2026 är året där jag ämnar läsa minst tio King-böcker, ännu hellre en i månaden, dels för att få igång ett mer regelbundet bokläsande och dels för att i vissa fall återupptäcka böcker jag inte läst på ett tag. I augusti betade jag av bok nummer tio och därmed är projektets minsta gräns uppnådd.


Rose Madder är en av de böcker jag enbart läst en gång när den kom på svenska 1996, då under titeln Rasande Rose som jag aldrig riktigt gillat. Titeln är ju dubbeltydig och omöjlig att översätta på ett smidigt sätt. Rose madder är en färg som på svenska går under namnet krapprosa, och det hade ju boken omöjligtvis kunnat heta. I berättelsen blir det namnet på en karaktär men även dess huvudperson heter Rose och blir under stundom rasande. Det är någon sorts kompromiss kan man säga. Översättaren John-Henri Holmberg berättade i en intervju att han hellre hade kallat boken "Rosie på riktigt" vilket är från en vers som citeras ganska många gånger i berättelsen. Inte helt klockrent det heller. Ibland är det omöjligt att översätta titlar på ett helt korrekt vis.

Det om det: I Bev Vincents bok Stephen King: A Complete Exploration of His Work, Life, and Influences beskriver King Rose Madder som ett misslyckande. Att han försökte för mycket men inte fick till det och att boken förtjänade de negativa recensioner den fick. Jag kan tycka att King är lite för hård mot sig själv. Jag upplever nämligen boken som överraskande bra. Den har en ganska enkel struktur vilket bara är till dess fördel. Det är inte överdrivet många karaktärer och historien är hyfsat linjär. Dessutom har King verkligen lyckats med att skapa en ond figur som verkligen är ond i ordets rätta betydelse. Få av de monster av det övernaturliga slaget som King skapat har varit så monstruösa som Norman Daniels är i romanen. Han är ren ondska av den allra farligaste sorten.

Boken handlar om Rose som lever i ett fruktansvärt uselt äktenskap där hennes man, den uppburna polismannen Norman slår henne, biter henne, våldtar henne och är allmänt osympatisk hela tiden. När Rose slutligen har fått nog och bokstavligt talat rymmer hemifrån och tar sig till en annan stad börjar ett nytt liv för henne, men en person som Norman ger inte upp i första taget och fortsätter att jaga efter henne för att få sin slutgiltiga hämnd. Vid ett tillfälle köper Rose en tavla som talar till henne på ett oförklarligt vis och när det blir som allra värst är det inne i tavlan Rose ska hitta den bokstavliga styrkan att stå emot Norman.

Jag hade ett litet minne av att berättelsen var kopplad till The Dark Tower-världen, men den är egentligen inte det på ett uppenbart vis. Begreppet ka figurerar vid ett tillfälle men mer än så är det egentligen inte. Men man kan ändå misstänka att det finns kopplingar som inte framgår i klartext. Det finns ju, som vi vet, andra världar än dessa. Vad som däremot är intressant är att King skriver in karaktären Cynthia Smith som först några böcker senare skulle dyka upp på allvar i tvillingromanerna Desperation och The Regulators. King måste ha fastnat för karaktären som inte har en överdrivet stor roll i den här boken.

Jag läste boken genom att lyssna på den amerikanska ljudboken och sögs väldigt snabbt in i berättelsen. Det som är lite roligt med att lyssna på boken är att det är två inläsare. Blair Brown är den huvudsakliga berättaren, men i de delar av boken där vi får Normans perspektiv så är det faktiskt King som läser och det blir en bra dynamik och väldigt enkelt att ta in historien på detta vis. Jag är faktiskt lite överraskad om hur bra jag tyckte om berättelsen den här gången. Mitt minne sen tidigare var sporadiskt. Jag kom ihåg vissa bitar av handlingen men egentligen inte något speciellt kring vad jag tyckte om boken, utöver att jag inte hade ett negativt minne av den. Jag var därför lite orolig att den inte skulle tilltala mig nu, men det gjorde den och jag tycker att utgångspunkten som King tagit med att skildra offret i en väldigt toxisk relation är både gripande och välskriven. Man känner verkligen för Rose och hoppas för allt i världen att det ska gå bra för henne.

Det som jag mindes från första läsningen och som gjorde det extra kul att lyssna på den nu är ju att Rose blir värvad som ljudboksinläsare och hela den processen skildras i detalj. Ljudböcker var en väldigt liten del av den litterära marknaden i Sverige i mitten av 90-talet så jag mindes att det intressant att ta del av det när jag läste det för första gången.

I sammanfattning tyckte jag oväntat mycket om Rose Madder. Kul att bli positivt överraskad.

Traditionsenligt har jag även knåpat ihop ett eget retroomslag eftersom Rasande Rose inte kom under den delen av 80-talet när Legendas utgåvor hade ett uniformt utseende. Det ursprungliga omslaget hör inte till Kings vackraste. Det är framför allt typografin som jag tycker är ful. Annars är idén med den inslagna tavlan bra och det förstärks av så kallat relieftryck där bilden blir lite tredimensionell i och med att pappret inte bara är slätt rätt upp och ner. Glädjande nog har även det svenska originalomslaget relieftryck men inte lika all in som det amerikanska.

Mitt omslag bygger på samma idé som vissa andra utgåvor - det är tjurmasken och labyrinten. Jag har även använt nyansen för krapprosa enligt vad jag har lyckats få fram, vilken var avsevärt mer rosa än jag trodde. Den tonas in en ilsket röd nyans för att förstärka raseriet. Dock har jag fastnat för John-Henris förslag till titel så denna fantasiversion av boken heter Rosie på riktigt.


Läsprojektet hittills: 1. Varulvens år (januari), 2. Stark (februari), 3. Talismanen (mars), 4. Väktarna (april), 5. Svarta huset (maj), 6. Joyland (maj), 7, Solhunden (juni), 8. Hjärtan i Atlantis (juni), 9. Christine (juli) och 10. Rasande Rose (augusti)