2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. Nu under maj har jag prickat av två böcker, vilket betyder att jag till och med ligger före ambitionen om en i månaden.


Bok nummer sex blev Joyland, en av de kortare böcker av King som inte översatts till svenska. Jag har tidigare i det här projektet mest betat av långa eller normallånga romaner men jag har valt ut några kortare verk som jag har tänkt läsa om under året, och kanske framför allt under sommarmånaderna. Vissa av dem är de här lite längre novellerna och Joyland hade mycket väl kunnat vara en lång novell. Jag vet inte exakt hur många tecken eller ord den är på men jag är säker på att det finns längre berättelser i några av novellsamlingarna.

Hur som helst: Anledningen till att jag valde ut denna korta bok är att jag sett att väldigt många av de svenska King-fansen rankat denna högt. Jag mindes inte historien i detalj, men i grova drag och vad jag ungefär tyckte om den vid första läsningen, 2013.

Inledningsvis förstår jag varför många älskar historien. Början är väldigt stark. King kopplar greppet om oss läsare direkt när han introducerar oss till huvudpersonen Devin, en kille i gränslandet till vuxenlivet, som får ett sommarjobb på nöjesfältet Joyland och där lär sig snabbt att ta ansvar och vad det också innebär att bli uppskattad för sitt arbete. En av arbetsuppgifterna för de anställda är att iklä sig en varm hunddräkt och agera som Joylands maskot och detta visar sig vara en uppgift som passar Devin väldigt väl. Parallellt har vi fått veta att en kvinna blev mördad på Joyland några år tidigare och att hennes spöke sägs dyka upp i nöjesfältets spöktåg. Vi har också fått veta att Joylands spåtant berättat att Devin ska träffa två olika barn, vilket också sker.

Halvvägs in tappar boken mig lite. Den känns otydlig kring var den är på väg någonstans, men sen jämnar det ändå ut sig och blir en trevlig historia till slut. Den har en litet spökinslag och ett mysterium, men i övrigt är den Kingotypisk skönlitteratur som så här i moderna tider mer kan kopplas samman med tonen i The Life of Chuck än någon rysare. Min känsla för boken nu 2026 är ungefär så som jag tyckte när vi recenserade den 2013, en fullt godkänd bok men ingen som direkt knockar mig. Däremot känner jag att jag mycket gärna hade velat träffa på Devin på nytt i en ny berättelse. Det känns som en karaktär King gärna kunde plocka upp igen.

Som så många andra böcker i detta projekt valde jag att lyssna på boken. Den är inläst av skådespelaren Michael Kelly som de flesta nog känner igen från "House of Cards". Han gör ett fint jobb med inläsningen.

Att Joyland inte finns översatt är förstås trist. Samtidigt kände jag nu att jag upplevde den väldigt amerikansk på något vis. Men därmed inte sagt att den borde förbli oöversatt. Men vad skulle den i så fall kunna heta? Jag har förstås gjort ett eget retroomslag och hittat på den svenska titeln Skojland, mest för att få samma "ljud" som originalet och för att alludera till exempelvis "sommarland" som ändå finns i Sverige. En riktig översättare eller redaktör skulle såklart hitta på något bättre, och en bättre formgivare skulle förstås skapa ett bättre omslag. Jag tyckte det var lite svårt, men de omslag som gjorts till Joyland följer en ganska märklig stil med "läckra, lättklädda brudar" som inte ens har rätt färger på kläderna utifrån berättelsen. Lite jönsigt, kan jag tycka. Hur som helst: här är i alla fall omslaget till den ännu inte alls släppta Skojland.


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj) och 6. Joyland (maj).

2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. Redan första maj kunde jag sätta en bock för årets femte bok: Svarta huset - vilket betydde att jag var halvvägs i "minst tio"-upplägget. Sen blev det bok nummer 6 under maj också...


Det har gått nästan 25 år sedan jag läste Black House för första och enda gången eftersom det var då den kom ut. Den 15 september 2001, faktiskt, det vill säga fyra dagar efter terroristattacken som bland annat sänkte World Trade Center. King och Straub kunde inte haft sämre tajming med sin andra gemensamma bok! Jag vet att det drabbade dem lite ur marknadsföringssynpunkt då, men i det stora hela tror jag inte de led speciellt mycket av det.

För Kingfans var det förstås en väldigt stor grej att King och Straub plockade upp tråden efter 18 år. Då det var lättare att komma i kontakt med Straub än King var det ganska många som intervjuade Straub angående boken, däribland Följeslagarna. I vårt 120:e utskick, 23 juli 2001, bjöd vi på en intervju bestående av egna frågor, översatta frågor från den franska skräcktidningen Ténèbres och en äldre text om hur Talismanen skrevs. Även om Straub var lite kort i svaren var det ändå svar!

