2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juni betade jag av bok 7 och 8.


Om jag tänjde lite på mina egna gränser genom att tolka Solhunden som en egen bok (eftersom den publicerats som egen ljudbok på engelska) så har jag gjort det ännu mer denna gång då jag inte alls återupptäckt boken Hjärtan i Atlantis utan enbart novellen "Hjärtan i Atlantis" och tolkat den som en separat bok. Synpunkter? Maila direkt.tilll@papperskorgen.nu

Det har att göra med att jag varit otroligt sugen på just denna novell som för mig var den stora höjdpunkten i novellsamlingen, om man nu ska kalla boken för det. Jag ska inte kalla den för ett experiment men i och med att novellerna tematiskt hör samman och knyter ihop karaktärer i olika tidsperioder så är den förstås en sorts märklig helhet. Detta påminns jag av när jag enbart återupptäcker "Hjärtan i Atlantis" och jag skulle verkligen ljuga om jag hade sagt att jag inte var sugen på att läsa om hela boken för helhetens skull.

En av de saker med novellen som verkligen talade till mig när jag läste den för första gången 1999 var hur äkta den kändes. Det går inte att bortse från att det känns väldigt mycket som att King återger sina egna intryck och minnen från tiden på University of Maine. Novellen är skriven i jagform, den utspelar sig under de år King gick där och alla referenser till samtidens politiska svängningar och kultur i form av film och musik är korrekta. Det går inte att fundera på om personerna King skriver om var skolkamrater eller om han försakade sina studier genom att förlora sig i Hjärter eller om skildringen av Pete Rileys och Carol Gerbers kärlek speglar King och Tabithas eftersom de träffades under universitetsåren.

Novellen har drag av coming-of-age med ett politiskt och sexuellt uppvaknande under de sista tonårsåren. Berättaren Pete växer i takt med att fredsmärket dyker upp som en både spännande och lite farlig symbol och han utmanas både runt kortspelsborden och utanför dem.

För ett tiotal år sedan eller så, var det tal om att novellen skulle filmas under namnet Hearts, men det skedde aldrig. Det är oerhört synd, för jag är säker på att det finns en väldigt bra periodfilm i det här materialet. Störigt nog finns ju filmen Hearts in Atlantis baserad på två av de andra novellerna i boken, men inte den som den tog sitt namn ifrån. Det är otroligt irriterande och ologiskt men svårt att göra något åt retroaktivt.

Precis som nästan allt annat som jag läst om i det här projektet så har jag gjort det med öronen och den stora fördelen med den här novellen är att det är King själv som läser den i ljudboken. Kan det bli mer genuint än så?

Jag gillar fortfarande novellen enormt mycket. I ett sammanfattande perspektiv är det en av de bästa texter King skrivit. Jag var golvad för 27 år sedan, ungefär hälften så gammal som jag är nu, när jag läste den för första gången. I recensionen vi skrev till Följeslagarna delade vi upp novellerna och "Hearts in Atlantis" föll på mig och texten kunde lika gärna ha varit skriven i dag.

Det finns mer kul i arkivet. När boken skulle komma på svenska 2001 skrev jag en "inför"-artikel med en del bakgrundsinformation och en kortare intervju med John-Henri Holmberg som översatte boken. John-Henri, som är jämngammal med King och definitivt kunde relatera till alla referenser i boken, kom med riktigt givande insikter och perspektiv som är väl värt att kolla upp för den som är intresserad. Utskicket finns här.

Mot slutet av John-Henris intervju gav han oss en spellista med lämpliga låtar som figurerar i boken eller hör till tiden och jag har gjort en spellista på Spotify med låtarna. Det ska dock poängteras att låten "One Tin Soldier" inte är den version som John-Henri har med i sin lista då just den inspelningen inte finns på Spotify.

Slutligen då… ett retroomslag! Ja, jag var tvungen och för att skämta till det har jag döpt om "boken" till Hjärter i Atlantis. Originaltiteln är ju dubbeltydig men här valde jag att göra den bokstavlig, vilket kanske är dumt…


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni) och 8. Hjärtan i Atlantis (juni)

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I juni betade jag av bok 7 och 8.


Junis första bok blev Solhunden. Nu kanske en del reagerar direkt för "Solhunden" är väl ingen egen King-bok? Nej, det är det inte - inte i Sverige. Den har brutits ut från sitt hem i Mardrömmar (Four Past Midnight) i en del länder och blivit separat ljudbok eller pocket. Av den anledningen tycker jag att den kan räknas som en egen bok. Den är under alla omständigheter en lång novell som förmodligen är längre än några av de kortaste romaner som givits ut med Kings namn på omslaget.

Jag kan med ganska stor säkerhet säga att det gått 35 år sedan jag senast läste "Solhunden" då Mardrömmar publicerades 1991. Det är den av de fyra novellerna i boken som jag har minst relation till då jag antingen läst om de andra novellerna eller upplevt dem i filmad form. "Solhunden" har liksom blivit över.

Lustigt nog kom jag ihåg ganska mycket av dem, men det har också att göra med att novellen har en väldigt tydlig Twilight Zone-aktig grundidé, med en polaroidkamera som inte fotograferar det man riktat objektivet mot utan spottar ut bilder av en hotfull och otäck hund som kommer allt närmre och närmre den som håller i kameran.

Här är det tonåringen Kevin Delevan som får en Sun 660-kamera på sin femtonårsdag, men som uppenbarligen inte tar bilder på det han vill. Han vänder sig till Castle Rocks lumpbodsinnehavare Pop Merrill som fascineras av kameran, men även skräms av den. Han ser dock en möjlighet till att sälja den till någon av de samlare av paranormala ting han gör affärer mer och lurar Kevin genom att säga att kameran blivit förstörd. Men så är inte fallet och Pop börjar ta allt fler bilder där hunden kommer att närmare och närmare och genom mardrömmar inser Kevin vad som pågår.

Lite komprimerat kunde "Solhunden" definitivt platsat som ett Twilight Zone-avsnitt och jag läser mig till att en filmatisering var under utveckling runt millennieskiftet där Lawrence D. Cohen jobbade tillsammans med IMAX Corporation ett göra en 3D-film för jättedukar. Det hade varit något! Men hösten 2001 lades projektet ner helt och hållet. Jag tror ändå att det skulle kunna bli en rätt kul film av materialet.

Jag gillade att återupptäcka novellen och framför allt trivdes jag med att doppa tårna i Castle Rock igen. Nu har inte det jättemycket betydelse för berättelsen men det är ändå något när det kommer referenser till händelser och karaktärer från andra berättelser. Jag minns att "Solhunden" lanserades lite grann som en prolog till "den sista Castle Rock-berättelsen" Köplust.

Givetvis har min inre formgivare klättrar ur ett fotografi och skapat ett retroomslag till Solhunden om den nu hade varit en egen bok. Designmässigt är det inga konstigheter - det här konceptet har väldigt många andra formgivare redan använt sig av. Den petige tycker kanske att hunden är för ljus i förhållande till bokens tydligt svarta hund, men så fick det bli!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni) och 8. Hjärtan i Atlantis (juni)