Den 24 september 1987 kom Maratonmarschen och Raseri i de svenska bokhandlarna. Jag köpte dem och gillade både mycket, men det var Maratonmarschen som verkligen satte sig. Den är en av de Kingböcker som jag brukar ha på min topp-3-lista. Det är nog även den Kingbok jag läst om flest gånger. Dels för att den är så bra och dels för att den har en behaglig längd vilket gör att det inte blir ett projekt att läsa om den.
   Det är alltså en snart 40-årig berättelse vi har att göra med - om man nu utgår från den svenska publiceringen. Egentligen var boken då redan runt 20 år gammal eftersom King skrev den i slutet av 60-talet men den gavs ut först 1979 då The Long Walk blev den andra boken som släpptes under pseudonymen Richard Bachman. King skrev The Long Walk med Vietnamkrigets meningslöshet i bakhuvudet, men trots det är historiens dystopi tidlös och relevant än i dag.
   Filmatiseringen av denna favoritbok har dröjt. Under 00-talet pratades det mycket om att Frank Darabont hade rättigheterna men det kom aldrig någon film, förrän nu då Darabont inte alls är inblandad. I stället är det JT Mollner som skrivit manus och Francis Lawrence som regisserat. Den senare har varit involverad i några av "The Hunger Games"-filmerna som delvis snuddar vid ett liknande dystopiskt upplägg som The Long Walk men tonläget i King-filmatiseringen är annorlunda.
   I filmens fattiga dåtid/samtid/framtid ser ett antal unga män ingen annan utväg än att delta i den årliga maratonmarsch som hålls för att visa hopp i en trasig värld. Det syftar på är att vinnaren av tävlingen får oändlig rikedom och precis vad som helst han önskar sig. För det finns bokstavligt talat bara en vinnare, då alla andra deltagande fallit bort under marschens gång om de tappat tempo eller brutit mot någon av de regler som är uppsatta. Efter att ha fått tre varningar avrättas de iskallt, allt direktsänt i tv.
   Raymond Garraty (spelad av Philip Seymour Hoffmans son, Cooper) är den vi följer genom tävlingen och de relationer han bygger upp med de övriga tävlande. Samtidigt som det är en tävling är det också ett socialt spel där kamratskap och konkurrens studsar mot varandra och samhällets brutalitet omsluter de unga männen medan de bara går och går och går och kämpar mot fysiska och psykiska förändringar.
   Ur en synvinkel borde inte The Long Walk fungera som film, men det gör den. Mollner har fångat allt i Kings roman och fått dialog och narrativ till att bli något följsamt och naturligt. Jag läste om boken strax innan jag såg filmen och fick en känsla av att det skulle bli svårt att få med allt, men det gick. Jag saknar ingenting.
   Det finns inget att klaga på när det gäller skådespeleri, regi, gestaltning eller utseende. Kanske kan jag tycka att det framstod som att tävlingen var ett mer publikt arrangemang i boken, men det är inte något som stör.
   Det ska sägas att vissa förändringar har gjorts. En är till exempel att antalet tävlande har halverats från 100 till 50 och den enda uppenbara konsekvensen av det är att några av de sekundära karaktärerna slagits ihop, eller att vissa egenskaper flyttats från en karaktär till en annan. Det kan jag leva med.
   Jag kan också leva med att det arbetats in lite motiv till varför Garraty deltar i tävlingen. Jag kan även leva med att jag inte riktigt helt och hållet uppskattar Mark Hamills insats som Majoren och jag kan också, om än lite ovilligt, leva med en avsevärt större förändring från boken som jag inte kommer att avslöja.
   Med det sagt så måste jag ändå landa i att The Long Walk är en av de absolut bästa Kingfilmatiseringar som gjorts och även om det finns några saker som skaver ytterst lite så blir mitt betyg fem Följeslagare av fem möjliga.
The Long Walk är nog den enda Kingfilmen som jag varit nervös inför att se (kanske med undantag för The Dark Tower). Jag ville så gärna att den skulle vara bra men misstänkte samtidigt att den skulle vara väldigt svår att få så bra som den var tvungen att bli. Men till min stora glädje kan jag bara konstatera att de lyckats. The Long Walk är en fantastisk film och även om de precis som Anders nämner gjort en del förändringar mot boken så fungerar det mesta riktigt bra. Vill man vara petig så finns det saker att reta sig på, men jag känner inte att jag behöver eller vill vara petig med The Long Walk. Jag gillar den. Ska jag ändå leta fram något som jag är lite kritisk till så är det samma förändring som Anders nämner men inte avslöjar. Jag tänker inte heller avslöja den så får ni själva avgöra om det är något att reta upp sig på när ni sett filmen.
   JT Mollner har skrivit ett riktigt bra manus, Francis Lawrence har regisserat utmärkt och skådespelarna gör det de ska. Jag är så otroligt glad över att filmen var så där bra som jag ville och hoppades att den skulle vara och för första gången (så vitt jag minns) ska jag nu se samma film två gånger medan den går på bio.
   Betyget kan inte bli annat än 5 Följeslagare av 5 möjliga. The Long Walk är både en av mina favorit-Kingböcker och favorit-Kingfilmer.