Jag har egentligen inga speciella minnen kopplade till Black House utöver att jag rätt så exakt en månad efter 11 september satte mig på ett internationellt flygplan som tog mig till Japan och även om flygplatsrutinerna inte hade blivit lika skarpa som det är nu var det aningens uppstramat och lite oroligt över lag. Jag läste boken på flyget och då och då under dagarna i Japan. Fler minnen än så har jag inte från min första stund med romanen.

Det som skiljer förutsättningarna lite från då till nu är att nu har jag Talismanen i väldigt färskt minne eftersom jag läste den för bara några månader sedan, men egentligen spelar det mindre roll då böckerna verkligen skiljer sig åt. Det tyckte jag då och det tycker jag även nu. Det som jag kanske saknar är känslan av ett äventyr som är i rörelse. I Talismanen skulle Jack ta sig från punkt A till B och gjorde resan omväxlande i vår värld och i Territorierna och träffade på olika vänner och fiender längs vägen. Här är vi mer kvar på samma plats hela tiden och Jacks förmåga att "flippa" löser ett problem i vår värld och ett större i en annan, som inte är Territorierna men väl "kant i kant".

Det som var väldigt stort 2001 var ju att Jack Sawyers äventyr definitivt knöts ihop med The Dark Tower, vilket enligt intervjun ovan var Straubs idé. Jag vill fortfarande hävda att The Talisman och Territorierna inte har något med The Dark Tower att göra, men här är det väldigt tydligt att det som Jack Sawyer dras in i är rekryteringen av Breakers på uppdrag av The Crimson King. Jag tycker att man får en väldigt tydlig bild av vad detta har för betydelse i den större The Dark Tower-sagan här.

Vi recenserade boken när det begav sig - givetvis, och texten är lite så som vi skrev då, rätt spoilerfylld - framför allt Liljas del, och det var även Lilja som var mest tveksam till boken. Han skriver att med några enklare justeringar skulle boken kunnat ha passerat utan att ens vara kopplad till The Talisman och det håller jag med om. Samtidigt får jag en väldigt bestämd känsla av att King och Straub hade en större tanke med att knyta ihop världarna, något som gör Black House till en överbryggande mellandel i trilogi…

Då som nu älskar jag anslaget med ett sorts fågelperspektiv inledningsvis där vi dyker ner här och där och snappar upp information om platserna och karaktärerna. Jag tycker att det är ett väldigt smart sätt att dra in läsaren i historien och av någon anledning vill jag tro att detta var Straubs idé och text. I min 25 år gamla recension skriver jag att det är "lite enklare att se vem som har skrivit vad" i den gemensamma texten. Det vet jag inte riktigt om jag tycker nu, utöver att jag självklart utgår från att King skrivit de delar som är kopplade till The Dark Tower.

Jag har lite svårt att komma in i Black House den här gången. Det är många olika spår och många karaktärer att hålla isär, men när jag väl känner mig bekväm i historien så flyter den på bra. Även den här gången läste jag boken med öronen och på engelska och Frank Muller gjorde ett fint jobb även denna gång. Av förklarliga skäl kan han inte läsa in den tredje boken men jag hoppas att Patton Oswalt inspirerats lite av honom till sin inläsning av Other Worlds Than These.

Black House är ett kärt återbesök och framför allt känner jag mig up to date när det gäller att ta sig an den tredje och sista delen nu i höst. Det ska bli vansinnigt spännande.

Lite trivia så här innan vi slutar: Jag har två ex av boken, den amerikanska och den svenska förstautgåvan. Bra Böcker gjorde bort sig en smula när de skrev Peter Straubs namn avsevärt mindre på omslaget till denna och nyutgåvan av Talismanen som kom samtidigt. Detta var inte OK och upplagan fick dras tillbaka. Några månader senare kom böckerna tillbaka ut i handeln med nya omslag där båda namnen var lika stora, men med precis samma inlaga. Alltså kläddes böckerna om med nya omslag. När det begav sig drog Bra Böcker en vals om att förstaupplagan var slutsåld, men härom året bekräftades det att samma upplaga fick ett nytt omslag.

Jag har förstås gjort ett eget retroomslag. Nu kom Talismanen precis innan Legenda satte en återkommande form på sina omslag, som är den som hela retroomslagsidéen bygger på, men jag var så klart tvungen att göra Svarta huset i samma stil som Talismanen och jag tycker att jag fick till det riktigt bra den här gången! Jag har utgått från samma tanke som den ursprungliga svenska formgivaren. Gorg!


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj) och 6.Joyland (maj).

Tidigare i veckan släpptes Thinner på svensk blu-ray för första gången och vi har tagit en titt på denna högupplösta utgåva. Bedömningen blir att filmen är solid, men har vissa tidstypiska brister.

