Den här sidan ska ju handla om Stephen King, men ibland måste man rucka lite på reglerna. Nu kanske det inte är så himla farligt att glänta på dörren och släppa in Joe Hill för ett ögonblick. Han är ju ändå Kings son och jag kände att det var motiverat att kåserirecensera (eller vad man nu ska kalla detta) hans senaste roman.

Hill har skrivit i 30 år nu och varit publicerad romanförfattare sedan 2007. Även om han inte är riktigt lika flitig som sin pappa så har han sannerligen inte legat på latsidan. En handfull romaner, mängder av noveller, väldigt mycket serietidningsmanus och ett och annat filmprojekt finns i bagaget.

Jag har tidigare bara läst två av Hills helt egna texter. Debutromanen En hjärtformad ask och den icke översatta The Fireman som jag köpte dagen den kom ut under en resa i New York. Det var en väldigt ambitiös roman med en touch av The Stand, men dessvärre minns jag inte alls speciellt mycket av själva berättelsen.

Hills aktuella roman, King Sorrow är också ambitiös och nästan avskräckande tjock. Den brittiska storpocket jag köpt ser ut som den skulle kunna orsaka rejält med skada om man i händelse av självförsvar tvingades slänga den i fontanellen på en skurkaktig figur. Vi pratar runt 900 sidor.

Jag minns att när boken utannonserades och jag läste den säljande texten som skulle får mig att bli intresserad av boken så fick den snarare motsatt effekt. Jag förstod inte alls varför jag skulle vilja läsa en bok om ett kompisgäng som framkallar en drake. Men så kom boken ut och det har sedan dess regnat lovord kring boken. Till slut kände jag att jag var tvungen att läsa den.

Tack vare ett sannerligen bra erbjudande på nätet kom jag över boken för en spottstyver och beslöt mig att göra den till sommarens semesterläsning. Det gick så där. Jag läste ganska regelbundet tills jag reste iväg på sol- och badsemester på Öland där jag insåg att jag inte alls kunde släpa med mig boken till stranden om jag inte nödvändigtvis ville marinera den i sandkorn. Det ville jag inte. Och övrig Ölandstid fanns det helt enkelt inte utrymme att läsa den. Efter runt 200 sidor var jag rädd att jag inte skulle slutföra boken trots att jag ville det.

Men lösningen blev ljudboksversionen när jag kom hem igen. En del sommarprojekt gjorde det möjligt att greja och lyssna samtidigt och på så vis kunde jag avverka boken och nästan hinna klart under semestern. Att lyssna var faktiskt oväntat givande då delar av boken har blivit rena radioteatern med effekter, olika röster och så. Det var helt överraskande när det dök upp i öronen. Därför kan jag verkligen rekommendera ljudboken.

Och jag kan, med facit i handen, rekommendera King Sorrow i sin helhet. Det är en mycket bra och ambitiös bok som tack vare en del tidshopp, olika perspektiv och till viss del stilbyten inte tappar greppet om mig någon gång. Den var lite bökig att komma in i, kan jag tycka, men när den väl tar fart, då tar den fart!

För Stephen King-fans finns det mycket att uppskatta med boken. Det är gott om referenser till Kings författarskap hela tiden. Från att exempelvis Greg Stillson nämns, till att Hill parafraserar öppningsstrofen ur The Gunslinger, eller att titlar från Kings romaner och noveller används i prosan och en hel del mer. I sin helhet tycker jag att "King Sorrow" har en strukturell likhet med It, med tanke på att det finns ett visst upprepande intervall i berättelsen och att vi möter karaktärerna i olika tidsåldrar. Det finns även en sekvens där draken King Sorrow pratar genom ett handfat. Draken har även drag av tåget Blaine från The Dark Tower-sviten där båda gillar att dra gåtor…

Det är alltså gott om små presenter att plocka med sig under läsningen, men det ska också poängteras att det verkligen är Hills roman och han har fått till en episk historia som faktiskt ger lite eftertanke när den gått i mål. Så för den som vill ha mer "Kingaktiga" böcker är King Sorrow ett utmärkt alternativ. Dock så får man nog läsa den på engelska. Den svenska utgivningen av Joe Hill dog efter bara tre titlar där den sista kom 2011. Saker och ting kan ju ske, men just nu ser det mörkt ut när det gäller översättningar.

….men OM boken väl skulle komma, skulle den kunna heta Sorgkungen (vilket låter mer som namnet på en drake än rakt översatta Kung sorg) och OM den hade kommit ut på 80-talet hade den kunnat se ut enligt nedan. Jag blev nämligen så peppad av boken att jag valde att göra ett retroomslag. Personligen tycker jag det blev väldigt lyckat!