UTSKICK UR ARKIVET
FÖLJESLAGARNA #187 – 040324
Förord
Hej! Nu är det äntligen dags att gå igenom IT. Det är den längsta text vi haft i dessa genomgångar så vi håller förordet kort. Vi ska egentligen bara berätta att tidigare i veckan recenserades foljeslagarna.com i tidningen Internet World och betyget blev 8/10. Det är vi mycket glada över!
Lååååång läsning - Anders & Lilja
Medlemsantal: 826
Nyheter
* Nu finns omslagen till THE DARK TOWER VII: THE DARK TOWER att se på nätet.
Amerikanska:
http://www.liljas-library.com/images/audio_dt7.jpg
Engelska:
http://www.liljas-library.com/images/uk_dt7.jpg
* En helt ny filmatisering av PET SEMATARY kan vara på gång. Paramount har enligt rykten anlitat Mike Werb och Michael Colleary (”Face/Off”) för att skriva manuset. Andra rykten gör gällande att Paramount helst ser George Clooney i huvudrollen. Spännande fortsättning kommer…
* Kings elfte kolumn i Entertainment Weekly finns nu att läsa på vår hemsida. Den handlar om den kontroversiella filmen ”The Passion of Christ”.
* Ett sedan tidigare okänt, men relativt nytt, poem av King har dykt upp på eBay. Poemet ”Dino” ingår i Salt Hill Journal och publicerades 1994. King gav bort poemet till sin vän Stephen Dobyns för publicering i magasinet. Den kopia som såldes på eBay är en av uppskattningsvis fem exemplar av magasinet som King signerat i samband med en välgörenhetsauktion. Auktionen slutade på 860 dollar, vilket inte nådde upp till reservationspriset.
* Nu är det klart att det kommer en ny bok från King efter THE DARK TOWER-avslutningen. Men det är ingen roman. King ska tillsammans med Stewart O’Nan dokumentera Boston Red Sox 2004 i form av dagböcker och diskussioner på ”fan till fan”-basis. Boken släpps av Scribner mot slutet av året. En rolig detalj i sammanhanget är att Stewart O'Nan är författare till boken "The Speed Queen", vars originaltitel var ”Dear Stephen King”, vilket skapade viss kalabalik för några år sedan.
* På messageboardet på Kings officiella sida var det någon (från Sverige för övrigt) som frågade om det gick att skicka böcker till King för signering. Då vi tidigare haft frågor angående detta tycker vi att det kunde vara lämpligt att återge det svar som personen fick av Kings assistent.
”As part of his plan to retire and reduce his workload, Stephen will only be autographing books at book signings.”
Så, med andra ord ser det mörkt ut för oss som inte bor i USA…
Genomgång av Stephen Kings böcker - del 24: IT
"Den är så otäck! Jag hoppas att Stephen aldrig publicerar den!" – Tabitha King
* Trollet under bron
"Den här boken låg och puttrade i ungefär tre år. Idén dansade runt i mitt huvud. Jag gick över en träbro och det var nästan mörkt. Jag hade på mig ett par kängor och kunde höra mina fotsteg och tänkte plötsligt på berättelsen om de tre bockarna Bruse med trollet under bron. Så jag tänkte: OK – detta är vad jag vill skriva om. Jag vill skriva om ett riktigt troll under en riktig bro. Två, tre år gick och till slut satte jag mig ned och började skriva. Ungefär fyra år och sextonhundra sidor senare var det gjort."
Så kommenterade King IT när han blev intervjuad av Larry King. I ett brev till Kingexperten Michael Collins redogjorde King för samma bakgrundshistoria och förklarade också att "hela historien studsade in som en studsboll i mitt huvud. Inte karaktärerna men berättandet i två tider och det stigande händelseförloppet som skulle sluta med en total nedbrytning, en känsla av "icke-tid", alla monster var ett och samma monster - trollet under bron, förstås".
Detta troll känner vi främst som Kings kanske mest fasansfulla och fascinerande onda figur – clownen Pennywise, som bara var en av Its många skepnader. Som så många andra av Kings idéer föddes It med frågan "Vore det inte kul om...?". I detta fall tyckte King att det skulle vara kul om man föste ihop alla klassiska monster – Dracula, Frankenstein, Mumien, Varulven – allihop, och kallade monstret för It ("det ultimata skräckfilmsaffischordet").
* Summering
Det var när King bodde i Colorado och skrev på THE STAND som han klampade över den där träbron på väg till en servicestation där hans bil var på lagning. Det första utkastet till boken var klart redan 1982, och efter det följde – får man förmoda – ett efterarbete utan dess like, i och med att boken kom ut fyra år senare. Ett utdrag ur boken, kapitlet "Albumet", publicerades dock redan 1981 i A Fantasy Reader.
Lite av Kings ambition med IT var att summera sitt författande upp till denna tidpunkt: "Jag visste att IT skulle bli en mycket lång bok eftersom jag försökte fokusera på och förstå alla de saker jag hade skrivit om tidigare. Ni förstår, att monster var mitt främsta intresse fascinerade även mig. Så jag stoppade in vartenda monster jag kunde komma på och stoppade in varenda barndomsupplevelse jag hade skrivit om tidigare och försökte förena de båda. Och IT växte, och växte och växte..."
* Derry = Bangor
Platsen som IT utspelar sig i är den fiktiva staden Derry och även om man på en karta över Stephen Kings Maine (som bland annat finns i den amerikanska inbundna upplagan av GERALD'S GAME) hittar Derry en liten bit västerut från Kings hemstad Bangor så råder det ingen tvekan om att Bangor i själva verket ÄR Derry. Det finns många saker plockade direkt ur Bangors miljöer. Paul Bunyon-statyn, vattentornet och The Barrens för att nämna några, och Bangormedborgare flinar nog igenkännande åt var och varannan sida i de Kingberättelser som utspelar sig i Derry.
