RECENSION

The Green Mile

Format: Biofilm  •  Regisserad av Frank Darabont (1999)

Reaktionerna från USA var så positiva att de verkade osannolika. I och med detta och det faktum att den var gjord av Frank Darabont, mannen som gjorde den utmärkta filmen The Shawshank Redemption, hade jag, antagligen omänskligt, höga förhoppningar på denna film när jag gick och såg den.
   EfterÃ¥t kunde jag bara konstatera att den uppfyllde mina förväntningar till 100%!!! Jag kan bara konstatera att detta är en av de bästa filmerna jag nÃ¥gonsin sett! Den följer Kings bok till 99%. Det Darabont valt att minska lite pÃ¥ är runtomkring historien, den delen där den äldre Paul berättar sin historia. Även om denna del kortats finns dock syftet med den kvar. Det som försvunnit är den elake vÃ¥rdaren som trakasserade Paul. I filmen skriver Paul inte heller ner sin historia utan berättar den direkt för Elaine, över en kopp te. Överlag har historien med den äldre Paul kortats, nÃ¥got som i detta fall är positivt eftersom det antagligen inte hade blivit lika bra som i boken. Jag vill även tillägga att det var ett smart drag att använda en annan skÃ¥despelare, och inte Tom Hanks, i scenerna där Paul är gammal. Det hade troligen blivit svÃ¥rt att fÃ¥ unge Hanks trovärdig som gammal gubbe.
   När det gäller skÃ¥disarna är det bara att konstatera att Darabont lyckats utmärkt med att plocka ut rätt person till rätt roll. Jag hade mina tvivel innan jag sÃ¥g filmen, bland annat när det gällde Michael Jeter (Eduard Delacroix), Barry Pepper (Dean Stanton) och Jeffrey DeMunn (Harry Terwilliger). Det visade sig dock snabbt att jag oroat mig i onödan, de fixade sina roller galant. Även övriga skÃ¥despelare gestaltar sina rollfigurer pÃ¥ ett utmärkt sätt. En som i min mening verkligen gör en bra insats och utmärker sig lite utöver de andra är Doug Hutchison, som den extremt grymme Percy Wetmore. Man riktigt känner hur ond han är och en Oscar vore verkligen pÃ¥ sin plats här!
   Finns det dÃ¥ inget som är dÃ¥ligt med The Green Mile? Det var nÃ¥gra saker som jag var orolig för innan jag sÃ¥g den, förutom vissa skÃ¥disar. Dels var jag orolig för att de skulle ha överdrivit Coffeys storlek, att det skulle se ut som om han hade en överkropp som var en meter och ben som var tvÃ¥ meter, vilket ju inte skulle sett sÃ¥ värst bra ut. SÃ¥ blev det nu lyckligtvis inte, man accepterar hans längd direkt, utan minsta tvivel. Det andra jag var orolig för var hur de skulle lösa problemet med att Coffey ska göra sig av med det onda han "tar hand om". Även detta löstes dock pÃ¥ ett bra sätt. Visserligen ser det lite konstlat ut men det kan jag leva med. Det ser ut precis som King beskrev det i boken.
   För att dÃ¥ Ã¥tergÃ¥ till frÃ¥gan, finns det dÃ¥ inget dÃ¥ligt med The Green Mile? Svaret mÃ¥ste bli: NEJ. Det lÃ¥ter lite underligt även i mina öron men jag kan inte komma pÃ¥ nÃ¥got som jag skulle vilja ändra eller ta bort. Detta är den perfekta filmen, bÃ¥de som "film" och som "Stephen King-film".
   Betyget är alltsÃ¥ solklart, det blir 5 Följeslagare av 5 möjliga!
Det är otroligt svårt för mig att skriva den här recensionen, för mitt under filmen i biosalongen kom jag på att jag har gjort något väldigt dumt. Jag har läst böckerna/boken två gånger, jag har läst manuset tre gånger, jag har följt varenda steg filmen tagit framåt under de senaste två åren, och varför då? Jo, för att jag aldrig någonsin har sett fram emot en film så mycket som jag gjort inför The Green Mile.
   Resultatet blev dÃ¥ tyvärr att jag inte direkt blev överraskad i biosalongen - The Green Mile blev inte den världsomvälvande upplevelse jag hade hoppats pÃ¥. Hur ofta ser man en film för första gÃ¥ngen och kan i princip varenda replik?
