Cujo är ju en av Kings stora klassiker. Ursprungligen publicerad som hans fjärde roman i Sverige 1982 och sedan 1990 försvunnen ur det svenska utbudet tills nu 2025 då boken nytryckts som pocket och dessutom kommit som svensk ljud- och e-bok för första gången.
   För mig är det en mycket speciell bok då det var den första av King jag läste för nästan 40 år sedan och som fick mig att älska honom och att lägga en stor del av mitt liv på att läsa allt och förmedla kunskap genom bland annat Följeslagarna.
   Jag har läst om Cujo någon eller några gånger under dessa 40 år men det var länge sedan sist och en del av behållningen med att läsa om boken är att försöka förstå vad jag uppskattade med den som trettonåring och hur jag som 50+ tar in berättelsen nu med de livserfarenheter jag har som vuxen och som förälder. Det är en av tjusningarna med att läsa om de berättelser av King som jag ursprungligen läste som tonåring.
   Jag antar att jag gick igång på slafset i berättelsen. Det blir en del sådant när den stackars Cujo blir rabiessmittad och inte kan behärska raseriet och galenskapen det för med sig. Där är Cujo en riktig skräckhistoria där hunden redan halvvägs i boken håller Donna Trenton och sonen Tad fångna i sin allt mer kokande bil. Paniken av att sitta fast i en varm bil allt medan en best gör allt vad den kan för att komma in går rakt igenom sidorna och var inte svår för en tonåring att ta in.
   Men parallellt innehåller boken flera andra spår som är betydligt mer vuxna. Vics oro för sitt företags framtid och det han känner när han fått reda på att Donna varit otrogen. Chastity Cambers oro för att sonen Brett ska växa upp i sin pappa Joes fotspår och hur hon gör allting hon kan för att rikta in honom på en annan väg. Inget av detta kunde ha direkt tilltalat mig som trettonåring. Framför allt skulle jag inte på något sätt förstå det motiv Donna lägger fram som anledning till sin otrohet, medan jag i dag ändå kan förstå hennes identitetskris och behov av bekräftelse när livet förändrats.
   Med det sagt är Cujo en roman som handlar om mycket mer än bara "en galen hund". Den ursprungliga baksidestexten och den som står på denna nyutgåva gör inte riktigt sken av det, medan Legendas 1990-utgåva faktiskt lyfter det äktenskapliga dramat i familjen Trenton.
   Sen finns det ett annat intressant inslag i berättelsen och det är om det potentiella monstret i garderoben som oroar Tad och som sen på sätt och vis utvecklas till att bli Cujo, men även är den seriemördande polisen Frank Dodd, känd från Död zon - som inte hade kommit på svenska när Cujo kom. Det är ett inslag som är på gränsen till att vara övernaturligt men inte är det. Eller så är det det om man så vill.
   Cujo är alltså en renodlad och okonstlad skräckhistoria - till en viss del - och jag är säker på att det var det som gav mig mersmak som ung läsare. Sen ska det poängteras att inte allt i denna bok har åldrats med fullständig värdighet. Eller, jag ska uttrycka mig så här: vissa av de manliga karaktärerna har en rätt unken kvinnosyn som inte var helt ovanlig förr men som i moderna tider är lite svår att tugga i sig även om den yppas av fiktiva karaktärer.
   När jag kommit så här långt i min recension valde jag att titta på vad jag skrev på Följeslagarna 2001 när vi publicerade en Genomgång av boken och redan då kunde jag se det vuxna mervärdet i boken jämfört med vad jag tog in som trettonåring. Det har inte hänt jättemycket på 24 år alltså, vilket är ett konstaterade som ger mig både glädje och sorg.
   Det jag som 28-åring inte hade någon livserfarenhet av är smärtan i att förlora ett barn och det är ju något som sker i Cujo. Det ska sägas att känslorna egentligen utvecklas mer i den nutida efterföljaren "Skallerormar" i Så du vill ha det mörkare, men det är ytterligare en faktor som gör Cujo till en speciell bok för mig.
   Betyget just nu ligger och skvalpar någonstans mellan 3 och 4 Följeslagare. Jag sätter 3 starka den här gången.