Den 27:de mars 1983 medverkade King vid "A Benefit for The Bangor Historical Society – Black Magic & Music" och i det tillhörande programmet berättade King om varför han valt att bosätta sig i Bangor när han bevisligen kan bo var som helst i världen:
"Det var lika mycket författaren som människan som ville flytta till Bangor. Jag hade en väldigt lång bok i åtanke, en bok som jag hoppades skulle behandla det sätt som myter, drömmar och i synnerhet berättelser blir en del av vardagen i en liten amerikansk stad. Jag hade gjort något liknande tidigare, men med den lantliga småstad jag växte upp i. Den boken var SALEM'S LOT. Boken om den lilla staden – en stad kallad Derry som vilken invånare som helst i denna stad [Bangor] omedelbart kommer att känna igen som Bangor – är nu skriven, det första utkastet i alla fall. /.../ Jag är rätt nöjd med det, så nöjd som man kan bli med ett första utkast, antar jag – eftersom berättelserna finns där. Herregud, berättelserna man hör om denna stad – gatorna formligen skriker ut dem".
King berättade vidare att han vänt sig till Bangors bibliotek för att försöka forska i stadens historia. När han berättade för bibliotekarien att han planerade att skriva en bok om staden, blev denne överlycklig och berättade om hur Ben Amos Williams hade suttit i ett av rummen och gjort samma sak: "Vem kunde någonsin misstänka att han skrev sådana hemska saker?", undrade bibliotekarien.
"Jag är rädd att jag också skrivit några hemska saker i min bok, men jag hoppas att när Bangorborna läser den, så kommer de att känna att alla de hemska sakerna förmedlas med en stor kärlek för platsen och människorna", avslutade King sin föreläsning.
* Förlorarklubben
Karaktärsmässigt ligger fokusen i IT på sju barn i elvaårsåldern. De är alla "förlorare" på ett eller annat sätt och har sökt sig till varandra. De är de som inser att det är något galet i staden, något som återkommer i 27-årscykler för att röva bort Derrys barn och sluka dem för att hålla sig vid liv. Det är dessa sju barn som efter att bekämpat It en gång svär att återvända när än det behövs för att bekämpa It igen.
I utskick #83 (21 februari 2000) publicerade vi profiler på de sju huvudpersonerna, skickligt sammanfattade av IT-dyrkaren och Kingälskaren Kevin Quigley. Vi väljer att publicera dem på nytt eftersom detta verkligen är rätt sammanhang.
- Stan Uris
Stan är han som tar sitt liv i början av boken. Han är också juden, den prydliga, han som framstod som "Världens minsta vuxna människa" 1958. Låt oss se över allt detta. Hans överdrivna renlighet är den stora grejen. Att han är jude, inte alls bara slumpmässigt, står i skuggan av hans överväldigande prydlighet. Bill säger till alla när de fått höra om hans självmord att "han sa att kunde stå ut med att vara rädd, men att han inte kunde stå ut med att vara smutsig." Det är basen för Stans karaktär.
Betänk: Han är den som föreslår att de ska göra rent i Bevs badrum efter blodet sprutat upp ur handfatet. En bisak kanske, men ingen annan nämner det innan han gör det. Han berättar sin historia för Bev, Eddie och Ben i tvättinrättningen. Och berättelsen, den om när han ser de döda pojkarna, ger oss verkligen en inblick i Stans karaktär. Han är skrämd av pojkarna, men snarare störd av dem. Det är därför de dyker upp (i den skepnaden av It).
Det är inte faktumet att de är döda och återuppstår som skrämmer honom, utan att de är "fel". De förstör allting Stan tror på. Den där starka tron på det pragmatiska är vad som förbannar honom. Hans fågelbok och upprabblandet av fågelnamn är den enda magi han tillåter sig själv att tro på. I en ren, rationell värld kan inte It existera. Till och med när de möter fågeln i tunnlarna 1958 och Stan besegrar den, säger han till de andra "en sådan fågel har aldrig existerat, så är det bara".
Just då räddades de av hans stadiga tro på verkligheten. Det skulle inte vara så. Kanske är det den tron som låter honom få en glimt av vad It verkligen är. Alla de andra ser en spindel, och senare ser Bill och Richie ljuset, men Stan såg dödsljuset - det som finns bakom alla masker. Hans hjärna är inställd på att se det verkliga, vilket förklarar varför Its skepnader funkade dåligt på honom. De var falska.
Han blir en revisor. Siffror är verkliga, rationella saker som inte förändras, men han minns fortfarande It vagt, mer än de andra som lämnat Derry. Hans fru minns att han faktiskt sa "Sköldpaddan kunde inte hjälpa oss", och han köper alla Bill Denbroughs böcker och läser dem, minns sin vän, kanske bara lite grann. Bev säger i sin första stora scen att en av Bills böcker "låg här i flera veckor och jag kopplade helt enkelt inte". Stan minns fortfarande lite, eftersom magin i glömskan fungerade sämre på honom i och med att han inte riktigt trodde på den.
Under kärleksscenen med Bev kan inte Stan genomföra det hela. Han är den enda av de sex som inte gör det, kanske för att han inte kan smutsa ned sig på det viset. Detta är ytterligare ett tecken på hans kommande öde. Och den sista, rena spiken i kistan - han tar sig eget liv i badkaret, ett sista försök att tvätta bort det smutsiga minnet av It.
