantastiskt kul förstås, och såg ganska exakt ut som jag föreställde mig USA när jag läste King som barn. Dessutom blev jag otroligt impad av hur mycket paret King gjort för bygden, utan att det trumpetades ut med stora plaketter och sånt.
HANS-ÅKE LILJAKing i NollNitton
Kategori/er: Böcker Intervjuer
I senaste numret av "NollNitton" (lokal gratis tidning i Örebro) blir jag intervjuad. Ni kan läsa online här.
Intervju: Albert Bonniers Förlag om Stephen King
Utan att tala illa om de tidigare förlagen som publicerat King i Sverige måste man konstatera att med Albert Bonniers Förlag vid rodret händer det grejer! Nu följer de upp 22/11 1963 och Doktor Sömn med en simultanpublicering av Väckelse 11 november. Vi skickade några frågor till Kings svenska förläggare Johanna Haegerström för att reda ut vad som händer och vad som kommer att hända.
Hur kommer det sig att Albert Bonniers Förlag tog över publiceringen av Stephen King i Sverige?
- Möjligheten uppstod när Bra Böcker började avveckla sin skönlitterära utgivning för ett par år sedan. Stephen Kings författarskap är unikt, han är inte bara världens bästa skräckförfattare utan visar gång på gång att hans skrivande har fler sidor än så. King har många hängivna i Sverige men vi upplevde att det fanns potential att nå ännu fler och hoppas att vi kan lyfta och bredda hans författarskap i svensk översättning.
Som läsare som varit med sedan 80-talet gläds vi åt den växel som vi upplever lagts in jämfört med tidigare år. Doktor Sömn kom ut betydligt snabbare än någon tidigare bok och med Väckelse gör ni något som enbart få andra länder gjort tidigare och publicerar samma dag som USA. Vad är orsaken till detta - helt och hållet - positiva tempo?
- Med en så produktiv författare som Stephen King är det svårt att göra allt i översättning. Vi vill istället välja de romaner som känns starkast och viktigast att göra tillgängliga på svenska, och vi vill göra dem när de ännu känns brännande aktuella. Det ska bli väldigt roligt att kunna ge ut Väckelse på svenska simultant med den amerikanska utgivningen.
I och med att ni ger ut Väckelse blixtsnabbt innebär det att ni kronologiskt hoppar över Mr Mercedes som släpps i början av juni internationellt. Finns titeln med i framtidsplanerna för 2015 och hur ser planerna ut i övrigt?
- King har många grenar i sitt författarskap: stora romaner som Väckelse och Mr Mercedes, fantasyserien Det mörka tornet, de pulpinspirerade romanerna på Hard Case Crime. Det finns andra ord mycket att välja bland och ännu är det inte klart vilken titel som blir nästa på svenska efter Väckelse. Men vi kommer att göra minst en och troligen två nya Kingtitlar på svenska även 2015.
Stephen King har under de senaste åren publicerat en rad kortare böcker på andra förlag (Joyland och The Colorado Kid på Hard Case Crime, och Blockade Billy på Cemetary Dance). Finns det någon möjlighet att dessa kan komma att ges ut i Sverige, eller har ni något slags kontrakt som uteslutande jobbar med Kings huvudsakliga förlag Scribner?
- Se ovan!
En förlagsteknisk fråga av rent intresse: Skulle det vara möjligt för er att paketera ihop ovan nämnda kortare böcker till en volym, eller måste det finnas ett sådant "paket" tillgängligt från Kings håll?
- Den sortens idéer går alltid att diskutera med författarens agent, men just nu finns inga konkreta planer på en sådan utgivning.
I samband med Doktor Sömn gav ni även ut Varsel under sin originaltitel The Shining på pocket. Finns det planer på att även återpublicera andra äldre titlar under Albert Bonniers Förlag?
- Ja – nästa år kan vi se fram emot en återutgivning av fyra äldre Kingromaner i pocketformat.
Hur ser planerna ut för publicering av ljud- och e-böcker framöver?
- Numera gör vi i stort sett alla översatta titlar även som e-böcker, och det gäller även King. Väckelse kommer även ut som ljudbok.
Vi tackar Johanna för svaren och kan konstatera att 2015 ser ut att bli ett fint svenskt Kingår det med. Vi kommer givetvis att rapportera om vilka titlar det handlar om så fort vi vet det, och vi kanske har anledning att skicka fler frågor till Johanna även i framtiden...