Här finner ni recensionen av Thinner

Nu har Bonnier Audio gått ut med att Andra världar än dessa även kommer på svensk ljudbok samtidigt som den inbundna boken, 6 oktober.

Inläsare är Mattias Linderoth och längden på boken är i dagsläget inte känt. Det är heller inte känt i fall Bonnier Audio även kommer att ge ut Talismanen och Svarta huset som ljudböcker, men det känns ganska sannolikt att så är fallet eftersom de kommer att återsläppas som storpockets i samband med Andra världar än dessa.

Stephen King har publicerat en ny novell, en relativt kort sådan som heter "Dinah's Hat". Novellen publicerades i tidningen The Atlantic och går att läsa på nätet för den som är intresserad.

Vi har recenserat den korta novellen och har lite problem med att den just är... kort. Recensionen hittar du här.

Retrofilm ger i år ut två Stephen King-klassiker på svensk blu-ray för första gånger. Redan nu på måndag kommer Thinner och i augusti kommer Cujo.

Thinner saknar extramaterial men Cujo är en special edition som innehåller enligt omslaget:
• Dog Days: The Making of Cujo. Dokumentär om inspelningen, med filmens regissör Lewis Teague, filmfotografen Jan De Bont samt huvudrollsinnehavaren Dee Wallace med flera (43 min)
• Euro-versionen av Cujo, vilken innehåller en alternativ och längre voice over och är annorlunda klippt än originalversionen (91 min)
• Originaltrailer
• Tv-reklam
• Bildgalleri

Kul initiativ tycker vi!

En ny spännande referensbok har kommit ut på marknaden. Caroline Bicks är en av de första personerna som fått tillgång till Stephen Kings arkiv sedan det flyttade till kråkslottet i Bangor och hon har gjort en lättläst forskningsbok där hon tittat närmare på fem av de tidigaste böckerna och jämfört tidiga utkast med det färdiga resultatet.

"Detta är boken jag har väntat på utan att veta att jag väntat på den", säger Lilja och "Det går inte klaga på Bicks nivå av forskning" tycker jag. Recensionen av Monsters in the Archives: My Year of Fear with Stephen King hittar ni här.

Visste du att det finns sju kluriga quiz på foljeslagarna.com där du kan testa dina King-kunskaper i ett antal olika teman? I dag har det sjunde lagts till där det handlar om att ha koll på arbetstitlar och alternativa titlar. Exempelvis hette The Drawing of the Three något så bokstavligt och osexigt som Roland Draws Three innan den fick sitt slutgiltiga namn. Den titeln är inte med i testen, men väl ett gäng andra. Vilka kan du?

Här är testet och länkar till de övriga.

I dag släpps It: Welcome to Derry - Säsong 1 på fysiskt format. De som är intresserade kan välja mellan DVD, blu-ray eller 4K - samtliga innehåller samma sak men i olika kvaliteter, förstås.

Vår systersajt DVDKritik.se har recenserat blu-ray-utgåvan och därifrån saxar vi biten som handlar om utgåvans extramaterial, skrivet av en person med samma namn och utseende som detta blogginläggs författare... Vad Följeslagarna tyckte om serien kan ni läsa i länken ovan.

Extramaterialet i fråga är: Inside Derry Featurettes, Welcome to Derry, Becoming Pennywise, Fear the Others

Till varje avsnitt finns en liten kortare bakomfilm på ungefär fem minuter. Tre av dem är till det fysiska släppet förlängda till det dubbla så sammanlagt handlar det om nästan en timme bakom kulisserna. Jag gillar det här formatet. Det är uppenbart att det ursprungligen gjordes för att dämpa suget inför nästa avsnitt när seriens visades på HBO, men det är ändå något speciellt när småfeaturetterna är så pass fokuserade kring ett avsnitt. Det finns inget "större perspektiv" i det som berättas och jag gillar det.

Ytterligare tre featuretter ligger med som ger nästan 20 minuter extramaterial till. "Welcome to Derry" är ett femminutskoncentrat av "Inside Derry"-episoderna, skulle jag säga. Det är i alla fall mycket som går igen, vilket gör denna korta film ganska meningslös att se tillsammans med avsnittsgenomgångarna. Även den hälften så långa "Becoming Pennywise" känns till stor del som repetition, men i denna blir Bill Skarsgård allas vår favoritclown på nytt, typ. Slutligen "Fear of Others" som egentligen också är repetition men lite mer fördjupat och koncentrerat, där 60-talsskräcken, det vill säga kalla kriget, rasism och annat, lyfts fram med kanske speciellt fokus på The Black Spot-incidenten.

Det är ett godkänt extramaterial. Jag grubblar lite över om det är något annat jag skulle ha velat haft med men jag vet inte det. Det är alltid kul att se Stephen King själv i sådana här sammanhang, men han lyser med sin frånvaro. Det vet i sjutton om hans namn ens nämns…