Precis som med de andra förlorarna reflekterar Stans vuxna liv val han gjorde som barn. För att acceptera det enda riktiga och rationella sätter han upp dominobrickor som i slutändan leder till hans självmord. Och det är tragiskt. Vi uppskattar och gillar Stan och ser genom hans ögon, och vi sympatiserar med honom. De andra ifrågasätter inte sin tro på det övernaturliga (Richie använder bibeln för att försvara sin tro - Stan är jude och kan inte bibeln). Stan, som var för vuxen när han var barn kan inte acceptera det. Kanske för att visste att han inte kunde bli barn igen, eftersom han inte var ett fullt ut när det begav sig.
- Bill Denbrough
Bill är den mest utstuderade karaktären i boken, förmodligen för att han framstår som den mest självbiografiska av Kings förlorare. King hade inte en yngre bror, men han var en själv, och man kan känna hans känslor för sin bror och brödraskap i It (och även i novellen "The End of the Whole Mess"). Att Bill förlorar sin bror gör att kampen mot It blir mer av en personlig vendetta för honom än för de andra. Det är också det som binder honom till gruppen (de andra har inga syskon, som ni kanske lagt märke till) och som kanske förvandlar honom till Big Bill, ledaren. I och med att hans föräldrar ignorerar honom och sig själva, känner han ett växande ansvar - 1) för att hämnas sin broders död och 2) för att vinna tillbaka sina föräldrars kärlek.
Han tvingas till att delvis bli vuxen redan i denna unga ålder - och lägger precis som de andra märke till detta. Bev ser det som auktoritet - Bills "goda" vuxenhet som balans till hennes fars "onda". När Bill upptäcker och förstår sin roll i Förlorargänget tänker han: "Om detta är vad vuxna måste tänka på, så vill jag inte växa upp."
Men det gör han dock, och eftersom han var med om att bli vuxen tidigt är han också mest förberedd på att bli barn på nytt igen. När de andra, med kanske Richie undantagen, har skaffat "vuxna" jobb, har Bill försörjt sig på att göra det som barn gör - att hitta på saker. Precis som han var bra på att hitta på lekar när de var barn, är han bra på att hitta på berättelser som vuxen.
Men under dessa skräckhistorier finns minnet av Georgie, och det är deras förhållande som håller upp hela romanen. Bill anklagar sig själv för Georgies död, lite mindre efter samtalet med Richie, men fortfarande tillräckligt mycket. Men han inser att han inte kan uppliva Georgie från de döda. Hans fru Audra tas också av It, men han tror att han kan rädda henne. Och genom att tro på den där magiska saken från 1958 - Silver - lyckas han ta till vara på den magi som finns kvar i staden och göra det han inte kunde 1958 - rädda någon som han älskar.
Boken slutar med denna scen, en extraordinärt skriven och vackert beskriven sekvens. Den slutar med Bill som använder det sista av sin barndom för att rädda sitt vuxna jag. Genom att nästan minnas barndomskamraterna han älskade så mycket.
- Mike Hanlon
Mike Hanlon är den svarta förloraren. Han dök upp i en Stephen Kingbok när många anklagade King för att antingen 1) vara rasist eller 2) inte ge sina svarta karaktärer trovärdiga roller. Det är sant att King tidigare hade givit några svarta stereotypa roller: Mother Abagail var en modern Moses förkroppsligad och Dick Halloran hade också rollen av en "frälsare". Men när hans vita karaktärer antingen var instängda i bilar och attackerade av stora hundar eller förlorade sina katter till stora Orinico lastbilar eller blev kära i sina bilar (generellt sett lämnade sina ordinära liv för det extraordinära), var hans svarta antingen gudar är djävular. Se på Killian i THE RUNNING MAN - framtidens ondska i kött och blod eller Abraham i THE LONG WALK - varken gud eller djävul, men en rätt så stereotyp svart snubbe som pratade slang.
Mike Hanlon förändrade allt det. Visst, han var en förlorare, men han höll ihop med sex andra vita ungar som också var förlorare. Mike var en helt vanlig kille vilket hans hudfärg inte förändrade mycket. Det var anledningen till hans del i gänget, men faktumet att han var svart var inte avgörande för hans existens i boken.
Precis som Ben, som är en förlorare på grund av sin vikt, men vars starka karaktärsdrag är hans kärlek till arkitektur, eller Bill, som stammar men är en författare, är Mike styrd av sin kärlek till historia. Vi får veta, efter de inledande kapitlen i boken, att Mike är Derrys historiker. Han redogör för händelserna i Derrys förflutna i mellanspelen - eldsvådan vid the Black Spot, Bradleygängets skottlossning och massmorden vid the Silver Dollar.
När gänget återförenas berättar han om det som hänt den senaste tiden, information om the Kitchners Ironworks och berättar till och med om de ursprungliga Derryinnevånarnas försvinnande. Precis som Ben (igen) bygger dämmet i The Barrens och klubbhuset, är det helt i sin ordning att Mike (tillsammans med Richie) ser visionen av Its ankomst. It är Det Förflutna, det är ett fastställt moment i Derrys historia. För första gången bevittnar Mike historien som han är så fascinerad av.
Mike har också, till skillnad från de andra förlorarna, lärt sig mycket av sin far. De andra har på ett eller annat sätt misslyckade fäder. Mikes relation till sina föräldrar är den enda hälsosamma i boken, och Mikes far förde vidare sin kärlek för Derrys historia till sin son. Mike är den som tog med sin klippboken till The Barrens och gav dem alla en lektion i Derrys, och i sin tur Its historia.