Intervju: Marcus Birro om Stephen King
Kategori/er: Intervjuer
Marcus Birro, född 1972, är författare, poet, kolumnist och bloggare. Han har under åren figurerat i både radio ("Frank i P3", "Karlavagnen") och tv (deltagare i "Let's Dance", deltagare i och vinnare av "På spåret"). Marcus hjärta klappar hårt för italiensk fotboll, men det finns även plats för Stephen King. Marcus är ett fan och därför har vi valt att intervjua honom om hans relation till Stephen King.Hur började du läsa King? Hur gammal var du? Vad fastnade du för?
- Jag var ung, tretton år eller så när jag började läsa King. Jag var tidigt in i slukaråldern. Jag läste The Dead Zone först och sedan var jag fast. Jurtjyrkogården följde och sedan kom en av mina största läsupplevelser till denna dag, när Det kom 1987. Jag minns att vi bar knappar på jackan, "DET Kommer" och så när den gjorde det; "DET finns"... Jag fastnade för hans oerhörda kärlek till sina karaktärer. Han älskade dem. Därför älskade jag dem. Jag fastnade för hans geniala förmåga att berätta en fullständigt osannolik historia på ett sätt att man köpte den rakt av.
Vad är din relation till King i dag? Får du samma kick av King som när du var ung?
- Jag älskar honom. Han är en av de största författarna i vår tid. Han är ojämn men när han är som bäst finns det ingen som är i närheten. Och bäst är han fortfarande, kanske mer nu än förr. 11/22/63, Lisey's Story och Duma Key håller jag som tre av hans bästa.
Kastar du dig över en ny Kingbok direkt när de kommer ut på engelska eller väntar du tills det finns en svensk översättning?
- Jag läser dem direkt på engelska. När Doctor Sleep kom köpte jag tredje boken på engelska som de plockade upp ur kartongen. Sedan läser jag ibland också om boken när den kommer ut på svenska. Lisey's Story har jag läst på båda språken. Flera gånger.
Vad är det som gör King så bra?
- Han är en genial berättare. Han skriver om det som rör sig periferin av alla människors liv på ett oslagbart genialt sätt. Han kan måla fram karaktärer så att de får blod och liv. Jag minns när jag läste Det, om förlorargänget, om Bev och de andra och jag förälskade mig i Bev. Inte på ett sådant där litterärt, löjligt sätt, utan helt och fullt. Även om jag i det riktiga livet träffade min första flickvän ungefär samtidigt så älskade jag fortfarande Bev. Så ögonblicket i 11/22/63 när Bev dyker upp igen är bland det starkaste jag någonsin läst. Jag grät som ett barn.
Legendas promotionknappar för Det.
Tycker du Kings berättarstil har förändrats under åren? Ser du nya kvaliteter i Kings texter nu när du själv är etablerad författare?
- Jag tycker Liseys berättelse en gång för alla bevisar vilken genial författare, vilken god människokännare King är. Det är en bok om skrivande och läsande, om besatthet, kärlek och lojalitet. Och väldigt lite om skräck. Jag håller den som en av de fem bästa böcker som någonsin skrivits.
Vad tror du det är som gör att både Carrie och Doktor Sömn verkligen känns som Kingböcker trots att det gått 40 år mellan dem? Eller känns det som om de är skrivna av olika författare?
- Vi är många som följt King längre och även vi har förändrats. Men King har ett eget driv, en förmåga att på några enkla, men aldrig ytliga meningar, fånga en känsla hos många av oss. Han skriver i tydliga bilder men blir aldrig banal, alltid. Han är en hjärtats berättare.
Upplever du att King har påverkat ditt eget författande på något vis och i så fall hur? Har du fått berättarteknisk eller stilistisk inspiration?
- Jag försöker! Men jag misslyckas. Jag önskar verkligen att jag kunde skriva som King, så där enkelt, otvunget. Mina senare diktsamlingar, jag gav ut en 2006, är influerad mycket av King. Där finns dikter om fotografier som får liv (Det), om kvinnor som kommer tillbaka från de döda med "rösten sträv, full av smuts" (Jurtjyrkogården) och flera andra saker...
Vilken är din favoritbok av King och varför?
- Går inte att nämna en. Det, Lisey's Story, Duma Key och 11/22/63...
Finns det Kingböcker som du inte gillar och i sådant fall varför?
- Jag läste Cell och den var inte riktigt min grej.
Vilken Kingbok eller historia önskar du att du hade skrivit?
