Vi Följeslagare tycker om att det finns svenska skräckförfattare och försöker emellanåt lyfta fram dem. 2016 genredebuterade Daniel Svanberg med "Gruvdamen" (
läs en recension här). Den i New York bosatta Kumlafödda författaren är en erfaren skribent genom otaliga reseskildringar och guider (
ettannatnewyork.com är ett måste för den som besöker staden och vill ha tips på restauranger och annat) på både nätet och i böcker, men har även skrivit fiktion och det är med kusliga "Gruvdramen" allt tar fart.
Så med det sagt kändes det självklart att prata författarskap - och King - med Daniel!
Berätta om dig själv och ditt eget författarskap!
- Jag heter Daniel Svanberg, jag är bosatt i New York City där jag arbetar heltid som författare.
Tidigare i livet var jag TV-producent. Jag jobbade på ABC News här i stan och producerade nyhetsinslag för bland annat Good Morning America. Det låter roligare än det egentligen är, så när jag lyckades ta mig igenom nålsögat och fick min första bok (guideboken "Ett annat New York") utgiven föddes tankarna på att byta karriär. Drygt två år senare hade jag fyra guideböcker under bältet och övergav ABC News för att skriva på heltid.
Sedan dess har det blivit sju böcker, varav två är romaner. Den första heter "Där drömmar föds" och den andra heter "Gruvdamen". "Där drömmar föds" är åtta korta berättelser som vävts samman till en längre grundhistoria, och "Gruvdamen" är en enda längre berättelse från början till slut.
Guideböcker och reseskildringar har jag för tillfället lagt på hyllan. Nu är det fiktion som gäller.
"Gruvdamen" är din första uttalade skräckbok, hur föddes idén till historien?
- Idén till "Gruvdamen" föddes för länge sedan. När jag var liten hade vi sommarstuga i Bergslagen, och där i trakterna strax norr om Nora florerade sägnerna om Gruv-Maja. Hon var ett väsen som under gruvindustrins glansdagar var en viktig del i bygden. På både gott och ont.
Jag började fundera på den där Gruv-Maja, och naturligtvis vandrade tankarna till en mörk plats där detta väsen var ren och skär ondska. En ondska som genomsyrar bygden och alla de som bor därute i skogen.
Som någon slags motvikt till de djupa skogarna och dess mystiska väsen ville jag ha något som pulserar av liv. Så jag började gräva där jag står – i New York, hos en snubbe som jobbar som TV-producent. Kort därpå föddes idén om en hemlighet som sträcker sig långt bak i tiden, till ett helt annat liv, så jag började skissa på karaktären Bergdahl. Lät honom bli en stor personlighet med ett mörkt förflutet som är en direkt koppling till de djupa skogarna norr om Nora. På så sätt lyckades jag väva samman de två världarna.
Personligen tycker jag inte att boken känns uppenbart inspirerad av King. Det är en egen ton i boken och en oerhört svensk miljö i historiens huvuddel. Vad har du för inspirationskällor till boken?
- Korrekt. Jag försökte medvetet att hitta min egen ton i boken. Dessutom ville jag låta det där mörka och svenska vara en del av det som är så skrämmande. När jag hade skrivit klart boken sprang jag på
en intressant analys skriven av litteraturprofessorn Yvonne Leffler, där hon förklarar att ett gemensamt drag i svensk skräck är just naturlandskapet och den där rädslan – eller är det respekten – inför skogen och det som gömmer sig i mörkret. Så det var extra kul att jag skrivit en bok där just den svenska glesbygden och sambandet mellan människa och natur är en så stor del av handlingen.
Jag har dock funnit annan inspiration hos King, och då främst genom sättet han skriver på. Hans direkta språk och förmågan att skildra karaktärers
inre liv, kombinerat med hans syn på dramaturgi och hur man bygger spänning är i mitt tycke stommen i hans skrivande. Utan denna inspiration skulle "Gruvdamen" aldrig ha blivit den historia den nu är.
Jag vet att du rankar King högt, så låt oss fokusera på mästaren ett slag. Hur började du läsa King? Hur gammal var du? Vad var det du fastnade för?
- Jag var nog 9-10 bast när jag upptäckte King, och jag vill dra mig till minnes att den första bok jag läste av mästaren var
Cujo. Jag har inte läst om den sedan dess, men än idag minns jag vissa av scenerna.