Därför är det enda rätta att Mike är den enda som är kvar i Derry. Inte för att King är en rasist och vill att hans svarta förlorare ska fortsätta att förlora, utan för hans historia där. För att kunna fortsätta undersöka Derrys historia (och för att bli en del av den) var han tvungen att stanna kvar. De andra såg fram emot att skapa framtiden (Ben byggde, Bev designade, Bill skrev, Richie skapade karaktärer i radion, Stan hjälpte andra att tjäna pengar och Eddie flyttade människor från plats till plats) - Mike var endast intresserad av Det Förflutna. Detta är förmodligen anledning till att han fortfarande är kvar i Derry i INSOMNIA - de andra förlorarna såg framåt, Mike såg bakåt. Derry är hans hem och vare sig de vill eller ej är de en del av varandra.
En annan intressant sak: Mikes första vision av It skiljer sig från de andras på ett sätt: den hade också en historia. Mike var skenbart skrämd av "Rodan" på tv och det var därför han såg It som en gigantisk fågel. Men vi får veta att Mikes far såg fågeln vid Black Spot och Mike var själv terroriserad av en fågel när han var bara barnet. De andra såg sina versioner av It på grund av aktuella händelser (exempelvis efter biobesök), men som alltid var Mikes varseblivning formad av historia.
- Eddie Kaspbrack
Tillsammans med Bev har Eddie karaktären som är mest i farozonen för att bli en stereotyp. Han är den typiska hypokondrikern, extremt överdriven genom den våldsamma mängden grejer i hans medicinskåp. Precis som Bev gifte han sig med en kopia av sin förälder, en kvinna som skulle ta hand om honom och oroa sig för honom, för psykologiskt sett behöver han bli omhändertagen. Till och med i skuggan av idolen Bill Denbrough passar han in i rollen. När förlorarna ska gå och möta Henry och hans gäng säger Bill: "Du går med mig Eddie, jag ska se över dig."
Men tillsammans med Bill och de övriga vännerna är det annorlunda. Han litar på dem och de litar på honom. Till skillnad från sitt förhållande med sin mor (och senare Myra) är det ett gemensamt utbyte, och i detta känner Eddie att han kan vara stark. Eddie vill springa och utöva sporter. Detta är bevisligen mest uppenbart när han väljer att besöka Tracker Brothers baseballplan 1985. Men hans mor insisterar att han inte ska leka vilt eller klättra i träd, rädd för att han ska göra sig illa. Så det är ironiskt, även om Henry försökte ta alla förlorarna vid ett tillfälle eller ett annat, att Eddie är den som blir mest skadad. Det är ironiskt, men det passar även in. Han kommer underfund med att han kan leva inne i smärtan. Smärtan dödar inte honom.
Kanske hade han kunnat bearbeta denna kunskap, om hans mor inte hade fått honom att ändra sig, och eventuellt lärt sig att leva utan att vara sjuk hela tiden, precis som Ben lärde sig att leva utan att vara tjock. Men episoden på sjukhuset ändrar allt det. Eddie har bestämt sig för att tro på Mr Keene - att astmamedicinen egentligen bara var sockrat vatten. Hans mor vill inte att han ska tro så, för då kommer hon att förlora den skyddande sköld hon har runt sin son. Eddie blir starkare vid detta tillfälle. Han behöver sina vänner och de behöver honom, så han gör en överenskommelse med sin mor: han kommer att fortsätta att tro att han är sjuk ifall hon håller sig utanför hans vänskap. Hon inser att hon måste gå med på det.
Valet att leva med sin mors påhittade sjukdom fördömer honom. Hans astmamedicin kan vara magisk när han är ett barn, eftersom det är vad den i själva verket är. När han blir äldre tror han fortfarande på det, men det är inte magi längre - det är vetenskap. Han är oförmågen att bli barn på nytt, i alla fall på det viset, och It dödar honom, tar den dubbelt brutna armen som It tog Georgies arm 27 år tidigare. Eddie offrar sig som han hade gjort när han var barn. Vi påminns hela tiden om att Eddie skulle ge sitt liv för att rädda Bill Denbrough, om tillfället uppstod. Alla Eddies val som barn (precis som de övrigas) kommer tillbaka 1985 för att hemsöka honom. Så den första gången astmamedicinen inte fungerar, blir också den sista.
Eddie Kaspbrack är en tragisk figur, en sjuk pojke och en man som bara känner sig riktigt trygg när han är med sina vänner. Eddies död är förmodligen en av de mest tragiska bland Kings verk (kanske är Nick Andros död likvärdig), men vi vet att det är nödvändigt. I slutet offrar han sig så att de andra kan fortsätta att leva, ett sista försök till att bli hel.
- Richie Tozier
Richie är svårast att analysera. Utåt sett verkar han vara ytlig och enkel att kategorisera, men det finns nyckelfaktorer som visar ett djup och en komplexitet hos Richie som är svårt att förstå.
Richie har som Bev, Bill, Stan och kanske Ben, en dubbel förlorarkvalitet. Bev är fattig, men hon är en förlorare på grund av hon misshandlas. Bill stammar, men han har också förlorat en bror och är i princip behandlad som död av sina föräldrar. Stan är jude, men han har en renlighetsnojja. Ben är tjock, men han är också oerhört ensam utan att veta om det. Richie är känd genom boken som Trashmouth Tozier.