- Det.
Vilket är ditt bästa Kingminne genom åren?
- Många är återgivna ovan. Men när jag läste Det första gången knäcker nog allt. Eller när jag läste 11/22/63 2011 och fick träffa Bev igen...
Vi tackar Marcus för att han tog sig tid till att svara på våra frågor. Mer om honom finns på marcusbirro.se.
Arkivintervju: John-Henri Holmberg (1998)
Under 1990- och 2000-talet var Kings svenska röst uteslutande den av John-Henri Holmberg. Kronan på verket var när han tog sig an översättningen av The Dark Tower-sviten. Det blev även John-Henris sista insats som Kings svenska röst. Eller "senaste" kanske man ska säga, för det finns ju alltid en möjlighet att han får komma tillbaka.I oktober 1998 intervjuade vi John-Henri som då var dubbelt högaktuell, dels med översättningar av Desperation och The Regulators, och dels med de två volymerna av Nattmaror och drömlandskap som han gav ut på egna förlaget Replik. Nedan följer - trots sin längd - en förkortad version av intervjun, som i vissa synvinklar är daterad men i andra fortfarande mycket intressant om man vill förstå både översättandet som yrke och bokbranschen.
Den kompletta intervjun finns att läsa i Utskick #20 i vårt arkiv.
INTERVJU MED JOHN-HENRI HOLMBERG
När och hur började du arbeta som översättare?
- Av en slump och precis efter gymnasiet. Gick med en polare upp till Karl-Otto Bonnier och föreslog honom att låta oss ge ut Sveriges genom tiderna största samling science fiction-noveller. Det fick vi inte, men som något slags tröstpris fick jag revidera Artur Lundkvists översättning av Olaf Stapledons historiefilosofiska trettiotalsroman De sista och de första människorna, som skulle utges i pocket, istället. Det gav en slant för ett rätt kul arbete, så därefter försörjde jag mig som översättare medan jag pluggade på universiteten i Stockholm och Uppsala, och eftersom jag tycker det är rätt roligt att översätta författare jag gillar har jag fortsatt genom åren, även om jag nästan alltid haft andra jobb som huvudsysselsättning.
Hur går det egentligen till när man översätter en bok? Läser man boken på ett visst sätt, gör anteckningar, eller hur fungerar det?
- Det beror på översättaren och boken. En förundrad göteborgare frågade mig en gång också hur man bar sig åt - "Jag kan tänka mig två sätt, liksom - antingen läser man den först och skriver som man kommer ihåg, eller också läser man den samtidigt och skriver likadant på svenska, vilket är bäst?" I princip begagnar jag nog den senare metoden. Jag är kanske knäpp, men idealiskt börjar jag på första sidan och skriver tvärs igenom, gärna i mycket långa pass - tio, tolv timmar är helt okej - för att komma ordentligt in i texten och "känna" som författaren. När det är klart har jag vanligtvis samlat på mig ett antal anteckningar om saker som måste ändras bakåt, saker som bör tänkas igenom och kanske ändras genomgående, enstaka grejer som måste tas reda på. Men i princip: Jo, jag har boken bredvid mig och skriver likadant på svenska. Fast jag vill kanske tillägga att det verkligt tuffa är att så långt möjligt låta som författaren - tala i samma tonläge, på samma nivå.
Hur lång tid tar det i regel att översätta en bok som är runt 500 sidor?
- Hopplös fråga. 500 sidor Henry James tog mig ungefär tre månaders heltidsarbete. 500 sidor Stephen King kan däremot gå kanske dubbelt så snabbt. Men eftersom jag aldrig översatt på heltid utan gjort annat parallellt har jag egentligen ingen fullständigt klar uppfattning. Säg att det när det handlar om en rimligt klar och redig text kan röra sig om 3-4 boksidor i timmen.
Många anser att de tidiga Kingböckerna är dåligt översatta - hur är din syn på detta utan att klanka ned på några kollegor?
- Fullständigt uppriktigt har jag ingen åsikt i frågan. Bortsett från ett par titlar har jag inte läst det andra har översatt av King; jag föredrar att läsa på originalspråk. Ett av undantagen är Stark, som jag i egenskap av Bra Böcker-förläggare köpte in från Legenda för bokklubbsutgivning; den översättningen var faktiskt i sin ursprungliga form så oerhört dålig att jag krävde att den skulle arbetas om fullständigt om jag skulle ge ut boken i bokklubb. Det skedde också. Översättningen av "The Body" i Different Seasons [det vill säga "Höstgärning", novellen som filmats som Stand by me / vår anm.] har jag i talboksversion och har hört flera gånger på E4 till och från Stockholm; den tycker jag med undantag för ett par småsaker är utmärkt.