Det jag fastnade för var naturligtvis språket; hur det flöt på och hur svårt det var att lägga ifrån sig boken. Dessutom var berättelsen jävligt läskig. King har skrivit bra mycket obehagligare saker efter
Cujo, men något av det som skrämt mig mest genom åren är skildringen av hur jycken är törstig, men när han försöker dricka vatten är det som att tugga aluminiumfolie med amalgamfyllning. Hunden har helt enkelt drabbats av vattuskräck (som för övrigt kan vara ett av svenska språkets snyggaste ord). Jag har en rejäl rabiesfobi, och den kommer till hundra procent från Stephen Kings tankar och fantasier.
Och hur kom det sig att
Cujo hamnade i mina giriga pojkhänder? Det vet jag faktiskt inte. Förmodligen stal jag den från någon …
Vilken är din favoritbok av King och varför?
- Tiotusenkronorsfrågan! Här har jag svårt att ge ett ärligt svar.
Cujo ligger högt på listan, så även
Jurtjyrkogården och
Det. Dessutom slår hjärtat mitt extra hårt för
Dödsbädden. För att inte tala om
The Dark Tower. Men om jag ska välja en oväntad favorit så blir det faktiskt
On Writing. Det är den bok av King jag läst om flest gånger. Dessutom är den ett ovärderligt redskap vad detta märkliga hantverk vi kallar skrivande anbelangar. Det är lite av en bibel för mig; som en manual över hur man egentligen
gör när man skriver. Så svaret får bli –
On Writing.
Vad är din relation till King i dag? Får du samma kick av King som när du var ung?
- Nuförtiden läser jag om en massa av hans tidigare verk. Medan jag skrev "Gruvdamen" plöjde jag bland annat
Pet Sematary, "The Body" och
It. Och
On Writing (naturligtvis). För ett par månader sedan gav jag mig i kast med hela
The Dark Tower igen. Jag tänkte jag skulle läsa dem alla på nytt innan filmen släpps.
Jag får inte riktigt samma kick som jag fick när jag var ung. Nu är kicken annorlunda. Den där nya kicken är dessutom anledningen till att jag valt att läsa om en massa av hans greatest hits; jag vet vad som händer, så jag kan studera hantverket istället för att låta mig svepas med av historien på samma sätt som tidigare. Det är ett intressant sätt att återvända till gamla favoriter; att analysera dem och se vilka tekniker författaren använt sig av. Jag kan även passa på att nämna att Clive Barker, H.P. Lovecraft och Iain Banks fått gå igenom liknande analyser.
Som bosatt i New York hade du i höstas möjlighet att besöka inspelningsplatserna för The Dark Tower-filmen. Såg du något och hur tror du att filmen kommer att bli?
- Dessvärre såg jag bara det man oftast ser på inspelningsplatser här i stan; en jävla massa husbilar och långtradare. Men det var kul att knalla förbi hela spektaklet, och jag kan nämna att det var en STOR produktion. En av de största jag har sett här i stan. Det bådar definitivt gott för filmen som jag tror kommer att bli makalöst bra. Jag gillar att de castat Idris Elba som Roland.
Har du varit med om något annat King-relaterat med tanke på var du bor? Något framträdande eller liknande?
- Vad New York City beträffar så väntar jag fortfarande på att King ska dyka upp på något konvent eller föreläsning. Det har hittills inte hänt.
Men i våras var jag och min fru uppe i Maine på semester, och då passade vi naturligtvis på att besöka Bangor och familjen Kings kråkslott. Det var en häftig upplevelse. Jag hoppades att Stephen i egen hög person skulle komma gående längs trottoaren, att jag skulle slå mig i slang med honom och att han skulle bjuda in oss på fika. Men så blev det naturligtvis inte. Vi tog dock några fina bilder på huset och avnjöt en lunch några kvarter bort.
Slutligen, vad händer framöver, kommer du att fortsätta att skriva skräckromaner eller blir det inspirationen som får styra genrevalet?
- Yes, det är skräck som gäller framöver. Jag har precis nått sida 300 i ny roman som går under arbetstiteln "Våldsamma pojkar". Det är en skräckis som utspelar sig i Kumla under åttiotalet. Huvudpersonen i denna roman är Peter Dufva, som läsarna fick stifta en kvick bekantskap med i "Gruvdamen".
Därefter har jag en idé som är någon slags blandning av Haruki Murakami, David Mitchell och Clive Barker. Den ska jag ge mig i kast med medan "Våldsamma pojkar" mognar i skrivbordslådan innan redigering (ett av Kings tips från
On Writing – låt alltid texten mogna några veckor innan du börjar redigera den). Den har än så länge ingen preliminär titel. Det enda jag vet är att det kommer att bli en lång jävel. Det är en historia som kommer att ta tid, både att skriva och att läsa.
Vi säger stort tack till Daniel för svaren på våra frågor. "Gruvdamen" är utgiven av
Hoi förlag och finns att köpa hos dem eller hos alla de stora näthandlarna.