Vid första blicken kan detta vara det som gör honom till en förlorare. Han är oförmögen att hålla käften stängd, eftersom det är lättare att skämta om saker än att rädd springa iväg från dem, speciellt i en skräckfylld tid som barndomen. Men Richies riktiga förlorarkvalitet är hans glasögon. Åter och åter igen hamnar hans glasögon i fokus för pinsamma situationer och håneri. När ett större barn knuffar Richie och hans glasögon går sönder, får han ovett från sin mamma även om det inte var hans fel. Det är ofta referenser till att hans glasögon är ihoptejpade för att hålla samman. Och den cykliska röken som återkommer under hans kontaktlinser, som tvingar honom att använda glasögonen igen (och genom det symboliskt bli den han var 1958) är viktig.
Till exempel är det ingen tillfällighet att Richie är den som "ser" i gruppen. Han och Mike såg Its ankomst. Det är viktigt för Mikes karaktär på grund av historian; för Richie är det att se. Skepnaden i huset på Neibolt Street blir varulven bara för att Richie såg den först.
Låt oss heller inte glömma spökbilden skapad genom hans största barndomsskräck - det krypande ögat. Hans glasögon och riktiga ögon är symboler för vad som var fel under hans uppväxt, och blir därefter hans största skräck. Genom att slå på ögat överkommer han sin skräck.
Men vad handlade hela Paul Bunyon-grejen om? En teori är att hela Richies barndom var baserad på illusioner. Hans röster och skämt var ett sätt att maskera den riktige Richie. Han skapade en personlighet för sig själv, först för att det var nödvändigt och senare för att använda det professionellt. Under den första sammankomsten på Neibolt Street inser Richie att Bills fars revolver skadade varulven, men att hans nyspulver skadade den mer. Pulvret var ett skämt, en illusion, men en illusion Richie trodde på.
Det är därför, när sanningen om att Paul Bunyon-statyn kom till liv blev magisk, som det var enklare att tro att en dröm skapade det. Richies hjärna fungerar på verklighet-/fantasibasis. Det är antingen det ena eller det andra. Han inleder en lång inre monolog om att han kan tro på Mike Hanlons monster, men att han inte kan tro på att Paul Bunyon förvandlas till jätten från "Jack och Bönstjälken". Statyn är verklig, monstren är fantasier. När statyns väsentliga verklighet sammanjämkas med Its väsentliga overklighet kan Richie inte bearbeta det hela och det blir således en illusion förevigad av hans hjärna.
Det är också viktigt att notera att Richie var den som kände Bill bättre än någon annan, fram till Audra Phillips. Han var Bills bästa vän, den enda som närmade sig Bills Big Bill-status. Detta är anledningen till att han, och bara han, kunde rädda Bill från dödsljuset.
- Beverly Marsh
Bev växte upp och gifte sig med kopia av sin förälder, precis som Eddie. Eddie upptäckte delvis likheterna mellan sin mamma och sin fru (speciellt när han håller upp bådas foton bredvid varandra), men Bev verkar inte veta, i alla fall inte innan hon får samtalet från Mike, att alla hennes relationer har varit destruktiva. Tom Rogan var bara den senaste och mest brutala.
Kanske hade glömskan något med det att göra. Under den där sommaren 1958 gjorde Bev en parallell mellan sin misshandlande fader och Bill Denbrough som hon var så djupt förälskad i. Hon kom underfund med att hon älskade dem båda, de hade makt över henne, de var båda "auktoriteter". Men Bill var en "auktoritet som lyssnade". Senare, när hon gömde sig för Henry och hans gäng i klubbhuset tillsammans med Ben upptäckte hon en annan sorts kärlek och förståelse: en gemensamhet där två människor kunde hjälpa varandra och vara trygga tillsammans. Ännu senare den dagen upptäckte hon begär.
Men när hon lämnade Derry, glömde hon allt det, för att bara minnas det negativa och underliggande incestoida förhållandet till sin far. Tom passar in i detta mönster - han ser nedlåtande på henne, misshandlar henne och kallar henne "liten flicka".
Kanske är anledningen till att hon hamnat i förhållanden av den här sorten kopplat till vad som gjorde henne en förlorare från början. Bev var en förlorare för att hon var fattig, inte för att hon misshandlades. Att hon visste att hon var fattig och kände sig underlägsen flickor som Sally Mueller, fick henne att känna förödmjukelse. Hon vande sig vid att skämmas och tog det som en del i sitt liv. Efter att hon glömde Derry (och blev rik, vilket hon tackar Tom för) känner hon fortfarande att hon aldrig kommer att duga.
Men hon dög sommaren 1958. Hon är med Bill undantagen, den viktigaste medlemmen i Förlorargänget på många vis. Hon är den enda kvinnan i gruppen, vilket verkar ovidkommande tills man inser att It också är kvinna). Beverlys krafter ställs emot Its krafter: det onda och goda i romanens två kvinnliga huvudkaraktärer.
Beverlys älskog med pojkarna, det rituella i det, ställer sig emot Its unisexualitet. It är gravid med någon sorts otänkbar utomjordisk avföda och den mycket mänskliga sammankomsten med Beverly binder därför ihop gänget i en akt som It inte kan duplicera. Närheten är Förlorargängets makt över It: kraften av tro, hopp, kärlek och begär. Detta förklarar på också lång väg en annan motsats: It är gravid medan förlorarna är barnlösa.
Det är verkligen synd att Bev var tvungen att genomlida de kommande åren i ett destruktivt förhållande efter det andra, men det känns bra att motsatsen avslutar boken. Toms hårda och fumliga sex byts ut mot Bills varsamma älskande och senare förhållandet med Ben.
Det är också poetisk rättvisa att Tom, precis som Norman i ROSE MADDER, dödas av en kvinna.