Vilka problem kan man stöta på vid översättningen? Vissa av Kings böcker innehåller olika "inskjutna" texter som innehåller hemliga meddelanden eller saker som har stor betydelse för handlingen. Jag tänker speciellt på den berättelse som Mike Noonan skriver i Bag of Bones som i själva verket är ett dolt meddelande eller gåtorna i The Waste Lands. För att dessa texter ska få samma poäng krävs det att översättaren är påhittig och har fantasi.
- Sant. Men det finns många andra problem hos King också; han älskar att ägna sig åt kulturella associationer till filmer, litteratur, rockmusik, butikskedjor, snabbmat, TV-shower och sånt, nästan alltid tidstypiskt för sent 50-tal, 60-talet och 70-talet. Jag inbillar mig att jag klarar det här rätt bra eftersom jag varit mycket i Amerika, är bara några år yngre än King och har växt upp med samma intresse för science fiction, populärkultur, underground och rock som han har gjort. Jag kan också Jefferson Airplanes och Crosby, Stills & Nashs texter, så jag känner igen dem. Och förhoppningsvis har jag hyfsat med fantasi. Dessutom tycker jag det är roligt att översätta rimmad vers.
Kings tidigare svenska förlag hade ju en uppsjö av översättare, men nu är du ensam översättare på Bra Böcker - hur kommer det sig? Är det bra eller dåligt att det är så?
- Förhoppningsvis kommer det sig väl av att Bra Böcker tyckt att jag gjort ett hyggligt jobb. Och i princip tycker jag - i egenskap av förlagsmänniska - att det är bra. Som jag nämnt ser jag det som väsentligt att en författares ton, röst, fångas i översättning. Men inga två översättare har exakt samma tonläge eller tolkar samma författare identiskt. Så för att författarens (i det här fallet svenska) översättningsläsare ska uppleva honom eller henne som densamma berättaren från bok till bok ser jag helst att samma person får översätta samme författares alla böcker. Så långt möjligt har jag som förläggare tillämpat den tanken; den är inte olik den man har i länder där man dubbar filmer och där samma skådespelare i princip alltid dubbar samma stjärna. (Enligt uppgift hade de landssorg i Japan i våras när Sean Connerys "röst" dog. Det tycker jag på något sätt är tilltalande.)
Många av Kings titlar är ju rätt svåröversatta, som Misery, Bag of Bones med flera. Rose Madder översatte du till Rasande Rose, en titel som jag personligen inte är speciellt förtjust i. Hur kom du fram till den titeln?
- Det gjorde jag inte; det var förlaget som bestämde titeln. Mitt förslag - eftersom jag gav upp möjligheten att åstadkomma samma dubbeltydighet som King - var Rosie på riktigt, som ju är hämtat ur den lilla vers som finns på ett par ställen i romanen.
Har det funnits andra titelförslag till de böcker du har översatt?
- I de andra King-fallen har det också ett par gånger funnits skilda meningar. Men det är inte översättarna som bestämmer titlarna. Fick jag göra det skulle jag nog ha satt andra på många av de böcker av King som publicerats i Sverige.
Kan du ge några exempel på vad du har/hade i åtanke?
- OK. Vad det handlar om är att jag är ganska bokstavstrogen. Så till exempel: The Dark Half skulle jag nog ha kallat Den mörka sidan; Thinner skulle jag nog ha kallat Magrare eller nåt i den stilen; Night Shift tycker jag med fördel kunde hetat Nattskift. Idén bör väl framgå.
I Den gröna milen finns det ett misstag i en av böckerna som King sedan rättade till i den samlingsvolym som släpptes senare. Det är vakten Percy som vid ett tillfälle är bakbunden i en tvångströja och plötsligt har en tredje arm som han torkar sig i pannan med. Detta finns med i din översättning. Insåg du inte att det var ologiskt eller ansåg du dig vara tvungen att översätta som det stod?
- Jag håller mig mycket nära texterna jag översätter och ogillar "fria" tolkningar och översättningar där man - enligt min uppfattning - förgriper sig på författarens ordval, stämningsläge, bildspråk eller vad det nu är. I just det fall du talar om medger jag att man kanske skulle ha ändrat. Men ändringen kommer i envolymsutgåvan, där Kings ändringar kommer att föras in i den svenska versionen av romanen, som jag förresten tycker är en av hans bästa.