   Men det hindrar inte att The Green Mile var en fantastisk film. Det känns fortfarande helt overkligt att jag sett den - det är väl den här otroliga förberedelsen som spökar antar jag. Som Kingfilm kan man inte klaga, filmen följer boken sÃ¥ exakt det gÃ¥r i filmens värld, vilket förklarar varför den blev tre timmar lÃ¥ng. Det är sÃ¥ lÃ¥ng tid som krävs för att berätta en Kinghistoria sÃ¥ troget som möjligt och lÃ¥t för all del inte tiden chocka er, det känns absolut inte som tre timmar.
   Det finns dock nÃ¥gra kritiska punkter mot slutet där tempot är väldigt lÃ¥ngsamt, men sitter man och kan historien känns det som det inte gör nÃ¥got, men det kan ju vara betydligt jobbigare för de som inte läst förlagan.
   Det som gladde mig mest var att de scener i historien som mycket väl kunde ha blivit fiasko pÃ¥ film, blev alldeles lysande. Jag tänker först och främst pÃ¥ Eduard Delacroix avrättning som i boken är ganska grafiskt beskriven och väldigt, väldigt hemsk. Här Ã¥terspeglas det hemska mycket effektivt i ögon och ansiktsuttryck pÃ¥ de som bevittnar avrättningen, istället för överdrivna "gore"-effekter. Dessutom fylls biosalongen av ett väldigt obehagligt elektroniskt brum under samtliga avrättningar som helt klart ökar spänningen (det var inte menat som en vits!).
   Det andra jag tänker pÃ¥ är de tre scener när John Coffey andas ut de här svarta flugorna. Det kunde ha blivit hur larvigt som helst, men ser bra och "trovärdigt" ut pÃ¥ duken, speciellt som de övriga skÃ¥despelarna ser lika förvÃ¥nade ut varje gÃ¥ng. Överlag tycker jag att den övernaturliga biten har framställts pÃ¥ ett mycket bra och smidigt sätt. Det hade jag inte förväntat mig.
   Den bästa scenen i hela filmen är när John Coffey hittas med de tvÃ¥ döda flickorna i armarna och ger ifrÃ¥n sina "omänskliga" vrÃ¥l (av sorg). Oerhört gripande och den gigantiska Coffey tillsammans med tvÃ¥ smÃ¥ blodiga flickor blev en bestÃ¥ende bild.
Michael Clarke Duncan gör John Coffey bra. Under större delen av filmen känner man verkligen för karaktären. Han gråter ju nämligen hela tiden. Dock tror jag att hans få minuter i filmen inte kommer att räcka till en Oscarsnominering, trots att rollen är stor. Det är för lite speltid för Duncan.
   Det finns ingen i rollbesättningen som är dÃ¥lig. Faktum är att alla i de större birollerna är lysande. VÃ¥r gamle bekant Doug Hutchison gör Percy Wetmore som det arsle han ska vara, och likadant med Sam Rockwells tolkning av Billy the Kid. Micheal Jeters Eduard Delacroix och Harry Dean Stantons Toot-Toot var inte riktigt som jag hade tänkt mig, men absolut bra och David Morses Brutal var precis som han skulle vara. Synd att Morse har ett sÃ¥ snällt ansikte bara.
   Och sÃ¥ Tom Hanks som är ett proffs. Man behöver inte säga mer än sÃ¥.
   Frank Darabont har verkligen lyckats bra med filmen. Miljöerna känns genuina och replikerna sägs pÃ¥ helt rätt sätt, sÃ¥ nog är han värd en Oscar för bästa regi! Dessutom har han gjort nÃ¥gra visuella scener som känns väldigt smarta, som den röda mÃ¥larfärgen som sakta sipprar ned längs en vägg likt blod…
   Men - jag ger "bara" 4 Följeslagarne av 5 möjliga till The Green Mile. Om jag inte hade peppat sÃ¥ otroligt mycket inför filmen hade det kanske blivit en femma, men synden straffar sig själv. Hur som helst kan jag inte vänta tills jag fÃ¥r se den en andra gÃ¥ng…
Först publicerad i Följeslagarna #82 - 2000-02-14
Texten kan ha redigerats en aning till denna sida.

LÄS EN SLUMPAD RECENSION UR ARKIVET

VÃ¥rbedrift

Ljudbok, publicerad på foljeslagarna.com 2018-09-17

Först lite trivia: Novellen "VÃ¥rbedrift" heter ursprungligen ganska omständliga "Rita Hayworth and the Shawshank Redemption", en titel som kortades till bara The Shawshank Redemption när den filmades (1994, pÃ¥ svenska dÃ¥ kallad Nyckeln till frihet, vilket även ligger med som nÃ¥gon sorts bonustitel pÃ¥ denna ljudbok). Men hur landade vi i den svenska titeln? Jo, frÃ... [Läs hela recensionen]