I slutet stod Bev med sina vänner och var stark. Hon valde att tro på kärlek och begär, sakerna som hon trodde på när hon var ung, och det var det som fick ut henne ur tunnlarna. Eddie och Stan hade inte samma tur och det är kanske därför Bev ser deras skepnader i fönsterrutan, eftersom hon slutligen kunde släppa sitt förflutna och tro.
- Ben Hanscom
Ben är den mest formade karaktären i boken. Att han fet gör att han hamnar i Förlorargänget, men som med alla förlorarna finns det underliggande aspekter som fastställer hans roll utöver hans vikt. I början av hans unga period 1958 är han en blyg bokmal utan vänner. Han hör ihop med sin mamma och andra vuxna som avgudar honom för att han är en sådan "bra pojke". Han har bara kontakter med vuxna, det går till och med så långt att han erbjuder sig att hjälpa Miss Douglas att sortera böcker efter att alla andra barn gått hem.
Han är även förälskad i en flicka i sin klass som heter Beverly Marsh - han ser förbi de fina, rika flickorna och fastnar för den fattiga flickan med ett skrubbsår i ansiktet. Kanske ser han djupt inom sig en desperation efter samhörighet i henne. Med mycket mod, som framgår som hans första steg till att skaffa egna vänner, skriver han en dikt till Beverly:
Ditt hår är vintereld,
januariglöd.
Mitt hjärta brinner ock.
och skickar den till henne. Detta försök att skapa samhörighet är ett av de första stegen till bildandet av Förlorargänget.
Samma dag, när Ben blir skuren av Henry (att Henry väljer att skära honom i magen i stället för på armarna eller i ansiktet är betydelsefullt) bryter han sig ur sin karaktär ytterligare - slåss tillbaka, sparkar Henry i skrevet och ramlar ned för sluttningen till The Barrens där han senare träffar Bill och Eddie. Ben stannar hos Eddie när Bill går för att hämta astmamedicinen och genom att han inte springer därifrån stärks banden ytterligare. Han är av naturen rädd och ensam, men att rymma från mumien tidigare under året och från Henry den dagen har stärkt honom. Som Beverly senare observerar: "Ben var kanske ingenting annat än en rädd unge i början av sommaren, men han var starkare nu, det var de allihop". Bill ser också Ben som tuffare än Richie och mindre sannolik att plötsligt bryta ihop som Stan.
Sen är det hans talang för att bygga saker. Det första de gör som grupp, byggandet av dämmet i The Barrens, får till och med tyst på Richie för ett tag. Hans produktion av rökgropen får Richie och Mike att se Its ankomst, och hans tillverkning av silverkulorna hjälper senare till att rädda hans liv. Dessa tre incidenter, dämmet, rökgropsceremonin och slaget vid Neibolt Street är tre av de mest betydelsefulla sekvenserna i boken, alla möjliga på grund av Ben Hanscom. Det är uppenbart att han är en av de viktigaste personerna i Förlorargänget, hans kunskaper i byggande kunde bara utvecklas genom att bli en i gänget.
Han är också den mest känsliga och på många sätt den mest eftertänksamma i gruppen. Han upptäcker att Bill är ledaren och accepterar det, och att Beverly är kär i honom. Han tillåter det i sitt sinne och hjärta med vetskapen att han kan ha Bev som en vän och älska henne i det tysta. Alla verkar se kärleken Ben känner för Bev förutom Bev själv, tills dagen då den slutgiltiga konfrontationen äger rum.
Konversationen mellan Bev och Ben i rökgruppen efter att hon sprungit iväg från både sin far och Henry Bowers gäng är kanske den mest känsliga och rörande i Kings samlade produktion. De som säger att han bara skriver skräck och endast bryr sig om blod och äckel ska titta närmare på den. Den hjälper Ben att stärka bandet till Bev och skapar mer ömhet i den kommande kärlekssekvensen än de andra förlorarna kan ge henne. Bill tar henne till skyarna, både i tunnlarna och senare i Derry Town House, men Ben fyller henne med kärlek och begär, och det är anledningen till att det är Ben hon följer med hem i slutet.
Till sist, Ben är kanske den som kommer närmast till att upptäcka Förlorargängets sanna sida och krafterna som vägleder dem. I ett tyst ögonblick funderar han över kraft, var den kommer ifrån och var den tar vägen. Kom kraften från dem själva bara, eller var en högre makt inblandad? Det är i denna outtalade fundering Ben fastställer hela romanen. Han förstår att kraften kommer från överallt, men den mäktigaste källan är kärlekens inflytande. Han upptäcker att Bill har makt över Bev för att hon älskar honom, och att Bev har makt över Ben för att han älskar henne. Förlorargänget älskar varandra, en bindande kärlek som överkommer minnesförlust och död.
I början av boken, både som vuxen i baren och som barn under skolans sista dag, är Ben Hanscom en ensam pojke utan vänner, och han är förälskad i Bev Marsh/Rogan. 1958 ställer han upp för Beverly och känner ett övertagande behov av att skydda henne. Efter att slutligen ha erkänt sin kärlek till henne och tagit ett steg till och älskat med Bev, förlorar han henne. 27 år senare fångar han henne igen, och denna gång släpper han inte taget.
* Älskad och hatad och filmad
När IT i sin enorma längd – 1 138 sidor, faktiskt några tusen ord kortare än den långa THE STAND – kom ut 1986 mottogs den med öppna armar av Kings trogna fans, men fick ett betydligt svalare mottagande av kritikerkåren som tyckte att boken var för långsam och för lång (”King behöver en redaktör som kunde skalat ned boken med 30-50%”).
