Det var nästan 25 år sedan Lida senast sattes upp som turnerande teaterföreställning genom Riksteatern. Då med Ia Langhammar och Per Morberg i rollerna. Då fick jag ta mig till Kungsör för att se den. Den här gången räckte det med en 20-minuters bilresa till Kumla för att se Maria Kulle och Samuel Fröler som Annie Wilkes och Paul Sheldon.
   Jag är ingen frekvent teaterbesökare men jag uppskattar att Riksteatern åker runt och hamnar på mindre orter och mindre teatrar. Kumla teaterförening hade klistrat upp "SLUTSÅLT!" på sina affischer vilket betydde att de fyllt de 245 platser som finns i Kumla Folkets hus.
Trots att det var en liten salong och vad som kändes som en liten scen så fyllde Lidas kulisser upp den på ett perfekt sätt. Det var inte för trångt och en större scen hade kanske till och med ställt till det. Kulisserna föreställde ett rum i Annie hem där Paul låg till sängs till vänster och det fanns en dörr i mitten. Till andra akten utnyttjades den högra sidan till en skrivplats. Vid flera tillfällen veks kulisserna på mitten och sängdelen doldes av den andras häften och i stället kunde vi se utsidan av Annies hus och hennes kök bakom ett glasparti. I övrigt jobbade produktionen med ljud och ljus för att skapa effekter och stämningar. Ganska enkla men effektiva lösningar.
   Den här föreställningen bygger på William Goldmans manus. Han skrev även filmmanuset så teatern är mer lik filmen än boken. I detta fall extra mycket då Samuel Fröler är kusligt lik James Caan i vissa stunder. Det kraftiga skägget från affischen har försvunnit någonstans på vägen och det är en renrakad Fröler vi ser.
   Jag sa till en annan teaterbesökare innan föreställningen började att det är väldigt tacksam roll Maria Kulle får göra för visst är Annie Wilkes en av Kings absolut mest välsnidade karaktärer? Och Kulle gör det bra. Först försiktig och lite blyg för att sedan gradvis bli allt mer obehaglig och oberäknelig. Fröler hamnar automatiskt i baksätet trots att han också gör en stabil insats, även om jag har lite problem med hur "skådespelaraktigt" han pratar mellan varven.
   Apropå det så slirade både Kulle och Fröler på några repliker under denna föreställning. Det är väl lätt hänt när man har många manussidor att ha i huvudet, men jag blev ändå lite förvånad.
   Jag går inte in på handlingen i föreställningen för den borde varje trogen Kingläsare känna till. Jag gör det, kanske lite väl mycket, för det blir liksom ingen större överraskning att se teatern. Jag upplever dock att föreställningen är lite otydlig när Paul utforskar huset på egen hand. Vi får till exempel inte veta något om Annies mörka bakgrund och när han rafsat åt sig en kniv och lyckats flytta på en timer - vilket är en av anledningarna till att Annie förstår att han varit utanför sitt rum - så märks det knappt.
   Även om föreställningen inte blir spännande - då jag kan historien för bra - så är den givetvis bra. I jämförelse med Riksteaterns förra uppsättning där skådespelarna vred på lite mer och kanske till och med överdrev mellan varven, så är årets upplaga betydligt mer tillbakahållen vilket jag tycker är till dess fördel.
   Betyget landar på 3 Följeslagare av 5 möjliga.
Jag gillar teaterversionen av Lida. Visst, jag kunde storyn så den bjöd inte på några större överraskningar. En gammal hederlig jumpscare bjöds vi dock på. Inte för att jag inte visste vad som skulle hända utan mer för att man löst det på ett väldigt kreativt sätt. Det gillade jag. Det faktum att jag kunde storyn innebar att jag inte upplevde att det var problematiskt att vissa saker var lite otydliga, som hur Annie visste att Paul varit ute, men jag kan tänka mig att det kan ha varit lite svårt att hänga med i alla detaljer om man inte hade läst boken eller sett filmen. Jag hörde lite diskussioner när vi lämnade teatern som tydde på det.
   Men i stort var den effektivt berättad, bra ljussatt och hade en väldigt effektiv dekor. Man utnyttjade den lilla scenen som om den var dubbelt så stor. Det som jag kanske är minst nöjd med var faktiskt Samuel Fröler. Han tappade bort sig några gånger och även om han rättade till det snyggt märktes det och tog mig lite ur känslan. Jag tycker även att han blev lite för teatralisk emellanåt. Maria Kulle gjorde sin roll riktigt bra och den är ju dessutom lite mer tacksam då hon ska pendla mellan att vara blyg, galen, arg och allt däremellan och då har möjligheten att ösa på, på ett annat sätt än Fröler.
   Betyget blir 3 Följeslagare av 5 möjliga och jag tycker verkligen att ni ska se den om ni får chansen.