Desperation och Väktarna är de två senaste böckerna du översatt. Upplevde du några problem med att få till dem med tanke på det hitta-på-språk som används flitigt i Desperation?
- Nej, varför det? Det påhittade språket översätts inte, lika lite som man skulle översätta ord eller meningar tryckta på grekiska i en amerikansk roman. Tar författaren med text på ett för originalets läsare främmande språk ska de fortsätta att vara på ett främmande språk också i översättning. (De enda gånger jag sett sånt översättas har rätt komiskt varit ett par gånger när en engelskspråkig författare valt det exotiska språket svenska som främmande. Då måste förstås engelskan översättas till svenska - och den svenska text som finns med översättas vidare till någonting som är lika obegripligt för en svensk läsare som svenskan är för en engelsk.)
Som förläggare har du några King böcker på ditt "samvete". Till att börja med gav du ut Dödsdansen (Wiken, 1991), vad motiverade dig att ge ut den boken 10 år efter att den skrevs?
- 1. Jag tyckte den var intressant. 2. Jag föreställde mig att Kings läsare skulle köpa den, och de var många nog för att göra den lönsam. 3. Jag tycker att man bör ta så kallad populärlitteratur på allvar också i Sverige, och bidrar gärna - för övrigt också med egna böcker - till att den i högre grad bör bedömas i litterära termer snarare än litteratursociologiska, något jag finner oförsvarbart nedlåtande.
Nu ger du ut Nattmaror och drömlandskap i två volymer. Samlingar har ju ingen vidare hög status hos de tidigare förlagen, man ändå ger du dig på en samling. Hur kommer det sig?
- Jag gillar noveller, och inbillar mig att boken åtminstone kan sälja så många exemplar att den går ihop.
Enligt bokhandeln kommer volym ett av Nattmaror och drömlandskap att kosta runt 340:-, tror du detta, i kombination med samlingars låga status, kommer att resultera i dåliga försäljningssiffror? Det är ju trots allt "bara" en halv bok.
- Men det är en bok på drygt 400 sidor, med elva kompletta berättelser av King. En bok på 800 sidor klarar Replik inte att utge ekonomiskt.
Vem kom på den svenska titeln på Nattmaror och drömlandskap?
- Som nämnts ovan är det förläggarna som bestämmer titlar, så det gjorde jag alldeles själv.
Du är också ansvarig för att författare nummer två i familjen King, Tabitha, publicerades i Sverige. Hur gick det med den satsningen, och finns det planer på att publicera fler böcker av Tabitha i Sverige?
- Den bok jag gav ut hade mycket måttlig framgång. Såvitt jag vet finns inga planer att gå vidare med Tabithas böcker, men naturligtvis kan jag inte svara för vad man tänker på vare sig Bra Böcker eller andra förlag.
Berätta om din första kontakt med King som läsare!
- Jag undrar om det inte faktiskt var på 70-talet när han publicerade en del noveller i framför allt sf-tidskriften Magazine of Fantasy & Science Fiction, vilket han för övrigt fortfarande gör. De första böcker jag läste av honom var tidigt på 80-talet; skräck har aldrig varit det jag helst valt att läsa, och följaktligen var det inte förrän han började diskuteras mer brett jag tog en ordentlig titt.
Enligt djungeltelegrafen har du träffat King vid två tillfällen - detta vill vi givetvis veta mer om!
- Jag har träffat King ett par, tre gånger i samband med amerikanska bokmässor eller releasebjudningar. Vid ABA:s kongress i Los Angeles för sex år sedan höll han ett frukostanförande om sitt författarskap som var fascinerande. I New York deltog jag i ett releaseparty för den oavkortade utgåvan av The Stand när han bland annat spelade med i orkestern.
- Vad säga om en superkändis man inte känner alls, bara har bytt enstaka ord med? Han slog mig som en mycket normal människa, road av skrivandet snarare än av inkomsterna som jag tror spelar väldigt liten roll för honom vid det här laget. Han är mycket lång och oerhört närsynt och har mycket tjocka glasögon, liksom Tabitha, som dessutom är mycket kort - det ser åtminstone ut som om det skilde nästan en meter i längd mellan dem. De av hans goda vänner jag känner någorlunda väl - bland andra Harlan Ellison och Dean Koontz - säger att han är anspråkslös, spontan, humoristisk, road av väldigt normala saker - baseboll, gamla skräckfilmer, science fiction, ta en öl med polarna.