Men är inte – handen på hjärtat – poängen med boken att den är så enorm? Många tycker det. Kingexperten Stephen J. Spignesi listade Kings 101 bästa verk i boken ”The Essential Stephen King” och placerade IT på plats ett. ”Precis som med ’Lord of the Rings’ önskar jag faktiskt att IT var längre!”, skriver han i sin personliga kommentar till boken.
För att göra IT rättvisa på filmduken hade det egentligen krävts ett mastodontprojekt värdigt boken, men det blev en fyratimmars tv-film i två delar 1990. Tommy Lee Wallace regisserade utifrån manus av Lawrence D. Cohen, och lyckades – som vi konstaterade i en recension av dvd-utgåvan i utskick #167 för ungefär ett år sedan – förhållandevis bra. Tv-filmen håller bra fortfarande med strålande insatser av de unga skådespelarna. Det enda bakslaget är det slutgiltiga uppgörelsen med It som inte alls funkade ”i verkligen” jämfört med boken. I boken, och som i så många andra av Kings historier, sker det mesta av uppgörelsen på ett psykologiskt plan som enbart blev fysiskt i filmen, och således smått fånigt.
* Utgivning
1986 kom IT i USA
1987 kom IT på svenska (DET)
1988 kom IT på finska (SE)
1990 visades IT som tv-serie i två avsnitt på ABC i USA.
1990 kom IT på danska (DET ONDE)
IT har inte översatts till norska.
Intressant att notera här var ett ”world first edition”, alltså den upplaga som kom ut allra först av en specifik titel, i detta fall var en tysk limited edition under namnet ES. Denna kom ut strax innan den amerikanska boken.
* Udda fakta
När vi inledde denna genomgång av Kings böcker sommaren 1999 så skrev vi om PEOPLE, PLACES AND THINGS – en stencilerad ”bok” King gav ut med sin kompis Chris Chelsey 1960 bestående av korta skräckhistorier. Bland dem finns ”The thing at the bottom of the well” som påminner otroligt mycket om en av de inledande scenerna i IT där Georgie träffar på Pennywise i avloppet… Påbörjades IT redan 1960?
* Personliga reflektioner
IT har en speciell plats i mitt Kinghjärta. En av mina Kingläsande kompisar kom tillbaka från ett skidläger 1986 och berättade om en några år äldre kille som hade läst IT i pocket på lägret. ”Jag läste lite och den var skitäcklig! En unge får armen avsliten på första sidan!” sa min kompis med illa dold förtjusning. Eftersom boken ännu inte kommit ut på svenska tog jag mig till en av stadens bokhandlare och bläddrade i pocketen (bara omslaget med en grön klo som kommer upp ur avloppet kittlade fantasin). Det var inte på första sidan, men inte långt därifrån som stackars Georgie miste sin arm. En fras stannade kvar i mitt minne: ”The clown seized his arm”. Trots att ”seized” betyder ”grep tag” så betydde det mer än så för mig då, något betydligt otäckare.
Detta var dock inte första gången jag hörde talas om IT. En tid innan skrev Aftonbladets Jan-Olov Andersson en artikel om IT i fredagsbilagen ”Ung” (motsvarande ”Puls” idag) som startade intresset. Jan-Olov beskrev boken som Kings otäckaste och vägrade förstås avslöja vad It var för något, och jag kokade av ett enormt sug att läsa denna bok. Detta ledde till att jag etablerade en kontakt med Kings dåvarande svenska förlag Legenda för att få veta när och var och hur denna bok skulle komma ut på svenska. Jag skrev också ett brev till Jan-Olov som skickade en fotostatkopia på ett porträtt av King i Time Magazine i retur.
Jag fick veta ett releasedatum för boken och räknade dagarna. Min skidåkande kompis fick via sin mamma reda på att DET skulle komma som ett bokpaket från Bra Böcker till ett bra pris, bättre än det bokhandelspris jag hade fått veta från Legenda, och vi beställde två paket. Men dagen D närmade sig och det var klart att bokpaketen inte skulle komma förrän någon vecka eller två senare. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig utan tog bussen till staden och köpte DET (för då rätt saftiga 198 kr) och började läsa från sekunden efter att jag hade kommit hem. Jag minns att jag läste 100 sidor första kvällen.
Sedan dess har jag älskat boken och läst om den ett par gånger. Ibland från början, ibland valfria partier, för precis som Stephen J. Spignesi säger kan man slå upp vilket uppslag som helst i boken och börja läsa och sugas in i Kings fantastiska berättande. Jag har dessvärre inte hunnit läsa om den, denna gång på engelska, inför denna genomgång, men kan ändå konstatera att det är min absoluta favoritbok skriven av King. Den har allt. Mer behöver inte sägas. Högsta betyg: Fem av fem Följeslagare.
Dock ska det bli intressant att läsa om den så här i vuxnare ålder för jag fattade inte mycket av det där med sköldpaddan när jag var 14 och läste boken i pojkrummet… [Anders]
IT är en av Kings längsta (jag tror att den oavkortade THE STAND är lite längre) och en fantastisk historia. Vi får följa de sju medlemmarna i The Loosers Club som barn och sedan även som vuxna när de bekämpar IT. Jag minns att jag som ung (jo, det är faktiskt ganska länge sedan jag läste den första gången) tyckte att det var en fantastisk bok. Den var även lite skrämmande med sina 1000+ sidor. Skulle man orka ta sig igenom den? Skulle den vara för hemsk? Skulle den vara bra? Skulle man kunna ligga och läsa boken utan att tappa den på huvudet och bryta nacken?
