Äntligen har Dimman blivit den bok den borde varit från början. Som novell i Den Förskräckliga Apan (ursprungligen i antologin ”Dark Forces”, 1980) har den varit en av Kings populäraste ”kortare” verk. Att kalla Dimman för en novell är ju egentligen smått felaktigt – i denna svenska pocketbok har historien blivit 200 sidor lång.
   Nu är det förstås – efter att ha sett Frank Darabonts mästerliga filmatisering ett par gånger – helt omöjligt att läsa Dimman som ett fristående verk. Det blir mera att jag sitter och jämför förlagan med den slutgiltiga filmen och det är väldigt tydligt att Darabont varit mycket trogen Kings text. Det är endast små saker som skiljer dem åt, med det stora undantaget historiens slut som i filmversionen blivit något alldeles extra.
   Historien sammanfattas enklast med att en storm drar in över ett litet samhälle i Maine. Stormen orsakar stor förödelse och drar med sig en otäck dimma som i slutänden kommer att isolera ett antal människor i en mataffär. Huvudperson är tecknaren David Drayton som berättar historien i jag-form. Snart kommer David och alla de andra bli varse om att det döljer sig fruktansvärda varelser i dimman, och det blir fullt upp med att stå emot varelsernas attacker.
   Tyvärr upplever jag nu – i och med att jag kan historien tämligen väl – att nyhetens behag lagt sig en smula. Den spänning man upplevde första gången man läste historien finns av naturliga skäl inte kvar längre, men om man varken läst Dimman eller sett filmen har man en stark upplevelse framför sig. Jag nöjer mig med att dela ut 3 starka Följeslagare av 5 möjliga i dagsläget.