I din personliga uppfattning, vilka är Kings starka sidor och vilka böcker anser du vara hans toppar?
- Kings starka sidor är faktiskt många. Han är född berättare och upprepar sig sällan. Han är en utomordentligt bra stilist med förmågan att variera sitt språk mycket följsamt, samtidigt som han väjer för det sökta, konstlade eller preciösa. Han är en lysande vardagsobservatör som bättre än de flesta lyckas återge och skildra ganska ordinära människors sätt att tala, tänka och leva. Han är samtidigt väsentligt mycket konstfärdigare än han för det mesta hålls räkning för; i texter som t ex kortromanen "The Body" visar han en mycket medveten, långtgående ambition att skapa en fungerande metatext, och inte minst vågar han vara både känslosam och till och med sentimental men i de flesta fall utan att ramla över gränsen till det patetiska.
- Hans bästa böcker? Ska jag begränsa mig till några enstaka favoriter, så skulle det åtminstone just nu bli: It (en lysande barndomsskräckskildring, förutom de sista 200 sidorna där monstret kommer i bild), Dolores Claiborne, Rose Madder, The Green Mile och Bag of Bones. Som synes tycker jag att han blivit bättre och bättre. Men det finns också utsöka passager i mycket annat han skrivit. Dark Tower-sviten tror jag kommer att bli storslagen när den väl avslutats; sista kapitlet i Insomnia grät jag över tangentbordet när jag översatte. Och "The Body" har jag redan dillat om.
Å andra sidan, vad är hans svaga sidor och vilka böcker tillhör återvinningsinsamlingen?
- King säger att han som skräckförfattare helst vill injaga fruktan i sina läsare. Funkar inte det kan han försöka skrämma dem, och klarar han inte det heller kan man alltid försöka äckla dem. Hans svaghet är, som jag ser det, tendensen att göra traditionell skräck också av berättelser som inte borde vara det - som IT, som borde fått förbli en tvetydig bok om barndomens skräck och hur den påverkar oss genom livet, där läsaren gärna skulle fått fortsätta att undra över om det verkligen fanns något verkligt monstrum.
- En annan svaghet är Kings lätthet att skriva på - han är hejdlös, och när han fängslats av sina personer har han en lite olycklig tendens att låta dem prata på ändlöst eftersom han har så lätt för dialog som är både trovärdig och underhållande men ibland ingenting tillför berättelsen. Exempel här är Insomnia och Desperation, som jag menar båda borde ha varit ett par, tre hundra sidor tunnare.
- Riktigt svaga romaner finns också: dit skulle jag räkna Firestarter, Christine, The Eyes of the Dragon, The Tommyknockers. Poeten Tom Disch - tror jag det var - har påpekat att The Tommyknockers skulle förtjänat ett Hugo-pris som årets bästa science fiction-roman… om den utkommit senast 1958. Det tror jag ligger mycket i. Det är en oerhört traditionalistisk sf-roman som inte har mycket att tillföra det som hänt inom sf de senaste 40 åren.
Hur tror du att Sveriges syn på Stephen King är i dagsläget rent litterärt? Det är ju uppenbart att han inte är lika populär som på slutet av 80-talet då bokhandlarna formligen svämmade över av Kingböcker.
- Men delvis är det avsiktligt. Kings agenter har undvikit att förnya alltför många kontrakt; man har uppfattat det som att hans popularitet minskat just för att han överexponerats inom ett litet språkområde, och vill försöka bygga upp honom igen genom att se till att det inte ligger 35 böcker ute samtidigt i flera olika versioner och prislägen. Annars är min uppfattning att allt fler kritiker börjat inse Kings litterära styrka, parallellt med att hans senare böcker möjligen blivit en smula för sofistikerade för de läsare som tidigare blandade hans romaner med Dean Koontz och läste båda i första hand för skräckinnehållet.
Hur ser du på Kings "hot" om att lägga av, eller snarare trappa ned? Hur länge tror du att han kommer att hålla på?
- King är författare och berättare, antagligen i omvänd ordning. Han kommer att berätta historier - och skriva ned dem - så länge han lever. Får han för sig att under någon period inte låta utge dem, blir vi väl tvungna att vänta. Men att han verkligen skulle sluta skriva tror jag bara inte på.
Jurtjyrkogården: Blodslinjer