När jag hade läst ut den var jag glad att jag inte lät mig skrämmas av alla OM. Personligen rankar jag IT som en av Kings fem bästa böcker och jag hoppas att ni alla har eller ska läsa den, om inte har ni verkligen missat något.
Betyget blir fem Följeslagare av fem möjliga. [Lilja]
* Följeslagarnas medelbetyg och kommentarer
Glädjande nog kan vi konstatera att IT genererade nytt rekord när det gäller antal betyg från medlemmarna. Hela 89 betyg blev det, som är en bit över 10% av medlemmarna. Det gillar vi. Och man kan konstatera att de flesta var rörande överens om att IT är en av Kings starkaste. 55 (!) femmor, 29 fyror, 4 treor och 1 etta blev det, vilket genererade mäktigt höga snittet 4,5 (vilket inte är det högsta snittet hittills, det har THE STAND med 4,7, men då var det bara 17 som tyckte till…).
Med ett sådant här rekorddeltagande har det givetvis kommit in vansinniga mängder kommentarer. Faktiskt så många att vi inte kan publicera dem här i utskicket efter som det redan är otroligt långt, men gå in på hemsidan lite senare i veckan och kolla in IT i genomgången så kan ni läsa många åsikter om boken. Tack för alla bidrag!
Frågor & svar
Fråga från Kristian
1. I ett tidigare utskick så kom en fråga från Niklas Fridh om tvillingpar i Kings böcker. En bok som ni inte nämnde men som kan tas med i listan över sådana böcker är väl TALISMANEN? Med sin parallella tvillingvärld, eller om man nu väljer att bara kalla dem dubbelgångare?
- Ja, varför inte? TALISMANEN borde kanske räknas med, men det är ju inte riktiga tvillingpar som lever ”sida vid sida” som brukligt är, men nog handlar det om tvillingar på ett eller annat sätt. [Anders]
Fråga från Emma
2. Jag är lite förvirrad över följande (http://www.bbb.se/skonlitteratur/deckare/rose_red.htm) och så har jag precis läst om ”The Journals of Eleanor Druse”... Båda böckerna är dagböcker till tv-serier gjorda av King... nyutgivna... och med anonyma författare? Det låter som om det ligger ett par hundar begravna här... Kan ni reda ut det?
- Visst kan vi det. Till att börja med så avslöjades den riktiga författaren av ”The Diary of Ellen Rimbauer” (”Ellen Rimbauers dagbok” på svenska) i samband med att ROSE RED gavs ut på dvd i USA. Det var Kings kompis Ridley Pearson som fått uppdraget att skiva boken av King. Att Bra Böcker rör till det lite med sin baksidestext där de låtsas som att författarens identitet inte är avslöjad, trots att den avslöjades redan flera månader tidigare, ser vi som slarv eller okunskap. Det har dessutom ställt till det lite – recensenten i vår lokala tidning gjorde bort sig ordentligt och recenserade boken som om Stephen King hade skrivit den.
När det gäller ”The Journals of Eleanor Druse” så är det lite samma visa där. Det är i dagsläget inte känt vem som egentligen skrivit den, men det kommer sannolikt att avslöjas med tiden. Det är också sannolikt att det inte är King utan någon kollega eller kompis till honom som gjort det. Det återstår att se. [Anders]
Fråga från Petra
3. I boken DEN FÖRSKRÄCKLIGA APAN finns en novell som heter ”Dimman”, och nu undrar jag, finns den inte filmatiserad också, och i så fall under vilket namn? Har letat på "The fog", men hittar inga resultat, inte heller hittade jag den under svenska titeln, det hänvisas endast till boken. Är jag helt ute och cyklar, eller har jag läst den så många gånger att det är det jag ser spelas upp framför mig?
- Jag gissar på det senare för ”Dimman” – ”The Mist” – är ännu ej filmatiserad, men den ligger inte alltför långt fram i tiden heller. Frank Darabont som gjort NYCKELN TILL FRIHET och DEN GRÖNA MILEN har haft rättigheterna länge och har vid flera tillfällen pratat om hur mycket han längtar efter att få göra den, men det har alltid kommit andra projekt i vägen. Men nu ser det bättre ut och om några år ska vi förhoppningsvis valla till biograferna för att se denna fantastiska historia på filmdukarna. [Anders]
Fråga från Stefan
4. Varför så krångligt med lösenord för att gå in? Det är ju inte något bankkonto. Omöjligt att komma ihåg alla dessa lösenord och det tar tid med dessa spärrpasseringar.
- Givetvis ska det finnas ett mervärde att vara medlem i Följeslagarna och detta mervärde består i dag i att få tillgång till utskicksarkivet och Butiken, samt andra exklusiva saker som vi hittar på. Kanske inte mycket att hurra för i dagsläget, men vi har givetvis ambitioner att om tid och möjlighet finns utveckla Följeslagarna till ett community för Kingfans i framtiden. [Anders]
Efterord
Så var det slut för denna gång. Kom ihåg att vi som alltid vill ha in frågor att besvara och gärna också krönikor enligt den modell vi publicerat tidigare. Sådant är alltid kul. Nästa utskick kommer givetvis om två veckor men vad det ska innehålla vet vi inte riktigt i dagsläget. Det får bli en överraskning! Ha det fint!
Anders - http://www.secretwindows.tk
Lilja – http://www.liljas-library.com
Följeslagarna – http://www.foljeslagarna.com
Stephen King - http://www.stephenking.com
Jurtjyrkogården: Blodslinjer